Vi är HBTQ: Alex, 25, transman

Posted on 2010/08/05

0


Alex, 25, Stockholm
Yrke: Hunddagis
Civilstånd: Sambo
Definierar mig som: Heterosexuell kille

I Grekland där jag växte upp fanns det inte ord för mig. Det fanns ingen sexualundervisning i skolan, ingenting. Så jag sade att jag var lesbisk och trodde att alla lesbiska kände sig som jag – som killar.

Jag berättade bara för mina bästa vänner. Det är inte så att Grekland har ett dödsstraff för hbt-personer, men man hamnar lite vid sidan av samhället om man är öppen med sin läggning. Jag levde som straight tjej och det var olidligt.

För att slippa ljuga och låtsas flyttade jag till Sverige och levde från och med då som kille. Skillnaden på de två länderna var enorm. Det kanske beror på att mina vänner är väldigt öppensinnade, men i Sverige har jag aldrig märkt av någon transfobi. Visst frågar folk ibland, men när jag förklarar möts jag av förståelse.

Jag har svårt att se någon gemensam nämnare mellan mig och andra hbt-personer. Jag gillar inte generaliseringar och tycker att läggning och könsidentitet inte har något med varandra att göra. Därför hämnar jag ofta någonstans mittemellan heterosexuella och hbt-communityt: jag är en straight kille, men i en kvinnas kropp så båda ”lägren” ser mig som något udda. Men det är inte deras fel att de inte ser en man.

Jag står i kö på Huddinge sjukhus för att få den kropp jag inte gavs när jag föddes. Väntan är jobbig och ibland bryter jag ihop. I de stunderna finns min sambo Pernilla där och stöttar – men alla har inte det stödet. Innan jag opereras kommer jag inte att kunna vara helt bekväm med mig själv. Även om dagens kirurgi lämnar mycket att önska; det är svårare att lägga till än att ta bort, om du förstår.

Ofta frågar folk varför jag vill bli kille. Jag vill inte bli kille – jag är kille. Jag måste bara få rätt kropp.
Den tanken dök upp för första gången när jag var fem, sex år. När jag var 13 gjorde jag allt jag kunde för att kväva den… Varför ser jag ut såhär? Jag har kämpat så länge med den frågan, och med mig själv. Jag litade inte på att psykiatrin förstod transfrågor så mina vänner på universitetet blev mina psykologer.

Förra månaden åkte jag tillbaks till Grekland. Delvis för att berätta. Jag var så orolig för hur mina föräldrar skulle reagera. Men de motbevisade mig. Det är jag väldigt glad för.

Annonser
Posted in: Att komma ut