Daniel: ”Bögar är den falskaste sortens människor”

Posted on 2010/12/12

0


Namn: Daniel Ålder: 20 Bor: Solna Civilstånd: Singel På qruiser: Dani3l
Publicerad i QX juni 2010

På din Qruisersida beskriver du dig som ytlig. Hur lång tid fixar du dig innan du går ut?
– Jag bor med min kusin och tar längre tid på mig än henne i alla fall. Man har sina ritualer. Fixar med håret i 20 minuter, pausar med en cigg på balkongen, sen fortsätter man. Jag går igenom ett par klädbyten, om man säger så.

Är du modeintresserad?

– Ja, jag köper helst grejer på H&M och Topman. Mycket för pengarna, så kan man variera sen. Jag skulle gärna jobba i klädbutik igen.

Var jobbar du nu?
– Jag är kontaktperson för barn med till exempel Aspergers syndrom. Jag har tre killar som jag hittar på saker med. Idag var jag på bio med en av dem. Jag ser det inte som jobb, eftersom jag bara jobbar extra. Det känns mer givande än att sitta på Ica, men det går inte att släppa jobbet på samma sätt, eftersom det blir en del av ens liv. Jag jobbade med en fyraåring förut, som var väldigt sjuk. Honom bar jag med mig dygnet runt.

Du verkar engagerad i dina ungdomar?
– Ja, längre fram vill jag bli behandlingsassistent och hjälpa unga som hamnat snett.

Vad driver dig?
– Mitt liv har väl inte heller varit helt spikrakt.

Hur menar du?
– … Är det ok om jag tar en cigg?

Absolut.
– … Jag vet hur det är att sitta i ett Soc-möte om man säger så. Socialtjänsten behandlar barn jävligt omänskligt. Man blir en boll som sparkas från avdelning till avdelning. Jag minns min första Soc-tant. Jag kallade henne för kakmonstret. Vi kunde sitta och prata om att mamma inte klarade av att ta hand om mig, att jag behövde en fosterfamilj och så kunde hon stanna mitt i en mening och bara
”skulle du kunna ge mig kakan där borta”. Som barn är man redan skiträdd för den stora Soc-apparaten, och det blir ännu läskigare att möta en robot.

Så hur vill du hjälpa?
– Jag vill finnas där i vardagen innan svårigheterna blir till problem. Jag var själv den som alla såg som bråkig. Men det finns alltid en anledning till varför någon fuckar upp.

Hur länge hade du kontakt med Socialtjänsten?
– Det var länge. Men det började när jag var tolv, tretton.

Du beskriver den tiden som rätt turbulent. Blev ”komma ut”-grejen också ett stressmoment?
– Nej, faktiskt inte. Jag har alltid gillat killar, men tänkt att det bara handlade om sex, och att jag inte var gay. När jag var 16 blev jag kär för första gången och berättade. Det vill jag faktiskt berömma min mamma för. Det enda hon bad mig om var att inte hålla
hans hand när hon var med.

Kan du hålla handen när hon är med nu?
– Jag har ingen kontakt med min mamma idag. Vi har träffats en gång sen vi sade upp kontakten för åtta månader sedan, men det får vara klart nu. Det är klart att det kan kännas tomt, men det är ett medvetet val. Det finns andra personer i livet som finns där för en. Som min kusin, som jag bor med. Hon kanske inte kan ersätta mamma, men hon är den människa jag älskar starkast. Jag har inte många vänner, men de jag har är väldigt nära. Blod behöver inte vara tjockare än vatten.

Det finns en del djup, trots att du beskriver dig som ytlig.
– Ja, djupet finns där, om man tar sig tid att leta. Så är det nog för de flesta. Men man får ju inte vara så svår, så då lägger man på ett lager glitter och glamour. Särskilt om man träffas ute. Jag trivs inte med det. Bögar kan vara den falskaste sorten människor på det sättet.

Annonser
Posted in: Att komma ut