Vi är HBTQ: Leif, 50, bög

Posted on 2010/08/05

0


Leif, 50, Stockholm
Yrke: IT-konsult
Civilstatus: Fortfarande gift med min fru, men vi separerade för åtta år sedan. Dejtar en kille.
Definierar mig som: Homosexuell man.

Att berätta för min fru att jag ville separera var det jobbigaste jag någonsin behövt göra. Vi träffades i gymnasiet, jag blev kär och tänkte vara gift resten av livet. Tanken på att komma ut var en betongvägg jag inte kunde ta mig igenom.

Det var nog vetskapen om att det jag skulle säga skulle förändra våra liv för alltid som tog emot. Det, och jag var rädd att förlora mina vänner. Varför vet jag inte – jag hade till och med en kusin som var homosexuell. Men att komma ut bara för honom var inget alternativ. Då hade jag ju ”erkänt”.

Hemma i Halmstad såg jag inga bögar, ingen jag kunde se mig själv i. Internet blev början på det bättre. Jag pratade med killar och levde dubbelliv. Första gången jag träffade en kille, och råkade säga mitt riktiga förnamn, kändes det som att det skulle stå på Expressens löpsedel dagen efter. Idag känns den tanken fjantig.

Den betongvägg som hindrade mig från att komma ut visade sig vara en vattenhinna. Efter att jag berättat för min fru var resten lätt. All ångest
försvann. Jag möttes inte av ett enda hårt ord. Och varför skulle jag?

Idag har jag gifta vänner som lever som jag levde. Jag försöker stötta, men steget ut måste man ta själv.

Min situation var ingenting mot vad jag såg när jag jobbade i Jordanien och reste runt i Mellanöstern. Visst finns ett homoliv i denna vackra och gästvänliga del av världen, men det är dolt. Jag var rädd att förlora mina vänner, där kan man förlora sin familj.

Jag fick flera vänner på mina resor, och när jag flög hem kändes det som om jag lämnade dem i sticket. Så jag engagerade mig i Arabiskt initiativ.
Jag talar bara om homo- och bisexuella eftersom jag inte varit i kontakt med transpersoner. Det enda som binder samman gruppen ”hbt-personer” är väl kampen för lika rättigheter. Jag känner mig som en del av den gruppen, på samma sätt som jag är en del av arbetsgruppen på jobbet. Det är inget som definierar hela min person. Jag gläds åt de gemensamma mötesplatserna – krogarna och nätsajterna – men känner inget behov av att åka till Sitges, bo på gayhotell och äta gaymat på gayrestaurang. Men jag förstår att den sammanhållningen kan vara viktig.

Jag borde kanske insett att jag gillade killar redan i tonåren. Då hade jag sårat färre personer. Men livet blir mycket tydligare i backspegeln. Idag har jag ändå bra kontakt med min fru och hennes pojkvän.

Annonser
Posted in: Att komma ut