Eddie Izzard sminkar av sig

Posted on 2009/12/19

0


Eddie Izzard är en av humorns absoluta världs- stjärnor. Ändå handlar nästan alla intervjuer om att han är transvestit. Denna är inget undantag.
Ursprungligen i QX januari 2010

Att Eddie Izzard burit det tunga arvet efter Monty Python i snart 20 år, vunnit två Emmys och gått längre i sin karriär än vad någon förutspått borde vara det väsentliga. Om han vandrat vägen i klackar eller loafers borde vara betydelselöst. Men det går inte att bortse från att han är en av ett ytterst få transvestiter som gjort karriär med sminket på. Många blir kvar i garderoben till sin död, som den amerikanske presidenten J. Edgar Hoover.

– Det bästa vore om alla kom ut, säger Eddie Izzard på en knastrig telefonlinje från Glasgow. Folk skulle bli förvånade över hur många transvestiter det faktiskt finns.

Själv kom han ut för en före detta flickvän som 21-åring. För pappa ett tag senare. Världen fick veta när han 1985 gjorde transvetismen till en del av sin show: Han berättade hur han som barn snattade smink i en affär för att inte kassörskan skulle få reda på att han gillade att sminka sig. Smart, tyckte han, tills han blev tagen av polisen och fick förklara det för dem istället. I Emmy-belönade ”Dress To Kill” beskriver han sin läggning som ”manlig lesbisk” eller tomboy – inte bög eller transsexuell. Han berättar hur han ville ta värvning i militären, och hur en luftburen transvestitbrigad skulle vara det ultimata att släppa bakom fiende linjer, eftersom det mest kraftfulla vapnet är just överraskningsmomentet. Ett tag funderade Eddie Izzard på att genomgå ett könsbyte, då han lider av ”bröstavund”, men slog bort tanken eftersom han ville se ut som en kvinna, inte en man som bytt kön.

På senare tid har Eddie Izzard allt oftare framträtt i vad han kallar grabbläge av ”prak- tiska skäl”. Han har gett sig in i politiken och landat ett par filmroller samt en roll som irländske lurendrejaren Wayne Malloy i nyligen nedlagda tv-serien ”The Riches”. Även i nya stand-up showen Stripped lämnar han klackarna i garderoben.

Varför har du slutat framträda i drag?
– Jag skulle inte säga att jag klär mig i drag. Om en kvinna bär byxor är det inte drag, då är en kille i klänning inte drag, jag lyfter bara fram min kvinnliga sida. Men folk började associera kläderna till humorn, så jag ville klä av mig allt och gå tillbaks dit jag började, när jag inte bar kvinnokläder på scenen. Just nu känns det rätt att köra i grabbläge, men jag gillar möjligheten att variera mig.

Du använder dig mycket av minspel och rörelser, som – framförallt i ”Dress To Kill” – förstärks av läppstiftet och kajalen. Känner du att du tappar de möjligheterna när du kör utan smink?
– Jag tror inte det, eller, jag förstår hur du menar, men sminket var tänkt som tjejigt smink, inte som… clownsmink. Om man skulle följa den logiken skulle kvinnor ha ett enormt övertag på män i att vara roliga. Det handlar om vad jag säger och gör, och om jag behöver smink för att framhäva det, well then I’d just suck.

Du är en heterosexuell man som tycker om kvinnokläder. Känner du dig som en del av hbt-begreppet?
– Jo, men jag vill representera det t:et på samma sätt som Ian MacKellan (Gandalf) representerar gay: allt man egentligen bryr sig om är att han är en otroligt bra skådespelare, och det är så jag tycker att det ska vara. Bögar, bisexuella, lesbiska, transpersoner; kom ut och var jäkligt bra bankirer, frisörer, astronauter, rallyförare – vad som helst! Det viktigaste är vad man gör, och om man så råkar vara straight eller bi – vad spelar det för roll?

Det är hans humor, inte hans kläder, som tagit Eddie Izzard till världens största arenor. Drivet att vilja uppträda inför publik har han beskrivit delvis som en reaktion på att hans mor gick bort i cancer då Eddie var sex år gammal, delvis som ett sätt att ge igen på en lärare som aldrig lät honom vara med i sko- lans teateruppsättningar; en skrattande publik blev en väg till kärlek och bekräftelse.

När Eddie var 23 år gammal hoppade han av revisorstudierna för att ägna sig helt åt stand-up, på småklubbar och gatorna kring Covent Garden i London. Där utvecklade han sin kvicka, nästan svamlande stil, för att inte kunna bli avbruten av häcklare.

Han har en mild form av dyslexi, men ett enormt minne och suger åt sig så mycket han kan från alla kunskapskällor han snubblar över. På scen hoppar han från religion och historia till sylt, Scooby Doo och utrikespolitik på ett sätt som verkar helt improviserat.

– Jag försöker ändra runt så mycket jag kan i showerna, jag tråkar ut mig själv annars. Ungefär en kvart per föreställning är helt improviserat, som mest har jag klämt in en halvtimme.

Du har en fenomenal förmåga attklara dig undan när ett skämt faller platt. Har du bombat – gjort bort dig på scen – någon gång?
– Jodå, i the early days. Jag minns ett gig i London då jag fick värma upp publiken. Vanligtvis kör uppvärmare saker som: ”Var kommer du ifrån, åfan, har alla lika lustiga frisyrer där?” Mitt material var för skört, det var ännu mer surrealistiskt då än nu. Jag pratade om hur jag blev uppfostrad av vargar i norra Tysklands djungler och hur jag fick köra bil för att hinna med flocken. Jag bombade totalt. I pausen till andra akten gjorde jag bort mig ännu mer. De släppte inte ut mig till tredje akten. När jag sen började etablera mig på andra ställen ville folk att jag skulle uppträda på samma klubb igen. Managern vägrade. Han mindes att jag var skit. Men tillslut gav han med sig och gav mig ett fullt gig.

Senaste gången Eddie Izzard uppträdde i Sverige var hösten 2005. Svenske komikerkollegan Mårten Andersson såg båda föreställningarna på Cirkus:

– Hans hjärna är så skruvad. Det går inte att stå emot hans knäppa idéer, man vill bara följa med och se vad som händer härnäst. I Sverige har vi väl André Wickström som liknar Eddie till stilen, men ingen är på långa vägar lika stor som Eddie Izzard. Han är unik.

När ”Stripped”, som hade premiär i USA 2008, nu kommer till Sverige är det Mårten Andersson och hans RAW Comedy som sköter bokningen. Eddie, som är född i Yemen och uppvuxen på olika platser i Storbritannien, ser sig själv som en världsmedborgare och uttalad Europaälskare. Han är glad att var tillbaka i Sverige:

– Jag älskar att resa och är glad att min humor kan färdas över gränserna.

I USA driver du mycket med amerikaner, kommer du att driva med Sverige?
– Normalt sett gör jag inte det, men när jag var här senast så skämtade jag om skeppet Vasa. Vem var det som byggde det nu igen? Ah, Gustaf! King Gustaf of Sweden… Jag tror att det var det första skämtet som folk verkligen fattade. Det är en sådan bisarr historia, ett stort jävla skepp, som tar åratal och en förmögenhet att bygga, så sjunker det innan det ens lämnat hamnen. Galet.

Även om Eddie Izzard ännu inte har uppfyllt sin dröm om att en gång gigga på månen så har han gått en lång väg sedan han gycklade i gathörn. Att han har en ovanligt stark vilja visade han i somras, då han med fem veckors förberedelser sprang 43 maratonlopp på 51 dagar, vilket gav 200 000 pund till välgörenhet.
Första loppet sprang han på blygsamma tio timmar, det sista på strax över fem. Däremellan hade tånaglar fallit av, muskler sträckts och blåsor lagts på blåsor.

– Men nu känns det bra, tack. Jag försöker springa fyra halvmaror i veckan. Sprang ett tidigare idag.

… är du Kenyan?
– Nej, men vi är alla jägare och samlare i grunden, alla kan göra det här. För tiotusen år sedan sprang vi av bara fan. Vi sprang mot andra stammar, bort från andra stammar, vi sprang efter små djur, bort från stora djur… det är bara de sista få åren som vi blivit feta. Man sätter sina egna mål. Jag är glad att jag gjorde det här.

Skulle du springa ett maraton i klackar?
– Nej. Varför skulle jag det? Det är bara dumt.

Annonser