Magnus Skogsberg har alltid levt med döden

Posted on 2010/12/12

0


Magnus Skogsberg står på scenen och sjunger om kärlek till män. Han har förlorat tillräckligt många för att mena varje ord. Vägen till mikrofonen har kantats av ångest och sorg.
Ursprungligen i QX november 2010

När Magnus Skogsberg var liten spelade han in varje avsnitt av Melodifestivalen på rullbandspelare och katalogiserade hemma i radhuset i Hyllie. Favoritkategorin var italienskor som sjöng rakt ur sina krossade hjärtan. Kvinnor som förtvivlat bad en man att komma tillbaka. Det kunde han känna igen sig i – till skillnad från karlar som sjöng ”I am a rock” och ”Born to be wild”.

Magnus föddes kreativ. Och med en kärlek till män. Något han redan i yngre tonåren fick nytta av att kombinera. Då, på 70-talet, när Internet inte ens var påtänkt, utforskade han sin läggning genom att smuggla in Expressen och Aftonbladet på gästtoaletten, låsa dörren och snabbt bläddra fram annonserna för erotisk film. Det fanns inga bilder. Bara orden ”sex” och ”porr” tillsammans med en kort beskrivning av vad köparen kunde förvänta sig:”2 m + 1 n”– två män och en neger.
Magnus slöt ögonen och drömde sig bort: ”Ååhhh två mmmmm …”.

– Det finns något härligt med undertryckt sexualitet. Det är oftast mer pirrigt att längta än att få, och i Malmö – där fick man längta kan jag säga.

Magnus sitter på ett vitmålat kontor på Bellmansgatan i Stockholm där han driver både reklambyrå och designfirma och formger allt från spritflaskor till reklamfilmer som upplyser om HIV. Efter en karriär som stylist, skådespelare och regissör har det här blivit den plats som han har landat på; 49 år gammal, med en dröm om en assistent som kan hjälpa honom att minnas: 1.Vilken veckodag det är, 2. Var han lagt nycklarna 3.Vem som är vem och huruvida han gillar personen eller inte. Kanske skulle nummer fyra vara att påminna andra vem han själv är, eftersom salt-och-pepparlooken ofta gör att folk ofta misstar honom för Henrik Schyffert.

Den yngre generationen känner främst igenom honom homosexuelle Sebastian från Ica-reklamen – hans första gaykaraktär. Det skådespelaren Magnus Skogsberg oftast blir typecastad som är ”endimensionell straight påsättare”. Hans roll som Rolf Jaeger i 90-talssåpan ”Storstad” ligger långt ifrån hans verkliga jag, som redan som 14-åring med flit missade 33:ans buss hem från skolan, för att istället ströva runt på Malmös gator med bögradarn påslagen, på jakt efter ett menande ögonkast.

En kväll hamnade han utanför en porrbutik. Dörren var låst och fönstren förtäckta, men om han ställde sig riktigt, riktigt nära med händerna mot rutan kunde han se igenom den vita plasten. Det var där han för första gången såg honom: seriefiguren Tom of Finland i lädermundering.Vilken man!

– Mmm, det där gillar du va?

Rösten kom från en kropp som plötsligt stod alldeles intill och doftade stekos. Magnus vände sig om och kände igen mannen som smugit upp bakom honom.

– Jag visste att han jobbade som kock. Han hade suttit bredvid mig på bussen hem och tryckt sitt knä lätt mot mitt i tjugo minuter… För att göra en lång historia kort: han blev min första älskare.

Utbudet i Malmös bögflora var skralt, och Magnus kände inte igen sig själv i någon av de arter han hittade. Så när Försvarsmakten kallade till mönstring drog han en snyftare om att han som bög inte klarade av att umgås platoniskt med andra män och flydde till Stockholm där han började jobba för klädkedjan Gul & Blå. Ägarna Lasse och Maria Knutsson blev som extraföräldrar och Magnus, som snart blivit inköpare, fick förtroendet att arrangera reklamfotograferingar.

Han klättrade uppåt i modevärlden och arbetade med modeller som Veruschka och Linda Evangelista, från Kapstaden till Moskva.

– Jag lärde mig snabbt att lösa problem, alltifrån att hitta vänsterskridskor på Röda torget, till att hantera en narkoleptisk panter i Los Angeles. Jag gillade gemenskapen av att arbeta i team. Det var som en lagsport, fast man slapp bollarna.

Men Magnus vill inte se sitt liv som en framgångssaga.

– Jag tycker att man ska vara ödmjuk. Många älskar en story of success, men vill inte höra om hindren på vägen dit. Det har varit en jävla bergochdalbana.

Och det är inte alla som tar sig upp från de djupaste dalarna. Inte ens de som är bra på att lösa problem, som Magnus pappa. Gunnar Skogsberg var från början en rätt kul förälder, som alltid hade många projekt på gång. Magnus minns en morgon på sommarstället utanför Trelleborg; hur han vaknade till ljudet av en sittgräsklippare och genom fönstret såg hur Gunnar var i full färd med att anlägga en golfgreen åt sig själv på ängen bredvid, medan grannbondens får glatt flydde genom det uppklippta stängslet.

– Han var en rätt extrem karaktär, pappa, och den där kreativa inställningen att ingenting är omöjligt har jag nog ärvt.

Magnus drar en djup suck och ser ner i bordet.

– Men så hade han en annan sida också. Han gick så in i sina projekt, att han glömde att fråga vad andra tyckte, och i det förlorade han snart kontakten med omvärlden. Han var duktig på sitt jobb, men en katastrof hemma. En Lars Norén-pappa som med tiden blev allt mörkare.

Och den 7 juli 1983 tar mörkret över: Gunnar Skogsberg ställer sig på rälsennågonstans mellan Lund och Malmö och väntar på tåget.

– Laceratio corporis totalis stod det i obduktionsrapporten. ”Totalt söndertrasad kropp”. Och det är klart att det blir så …

Men den destruktiva sidan har Magnus inte ärvt.

– Jag har väl fått andra men istället. Om telefonen ringer blir jag direkt orolig att det har hänt någon något. ”Måste jag rycka ut nu?”

Jag undrar hur han hanterade sorgen efter pappa.

– Pappa flydde undan i dold alkoholism och tabletter. När han dog hade vår kontakt redan slitits ut, så jag kunde inte riktigt vara ledsen. Det var först senare, när mamma dog i cancer som allt började komma upp till ytan.

Vid 29-års ålder blev Magnus Skogsberg föräldralös. Utåt sett: beslutsam, stark och kapabel att flytta berg. Men inuti bävade han. Och då hans livs hårdaste dödsbud kom, rämnade allt.

– När min bäste vän Håkan tog livet av sig orkade jag inte mer. Jag hade i och för sig blivit vän med tanken. Han var, precis som många av mina vänner, sjuk i AIDS och hade fått en dom som sa att han aldrig skulle kunna resa sig ur sängen igen på grund av vattnet i lungorna. Han hade berättat för alla utom mig. Han visste att jag skulle gå sönder av empati, och att jag inte hade orkat vara den där perfekta sjuksyrran som jag ville vara.

Håkans dödsbesked kom som en tsunamivåg. Först kändes den nästan helande. Sedan kom ”geggan” som obarmhärtigt slog Magnus gråtande rätt ner i terapisoffan.

– Då hade jag precis blivit lämnad av min andra man också, så jag var bara en enda röra av övergivenhet. I dag är jag vän med idén om att man bestämmer över sitt eget liv. Visst, det är jobbigt att bli lämnad på perrongen när någon annan åker med tåget, men att stå kvar där och känna sig sviken är så jävla förmätet. Den känslan är ingenting mot hur personen som väljer att åka i förtid måste ha mått.

Sina fem år i terapi sammanfattar han med underdriften: ”Det var skittråkigt, men man blev ganska klok”. En konsekvens var att han lämnade den ytliga modevärlden.

– Jag ringde tv-legenden Karin Falck som just då gjorde ”Tre Kronor” och sa att jag behövde byta jobb och att jag gjorde vad som helst bara jag fick gå bredvid henne och lära mig allt.

Det slutade med att Magnus blev regissör för ”Tre kronor”-serien. Nu handlade filmskapandet inte om att sälja produkter längre, nu handlade det om verkliga livet.

– Jag tog det jobbet väldigt seriöst. Jag var så utsvulten på allvar.

En av hans insatser som regissör var scenen där karaktären Bimbo omkommer i en busskrasch, och visas blödande i ett ras av sten. Aftonbladets läsare har röstat fram den händelsen som det mest sörjda dödsfallet i svensk tv-dramatiks historia.

Terapin resulterade också i att Magnus sålde tvårummaren på Karlbergsvägen 51, där alldeles för många minnen satt kvar i väggarna. Istället köpte han ett gammalt trähus och började renovera. Han längtade efter genuin snällhet, och fann den på en läderklubb.

– Det första jag tänkte var: ”Shit, jag kollar på en kines”. Jag hade alltid föreställt mig själv med en svensk snubbe.

Men thailändaren Leck Tear hade en utstrålning som Magnus Skogsberg hade saknat och drogs till. De gifte sig 1999 och skapade rubriker när de poserade som det enda homosexuella paret i en klädkampanj för butikskedjan MQ 2005. Sedan han tog efternamnet Skogsberg-Tear har Magnus lättare kunnat plana ut sin bergochdalbana.

– Det händer något när man lever med någon som är buddhist sedan födseln. När jag blir tungsint och svensk kan Leck påminna mig med ordspråk som: ”var glad för det du har inte ledsen för det du inte har”.

Magnus härmar sin mans brytning på ett sätt som, enligt honom själv, är precis på pricken.

– De har så många ordspråk i Thailand som är så söta att man går sönder, och de lever verkligen efter dem.

Buddhismens synsätt stämde även överens med hans nya insikter om att döden är en naturlig del av livet.

– Västerlänningar är ofta så upptagna av sin egen betydelse att de skjuter döden ifrån sig. Men det är bara ett sketet jordeliv, som min styvfarsa sa. Astrid Lindgren hade också en skön inställning till det där. Vet du vad hon svarade när någon ringde? ”Döden, döden!” Då hade man klarat av det jobbiga och kunde prata om gladare ting. Och liv och död går ju jämt ut till slut. Att jag förlorade mina föräldrar så tidigt innebar att jag fick klara mig själv, men det innebär också att jag i dag inte behöver gå sönder av oro för att jag försummar en stackars gammal mor som sitter ensam på ett hem i någon avkrok.

På senare tid har Magnus även hittat ett mer rumsrent sätt att kombinera sina medfödda talanger, och förenar sin kreativa fantasi och kärlek till män på ett mer utåtriktat sätt än han gjorde hemma på gästtoan i Hyllie. Allt började med att han letade efter en sångpedagog.

– Jag behövde må bra, och mindes att jag gjorde det av att sjunga. Jag hade tagit lite lektioner när jag pluggade teater på Kalle Flygare och hittade Sean Kelly på Qruiser, som skrev att han var sångpedagog så vi började repa i hans källare.

Från början var det bara tänkt som hälsovård, men Magnus och Sean märkte snart att de delade samma näst intill patetiska förkärlek för sånger sjungna av kärlekstörstande kvinnor. Sakta började showen ”Sean-Magnus älskar man” att växa fram, först som en kul grej, sedan som något Sean propsade på att de skulle göra inför publik.

– Men att någon skulle höra mig sjunga var värre än att någon skulle se mig kopulera. Här stod jag, patetiskt sent i livet, som nån tonårsbrud med hästsvans och hopprep som mick och skulle tro att jag var någon.

Men trots att Magnus ibland blåste snorbubblor av ångest och inte vågade hålla i mikrofonen, stod han på scen till slut. Och det var bättre än sex.

– Det är nästan det jag är mest stolt över i livet, att jag vågade. Sean blev min Dr. Higgins, säger Magnus och refererar till George Bernard Shaws ”Pygmalion” om hur en fonetikprofessor får en simpel blomflicka att framstå som en hertiginna genom att lära henne att tala vackert.

Det är till Sean Kelly som Magnus beger sig varje kväll efter jobbet. Så även denna kväll. Som åskådare känner jag mig lite olustig där jag sitter hemma i Seans soffa med två män framför mig som ser mig i ögonen, som två italienskor från 70-talet, och sjunger rakt ur sina brustna hjärtan om längtan, besvikelse, bitterhet, sex och kärlek. De berättar stolt att de filar på bidrag till Melodifestivalen. Och kanske slutar Magnus Skogsbergs bergochdalbana som en sång, katalogiserad hemma hos en landsortsbög som äntligen hittat en mansröst som sjunger något att känna igen sig i.

Annonser