En äldre, mjukare Skin

Posted on 2010/12/12

0


Skin är som en äldre bit plopp – hård på utsidan, men mjuk och söt på insidan. Här berättar hon om förortens hårda skola, och hur hennes hjärta brast på dansgolvet.
Ursprungligen i QX november 2010

Hon har humor, 43-åriga sångerskan Deborah Dyer. När jag ringer till receptionen på hotell Radisson i Glasgow är det inte hennes artistnamn ”Skin” jag ska fråga efter; istället ska jag be att få tala med Miss P. Narni. Snabbt uttalat blir det Miss Punani – fröken mutta. Skins hesa skratt kittlar i örat.

– Till mitt försvar är det vår manager som fortfarande tycker att det är kul. Annars har vi blivit väldigt vuxna.

Det har gått nio år sedan Skunk Anansie senast spelade ihop. 1995 släppte de debutskivan ”Paranoid & Sunburnt”. Deras råa indiesound vrålade snart i varje radio och Skin stack ut som en lejoninna svart granit bland bleka brittpopvalpar. Medan band som Oasis odlade Beatles-frilla och sjöng om supernovor i cham- pagne, skrev hon texter om feministisk ilska och de svastikor hon såg målade på husväggen hemma i Brixton. Singeln ”Weak” är fortfarande populär bland Idol-deltagare som vill visa att de både har blödande hjärta och jävlaranamma. Marie Picasso, svensk vinnare 2007, spelade in låten på den enda platta hon släppte.

Själv har Skin svårt för talangjakter.

– Om man ser det för vad det är – underhållning på tv – är det en kul grej. Men det blir aldrig lika ärligt och äkta som när man kämpat fram något eget.

Innan genombrottet turnerade Skunk Anansie i en gammal ambulans och överlevde på 25 pund i veckan. Den enda replokal de hade råd med ägdes av en medlem av the British National Party – ett högerextremt parti som ville att England skulle vara för de vita.

– Vi var desperata, så vi tog all hans skit för att få repa. Men att vi har gått den smala vägen tror jag är en anledning till varför musiken fortfarande lever kvar femton år senare, medan de flesta som tar genvägar snabbt glöms bort.

Den enda covern Skin spelat in är ”Getting away with it” av brittiska syntbandet Electronic, efter att en textrad fick hennes hjärta att gå i kras.

– Jag var på en houseklubb med en tjej jag precis blivit ihop med. Precis när jag vände mig om och såg på henne spelades refrängen ”however I look it’s clear to see, I love you more than you love me”. Jag kände att det var exakt så det var och insåg att om jag satsade på henne skulle det sluta i katastrof.

Vad gjorde du?
– Jag satsade. Det slutade i katastrof.

Skins bästa terapimetoder är träning, riktigt hög housemusik och att sjunga live. Det faktum att hon backstage myser med örtte och varma sockor, hindrar inte att hon fortfarande släpper lös helvetet på scen.

– Jo, jag kan verka rätt hård, men jag är väldigt tjejig.

Vad gör du som är tjejigt?
– Dels sådant som du inte behöver veta, men låt oss säga att det aldrig är jag som är butchen … Och dels att jag älskar inredning, mode och att göra mig fin.

Varför började du raka huvudet?
– Jag har väldigt bångstyrigt hår, och produkterna jag behövde använda för att få det som jag ville sabbade min hy – så jag rakade av det. Det är inget statement.

Men hon håller med om att hon har en viss aura, något i hennes sätt att föra sig som säger att ”mig jävlas man inte med”; en kvarleva från uppväxten i Brixton. Stadsdelen är fortfarande en av Londons råare. På 80-talet var brottsligheten så pass utbredd att polisen gavs laglig rätt att kroppsvisitera alla som ens misstänktes kunna planera något olagligt. De flesta av Brixtons invånarna hade rötter i Afrika eller Karibien, och snart blev mörk hudfärg synonymt med ont uppsåt.

11 april 1981 exploderade stadsdelens gator i ett upplopp; ”ett eldklot av ilska”, som tidningen The Guardian skrev. Mitt bland brinnande bilar och byggnader stod 14-åriga Deborah Dyer med sin kamera och försökte undvika tårgasen.

– Jag blev streetsmart. Det behövdes för att överleva i den miljön. Jag har bara blivit rånad en gång i livet, och med tanke på de platser jag varit på är det ett fantastiskt facit.

När Skunk Anansie var på turné i Sydafrika gick Skin obekymrad på mörka gator i Johannesburgs kåkstäder.

– Om du ser ut som att du inte kan bli överfallen, blir du inte det. Det är alltid kaninerna som blir uppätna.

Du åt även födelsedagsmiddag med Nelson Mandela. Hur var det mötet?
He’s an old soul. Med tanke på vad han fick utstå på Robben Island är det fantastiskt vilket lugn han utstrålar. Inte ett uns hat eller bitterhet. Det tog jag med mig från honom, att hat inte för dig framåt.

Är han en förebild?
– Jag tror inte på förebilder. Om man höjer någon till skyarna blir man bara besviken. Ingen är perfekt, så jag försöker se de goda sidorna hos människor och ha överseende med resten.

Du själv är en förebild för många…
– Om jag kan inspirera någon att göra sin egen grej är det bra. Men att andra ska göra min grej? Den gör ju redan jag.

Annonser