Di Leva tillbaks i 80-talet

Posted on 2010/12/12

0


När Thomas Di Leva var tonåring gick han igång på David Bowies coverplatta ”Pin Ups”. Nu tolkar Sveriges minsta minoritet och nyaste andlige ledare sina egna 80-talsfavoriter på senaste plattan ”Lovestar”.
Urpsrungligen i QX januari

Basen sprakar ur Thomas Di Levas Macbook; hans nyinspelade tolkning av David Bowies ”Let’s Dance” strömmar ur högtalarna. Det är första singeln från nya plattan och låter lite som ”Boom, boom pow” med Black Eyed Peas. På skärmen pulserar eldklot i psykedeliska färger i takt till musiken. ”Annars blir det inget bra,” menar Thomas. Han ber om ursäkt för det dåliga ljudet, lutar sig tillbaka i stolen och nickar i takt till musiken.

Thomas Di Leva plöjde över 2000 låtar från det musikaliskt brokiga 80-talet innan han bestämde sig för de 14 som han nu spelat in; låtar han älskat, hatat eller upptäckt på nytt.

– Jag valde 80-talet för att den tiden andades ett sånt framtidshopp. Med MTV kom ett nytt sätt att göra musik och tv fylldes av science fiction-serier. Det fanns en dröm om en brave new world som jag tycker börja komma tillbaka, en undran över vart världen är på väg. Jag ville se hur den känslan låter år 2009.

Med hjälp av bland annat Kleerup (”man får ha en del tålamod med honom”) har Di Leva gett monsterhits som ”Man in the Mirror” och Depeche Modes ”Personal Jesus” en kosmisk ansiktslyftning.

Men din grej har ju varit ditt eget budskap och dina texter. Varför göra covers?
– Låtarna har texter som jag kan stå för, sånt jag skulle kunna skriva själv. De passar in på Dilevaismen: en längtan efter en värld där alla får plats.

Thomas Di Leva tror starkt på att skapa och leva sin egen verklighet. Det var det han själv gjorde när han som halvmobbad tonåring startade band, byt- te namn från pappas Magnusson till mammas Di Leva och slutligen slog sig in på topplistor och i folkhem iförd suspensoar, herdestav och en hårlock tejpad mot pannan.

– I början var det en större skillnad mellan den jag var privat och den jag var på scenen än vad det är idag. Jag var väldigt blyg då, men skapade min egna värld på scenen. Nu har man väl blivit den sagan man skapade. Fast jag klär mig kanske lite mer konservativt idag.

Du har fotsida kaftan med tecknet för oändlighet på ryggen och ett par lila gympaskor från H&M på dig idag…
– Ja, lite mer konservativt är det väl? Visst, jag har svarta Armanikostymer i garderoben, men de har jag nog inte burit sen 1997. På ett sätt tycker jag synd om den västerländske mannen. Det finns en mansbild här som är väldigt begränsande: ”Vi är män, vi gör såhär, vi klär oss såhär”. Jag vill inte vara med i den uppdelningen av manligt och kvinnligt, det är inte min värld, så jag klär mig fritt ur fantasin.

Vem tycker du gör det, mer än du själv?
– Ola Salo.

När skriver du eget igen?
– Det lär dröja. Först ska vi turnera med den här skivan, sen tänkte jag spela in en meditationsskiva. Och det är väl inget som hamnar på singellistan.

Din största hit, ”Vi har bara varandra”, spelade du på Gaygalan i våras. Berätta om den spelningen.
– Det var fantastiskt. Jag hade fått frågan flera år i rad, men varje gång var jag borta i Indien, men nu var jag glad att kunna vara med. Gaycommunityn bär flaggan högt för alla minoriteter. Ni är slagkraftiga och tar strålkastarljus, men på ett sjysst sätt.

Så gaygalan betyder lika mycket för en iransk kvinna i Säffle som för en vit homosexuell man i Stockholm, menar du?
– Ja, det tycker jag. Därför var det viktigt för mig att vara med. Och jag är ju också en minoritet, kanske den minsta i Sveirge. Det är nog många som undrar vad jag är, om jag är fågel eller fisk.

Är du likadan privat som du är i media?
– Ja. Fast det är klart, ibland ser man på det man sagt i en intervju och tänker att ”är jag bara den här mannen i kaftan som pratar om kosmos?” Och självklart är det inte så, på samma sätt som att hbt-communityt är mycket mer än glada människor på en gala, eller hur?

Thomas Di Leva tar en klunk grönte. Han dricker inte kaffe eftersom det ”stjäl kalcium och vatten från kroppen”. Hans fingrarna pryds av ringar. En av dem är en tjock, välvd guldring med rubiner och diamanter, som Thomas och komikern Zinat Pirzadeh köpte i Goa där de förlovade sig i våras. Innan de träffades var Thomas Di Leva redan far till åttaårige sonen Cosmo. Nu blev han även plast- farsa till Zinats söner Caspian och Armand.

Thomas beskriver bandet till sin familj som ”ändlöst starkt”. Själv märkte han av det när han som 25-åring kom hem till mamma och pappa i Gävle igen efter att ha flyttat till Stockholm som 17-åring.

– Jag fick bättre kontakt med min syster och bror då, än vad jag hade innan jag gav mig av på den där resan dit drömmarna ville som jag kände att jag behövde göra.

Kan familjeband vara lika starka även om de inte är biologiska?
– En familj kan väl se ut hur som helst, eller hur? Den kan bestå av två mammor och ett barn eller två barn tre pappor och fyra mammor. Man känner själv var den kosmiska energin är starkast.

THOMAS DI LEVA
Ålder: 46 Yrke: Artist och andlig vägledare Familj: Fästmön och komikern Zinat Pirzadeh och sonen Cosmo Bor: Stockholm Aktuell med: Coverplattan Lovestar Drömlåt att spela in: ”Always” med Erasure. Universums vackraste man: Krishna Konstigaste ryktet om dig: Att jag egentligen är en helt vanlig kille

Annonser