Skallen är Arvidssons svåraste motståndare

Posted on 2008/07/20

0


Att lyckas ta sig till toppen på WTA-rankingen är en bedrift. Fler blickar följer dina slag och pressen tynger axlarna. Det är lätt att rasa igen och försvinna bort. Att då resa sig och komma tillbaka är svårast av allt; och det är vad Sofia Arvidsson nu bestämt sig för att göra.
Ursprungligen publicerad inför Nordea Nordic LIght Open 2007

– Det är skittråkigt här, säger Sveriges just nu bästa spelare när jag äntligen når henne.

Hon är i Prerov i Tjeckien och försöker på bästa sätt att bemästra det som hennes gamle tränare Peter Hjort kallar ”hotelldöden”. Hon reser ensam, vilket inte är ovanligt för tourens enda svenska. Enda sällskapet i Tjeckien är Stieg Larssons roman ”Luftslottet som sprängdes”.

– Är du på större turneringar finns alltid en massa kringaktiviteter eller bra shopping. Nu blir det mest böcker och musik.

Hon tystnar ett tag och erkänner sedan att hon faktiskt lyckats hitta ett par tjeckiska flip-flop-tofflor på stan.

För att Sofia Arvidsson ska kunna vinna på banan måste hon först vinna över sitt eget huvud. Ett steg i det är att koppla bort tennisen och göra annat. Under förra årets USA-turné gick Sofia i affärer, medan tränaren Peter Hjort väntade på närmaste Starbucks. I Asien spelade de kort, tills Sofia tröttnade på att vinna och bad Peter gå en kurs. I Stockholm spöade hon förra Sverigeettan Åsa Svensson i Laserdome.

– Träna hårt gör du hemma. På turneringar gäller det att hitta lugnet och tänka på annat så att pressen släpper.

Men ju mer du vinner desto svårare blir pressen att skaka av sig. Den sanningen upptäckte Sofia i förra årets Wimbledon. På våren hade hon vunnit sitt livs första WTA-titel i Memphis och från ingenstans klättrat över 100 placeringar på rankingen. Fram till i maj hade hon spelat varje turnering utan press, utan en enda WTA-poäng att försvara. Nu var det juni, Grand Slam och Sofia Arvidsson stod som första seedade svenska på 16 år.

– Det kändes som om jag sprang med något tungt hängande över axlarna och då var det inte kul längre. Jag kunde inte fokusera, och ger du inte 100 procent på den nivån åker du ut. Så är det.

Sofia Arvidsson slogs ut i första omgången. Under hösten fick hon sedan respass direkt i flera turneringar i rad och det satte sig på självförtroendet.

– Jag har väldigt svårt att se positivt på någonting när jag förlorar. Jag vill bara hem. Det värsta jag vet är att tvingas stanna kvar och träna och se alla som ska spela match.

Att en spelare börjar förlora efter ett framgångsrikt år är ett vanligt fenomen. Peter Hjort talar om det förrädiska ”andraåret”:

– Rsken när man försvarar sina poäng är att man försöker att inte förlora i stället för att våga vinna. Det var vad som hände med Sofia, säger Peter Hjort.

Christian Wilander, som tränade Sofia Arvidsson under ungdomsåren, håller med och påpekar att arbetsinsatsen måste gå före resultatet.

– Det går inte att bara ställa in skorna och tro att du ska vinna – du måste kämpa på varje boll.

Bolltjejen från Kärleken i Halmstad som alltid kunnat leva på sin talang har inte varit van vid att förlora. Sofia menar att hon insett det nu. Och insikten har gett resultat; trots att hon fick stryk direkt i italienska Ortisei, till råga på allt av kompisen Caroline Wozniacki, åkte hon hem till Båstads tennisakademi som en ”ny tjej”, med en aggressivitet som hennes tränare inte sett på länge. Några veckor senare vann hon såväl dubbeln som singeln i Minneapolis och har sedan dess spelat bättre och bättre.

– Det är starkt att bryta den negativa trenden så pass tidigt. Det är lätt att fastna, säger Maria Strandlund-Tomsvik, kapten i det svenska Fed Cup-lag där Sofia är ankare.

Där spelar hon tillsammans med Johanna Larsson, som hon slog ut i förra årets stora turnering på hemmaplan: Nordea Nordic Light Open. Där visade Sofia prov på något hon övat på sedan dess.

– När jag mötte Johanna låg all press på mig. Hon kunde bara gå in på hemmaplan och spela ut. Då försökte jag koppla bort ”vinna eller förlora” och istället tänka på vad jag ska göra på varje boll. Då gick det bra.

Hon kallar det att lura sig själv att man är i underläge och menar att det är just den biten som skiljer henne från toppen. Hennes tidigare tränare håller med.

– Rent tennismässigt är hon topp 20, men den mentala styrkan att plocka fram den tennisen måste finnas där, säger Christian Wilander.

Själv siktar Sofia just nu på att på att återta en plats bland de hundra bästa i världen. För att göra det krävs det att hon börjar plocka rejält med WTA-poäng igen. Hon berättar om senaste gången det hände, den där februaridagen i Memphis.

Förväntningarna var nere på noll. Sofia hade legat sjuk hela veckan innan turneringen startade, och bett om att få flytta fram söndagens öppningsmatch till måndagen. Men när hon på lördagen kom till hotellet med sina shoppingpåsar såg hon sitt namn i morgondagens matchschema.

Hon skyndade sig ner till planen för att hinna slå några bollar. I jeans.

– Ja, man måste i alla fall få känna på bolljäveln innan match, skrattar hon.

Några dagar senare stod hon som segrare efter att ha slagit polskan Marta Domachowska i finalen.

En liknande uppladdning var det år 2002 i Edinburgh, när Sofia Arvidsson skulle kvala in till en ITF-turnering. Hennes baggage kom inte fram och stadens alla hotell var fullbokade. Hon och tränaren Christian Wilander fick leta ny sovplats varannan natt. Ändå stod den då 18-åriga halländskan på centercourten en dryg vecka senare i sitt livs första ITF-final, med skor och racket hon lånat av Leyton Hewitts lillasyster.

– Det kunde ju bara gå bättre. All press var borta, och då var det bara att gå in och köra. Allt du gör hamnar på pluskontot.

Sofia tystnar en stund, och sedan konstaterar hon:

– Jag får börja glömma racketen oftare.

Namn: Sofia Arvidsson Född: 1984 Bor: Halmstad Familj: Mamma Lena, pappa Yngve, lillebror Fredrik. Största merit: En WTA-titel i Memphis 2006 Bästa stockholmsminne: Min första kvartsfinal i Nordea Nordic Light Open. Laddar upp med: Jag är väldigt hemkär så det blir mycket svenskt, typ havregrynsgröt, E-type och Abba. Utanför tennisen: Ja, där har man ju inget liv, haha. Nä, jag brukar umgås med vänner och äta asiatiskt. Och så följer jag HBK i fotboll.

Annonser