Annika Holtz: Drömmen om dam-ön

Posted on 2010/12/12

0


Utrymme. Det är något som Annika Holtz är van att få. Får hon inte plats, så tar hon plats. Nu vill hon ge plats åt andra, som inte känner sig och ser ut som flator borde. Om nu någon minns Robinson-Annika.
Ursprungligen i QX mars

En cigarett. En cigarett! Efter tre veckors svält – en cigarett! Annika Holtz sätter sig i kritvit sand och tackar tyst den dominikanska vakten som räddat hennes dag med en apstark John Silver när kamerorna inte sett på. Efter att ha blivit utröstad från båda lagen i Robinson Karibien har hon fått en tredje chans, och flyttat till en egen strand. Hon fiskar sin egen mat och har byggt sitt eget lilla skjul av stockar så tunga att de lämnat ärr på axeln. Hon skulle inte byta det mot ett lyxhotell. Med magen full av mango lutar hon sig tillbaka, drar ett bloss och låter hjärnan snurra. Efter 21 dagar av svält och gråt, där hon varje morgon velat slänga in handduken ser hon slutet på hennes livs största utmaning.

Idag är Annika tillbaka i Stockholms vardagslunk: jobbet som privatchaufför, en Cozy Catch under läppen och promenader med Mini, hennes australian kelpie. Vi har mötts upp för att spela pingis på Morfar Ginko, ett av många Stockholmsställen där Annika är tjenis med personalen.
Hon servar svårt, utan ansträngning. Studs, studs.

– Jag vill ta vara på det lilla kändisskapet jag fått genom Robinson. Jag vill bli en offentlig flata. Jag tycker att många av de som finns har gjort sitt i rampljuset.

– Vilka tänker du på?

Studs.

– Jag tror du vet. Jag har alltid sett mig som lesbisk, men aldrig identifierat mig med mediebilden av en flata, att vara korthårig och manhaftig. Det finns så många fantastiska tjejer, som inte får något utrymme. Jag vill göra gayvärlden mer kvinnlig.

Högerhanden blixtrar till och hon smashar ut mig, sätter sig i soffan och dricker en Cola Light. Jag har ofta sett henne just så, och undrat vad hon är sur över. Idag bär Annika kängor och cargobyxor – allt i svart och med silverkedjor. I Robinson kallades hon ”Lisbeth” av sina lagkamrater, efter Stieg Larssons superkvinna. Liknelsen blir än mer träffande när Annika berättar hur hon brukade skjuta prick med luftpistol i garaget hemma i Kungsängen. En dag tog hon med pistolen till skolan för att visa den för en kille som jävlats med en kompis.

– Ingen har någonsin fått sätta sig på mig. Men på ön funkade jag inte alls socialt. Jag har aldrig kunnat smila in mig hos någon jag inte tyckt om. Det gick bra, så länge vi vann alla tävlingar, men jag grävde min egen grav. Så har Annika varit sedan barnsben. Hennes storasyster Anna-Karin var precis tvärtom: När Annika spelade bandy med killarna, satt Anna-Karin och pysslade; Annika kom hem med sina klasskompisars sönderrivna jackor, som mamma fick laga, Anna-Karin fick högsta betyg.

– Hon var bara ett år äldre, men storasyster på alla sätt. Jag hängde alltid efter henne och ville vara med och leka med hennes kompisar, men det fick jag ju inte. När jag började skolan kände alla redan till Anna-Karin, och undrade vad som var fel med mig, eftersom jag var så vild.

Men mamma gjorde aldrig någon skillnad på dottern som blev lärarnas favorit och dottern som ville att hennes Stockholmsförort skulle vara mer som ghettofilmen ”Menace II Society”.

– Min mamma är min ängel. Jag växte upp utan någon fadersfigur, eftersom min pappa stack när vi var små. Han hade alkoholproblem, så jag är glad att han gjorde det, så att jag kunde växa upp i ett kärleksfullt hem fritt från missbruk. Jag saknade aldrig någon pappa, eftersom mamma var så fantastiskt stark. Jag fattar inte hur hon orkade reda ut allt jag ställde till med, och hjälpa mig att ta mig ur det. Jag kommer aldrig någonsin att kunna betala tillbaka allt hon gett mig.

Annika mamma föddes i Mexiko, men lämnade tidigt sitt hemland för att se världen och jobba i Europa. Hennes resa har inspirerat Annika till att utforska gränser, inte bara geografiska, utan även hos sig själv.

– Jag har alltid gjort rätt galna saker, åkt cross, hoppat fallskärm… allt! När jag var 17 reste jag till min moster i Mexiko för att plugga spanska. Men jag rymde, hoppade på en Grayhoundbuss och åkte genom hela USA upp till några vänner i Michigan. Jag var borta i tio månader.

Det här var före mobiltelefonernas tid…
– Ja, men mamma fick tag på mig tillslut. Idag hade jag inte gjort en sån sak som att rymma… Fan vad dumt egentligen. Men jag ångrar inte den resan. Jag växte så mycket att jag knappt kunde relatera till min bästa vän när jag kom tillbaka.

Äventyrslustan ledde Annika till Luleå och lumpen på Flygvapnet. Killarna i korridoren visslade efter henne till en början, men Annika stormade in hos närmaste befäl och korridoren tystnade.

– Annars blev jag hur bra omhändertagen som helst. De specialbeställde all utrustning, så att den passade. Allt är ju anpassat för killar. Och socialt blev det lättare när jag kom ut. Då försvann den där kille-tjej-spänningen. Vi kunde duscha ihop och gick ut och raggade ihop, slog vad om vem som kunde få vilken brud. Sånt grisigt mansbeteende.

Vann du någon gång?
– Haha, jodå, ett par.

Först lumpen, sedan Robinson. Varför?
– Jag tänker att om jag hela tiden utsätter mig för det värsta, så växer jag förhoppningsvis och blir en bättre människa.

Nu när Sverige ökar sin insats i Afghanistan, har du funderat på utlandstjänst?
– Jag ville åka till Kongo, men det blev inte av. Jag är för rädd om mig själv för att göra det. I lumpen och Robinson är du ju alltid under uppsikt.

Hur blev du en bättre människa av Robinson?
– När jag kom hem var jag så sjukt tacksam över alla mina nära relationer och de fantastiska människor jag har runt mig. Skulle jag ge ett råd till den jag var som yngre skulle jag be henne att inte bara köra sitt eget race, och tänka mer på dem man kanske kör över på vägen.

Vad lärde du av att se dig själv på TV?
– De har visserligen nästan helt klippt bort den Annika som har känslor och nära till gråt, och fokuserat på den hårda Annika. Men jag ser i alla fall hur jag kan vara, och det är fan inte så attraktivt. Jag har fortfarande svårt att vara falskt trevlig, men ett leende kan man väl kosta på sig.

I en tid där snart 99 procent av befolkningen är kända från TV, och där är det inte lätt att hänga kvar i rampljuset som dokusåpakändis. Annika Holtz lever vidare i bloggosfären. Hennes blogg på Finest.se tävlar med Schlagerprofilerna och Brunchrapporten om att vara den mest lästa bloggen med hbtq-tema. Här publicerar Annika bland annat den dagbok, som hjälpte henne sortera tankarna på ön, och de brev hon fått från människor som vill dela med sig av sin livshistoria.

– Jag bad folk att skriva sina historier till mig, och fick in över 40 brev. Jag läste och svarade på vartenda ett. En man skrev om när han gjorde utlandstjänst i Afghanistan, hur ensam han var då och hur missförstådd han kände sig, att han inte var någonting förutom sitt jobb. Och hur han tog sig ut ur det. Jag blir inspirerad av såna historier, och rörd av att han ville berätta den för mig. Det är en sån mötesplats jag vill skapa för kvinnor, där de kan göra varandra starkare. Det ska vara som en enda stor tjejtoa. Det är på tjejtoan det händer!

Exakt hur eller när dörren till tjejtoan öppnas vill inte Annika Holtz avslöja. Men någon gång lär drömmen om dam-ön besannas.

Annonser