Vi är HBTQ: Anna, 43, transkvinna

Posted on 2010/08/05

0


Anna, 43, Nacka
Ålder: 43
Yrke: Arbetslös
Familj: Fästmö och en son
Definierar mig som: Bisexuell kvinna

Det jobbigaste är arbetslösheten. Det svårt att få ett jobb när man är såhär mittemellan, när det manliga fortfarande lyser igenom. Jag blir vänligt bemött, men det slutar alltid med ett ”tack, vi hör av oss”.

Sjukvården ville bota mig med Cipramil. ”Ta de här pillren så ska du se att det går över”. Det här var på 80-talet då jag för första gången insåg att jag ville leva som kvinna. Jag var 19 år, androgyn, bar smink och långt hår och passade för en gångs skull bra in, i en tidsanda präglad av David Bowie. Men jag kände mig inte hemma i min egen kropp.

Jag försökte igen som 25-åring, men fastnade i öppenpsykiatrin.

2008 gjorde jag ett sista försök, fick remiss direkt och började med hormonbehandling. Då bestämde jag mig för att leva fullt ut som Anna.

Jag gick på min sons föräldramöte. Just det hade varit min största skräck – att min tolvåring skulle bli mobbad för ett val som jag gjort. Men jag möttes inte av några högafflar och facklor. Jag var väl såpass kvinnlig redan innan.

Om någon idag frågar hur det är att vara trans, svarar jag att ”jo, tack, det går bra”. Däremot har vänner till mig nekats att gå till gynekologen och könsbyteslagstiftningen, som säger att en person som byter kön måste sterilisera sig och inte får vara gift, tycker jag bottnar i ett föråldrat nazisttänk.

När man blir orättvist behandlad på grund av något hos sin person – som ens hudfärg, kön eller sexuell läggning – är det lätt att just den delen får ta stor plats. Själv var jag en av dem som startade upp Kim, en lobbygrupp för transpersoner. Där såg jag att det ofta bortglömda t:et i ”hbt” rymmer alltifrån drag queens till transvestiter, shemales och de som vill gå hela vägen och operera sig. Alla med olika motiv och läggningar. Själv definierar jag mig som bisexuell och gillar jag starka kvinnor och mjuka män.

Jag kallar mig ”non-op” transsexuell: jag lever som kvinna, men planerar ingen operation. De alternativ som finns i Sverige ger för dåligt resultat, och jag har inte råd med thailändsk specialisthjälp.

Många homosexuella är oförstående i transfrågor, men visar oftast en vilja att försöka förstå. Homokampen är ju nästan i mål, medan transrörelsen ligger 20 år efter. Våra rättigheter blir fler, men det är en lång väg kvar.

Annonser
Posted in: Att komma ut