Efva Attling knappar in

Posted on 2010/12/12

0


Ursprungligen i QX september 2010

Efva Attling skrider nedför podiet, eskorterad av sonen Simon. Hon ska ta emot ett pris för sina smycken, och tar lång tid på sig. Är det för att fånga fler fotoblixtar? Nej.

– Jag har brutit sju revben … men jag har fått permis från sjukhuset, säger hon morfinlugnt.

En knapp vecka tidigare: Efva Attling är ute på en ö med några vänner. Hon har aldrig åkt fyrhjuling förut och blir sugen på att testa. Ser en gräsbacke och tänker: ”Den ska jag köra uppför”. Vid krönet får hon bakvikt, voltar och får den 200 kilo tunga tingesten över sig.

Sex dagar senare ska hon ta emot ”Guldknappen”, som för första gången delas ut för bästa accessoar.

– Så jag låg i ett fyrbäddsrum på Södersjukhuset och kunde knappt sova för alla suckar och snarkningar. Jag är van att bara sova vid min älskade och tänkte: ”Hur fan ska jag ta mig härifrån?”

Varför var det så viktigt för dig att hämta priset?
– Jag hade vetat att jag skulle få priset i ett halvår och sett fram emot att gå dit, dricka champagne, vara vacker, träffa gamla kollegor och vänner från modebranschen. Men så fick jag den här jävla smällen… Det var en morot. Jag gav mig helt enkelt fan på att jag skulle resa mig upp. Människans vilja är benhård ibland.

När vi pratar har det gått ett par dagar sedan hon fick sitt pris. Hon har bytt morfin mot Alvedon och börjat jobba så smått men får hela tiden påminna sig själv om att hon ”inte är någon he-man”.

– I dag gick jag på möte, hämtade posten – men när jag kom till kemtvätten insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag måste lära mig att ta det lugnt.

Efva Attling fascineras av människans vilja. Hon vill att hennes smycken ska vara ett stöd för bäraren – en talisman och kompass på krokiga vägar.

– En människa rymmer många människor. Ibland är man kär och starkast i världen. Ibland är man ingenting. Ett av mina smycken heter ”Me, Myself and I”. Det gjorde jag som en påminnelse om att våga möta sina svaga sidor; orka gå upp den där måndagen, söka det där jobbet eller boka mötet med psykologen.

Och från sjukhussängen fick Efva Attling bekräftelse på att hon lyckats:

– Flera av sjuksyrrorna hade köpt mina smycken, och bar dem synligt så att jag skulle se. Jag blev rörd. Särskilt med tanke på hur oförtjänt usla löner sjuksyrror har. Då kände jag att jag nått människan.

En extra krydda med priset var att ”knappen” inte alls var något mässingsstycke som hon trott, utan ett hantverk i 18 karats guld med Efvas läromästares Bengt Liljedahls stämpel. Den 78-årige smyckesmeden minns sin adept med värme:

– Det var trevligt att just Efva vann, säger han på telefon från Åland. Jag minns henne som en glad person, som det sedan dess har gått väldigt bra för.

– Jag har bara träffat honom någon gång sedan jag började hos honom efter nian, säger Efva Attling. Men jag får nog åka förbi honom i dagarna. Eller nej … jag måste ju lära mig att ta det lugnt.

Annonser
Posted in: Kultur & Nöje