Love, long distance!

Posted on 2010/12/12

0


Kärlek frodas på avstånd. Eller så dör den. Mats Bax djupdyker i distansförhållandets fallgropar.
Ursprungligen i QX augusti 2010

Ibland skriker hjärtat, kroppen och allt däremellan efter människa som inte är här. Det kan vara partnern som jobbar utomlands ett par månader, den spännande personen på resan som vägrar släppa taget om din näthinna eller den där internetflirten som plötsligt blivit seriös – och som du skulle göra vad som helst för att känna närheten av.

Snart finns inget viktigare än att hitta bra biljetter billigt. Du ser potentiella rivaler i varje inlägg på din älskades Facebooksida, längtar i veckor efter ett par dagar där ni ska hinna upptäcka världen och varandra och samla tillräckligt många minnen för att hålla elden brinnande i några veckor till. Men utan den där handen i din börjar snart den eviga dialogen mellan hjärna och hjärta:

Hjärtat: Jag säljer allt jag äger och flyttar!
Hjärnan: Nej, du har hela ditt liv här och ni känner knappt varandra.
Hjärtat: Fuck you, jag är kär! Jag kan jobba som barnflicka, gatflicka – vad som helst!
Hjärnan: Men hör du hur du låter? Mår du bra av det här?
Hjärtat: Kärlek övervinner allt!
Hjärnan: Men ibland finns inte rätt förutsättningar…
Och så vidare.

Jag träffar Sofie Rosencrantz och Antonia Björkman på en gräsmatta i Tantolunden i Stockholm. Det var här Antonia för först gången träffade Sofies vänner. Deras formel för ett lyckat distansförhållande är kommunikation, att alltid prata oavsett vad det är för problem som dyker upp.

– Det viktigaste är att vara lyhörd. Ibland kan ett ordentligt gräl rensa luften och jag kan behöva en utskällning ibland, säger Sofie.

Antonia från Trollhättan och Sofie från Stockholm började som en internetflirt på en dejtingsajt. De bytte msn och telefonnummer och hördes sporadiskt i ett halvår. Sofie, som ännu inte var säker på om det var tjejer som var grejen, spelade svårflirtad ända tills en dag då hon var i London – och upptäckte att hon mycket hellre vore i Västergötland.

Hon berättade för Antonia som hoppade på tåget till Stockholm. Efter tre månader, under vilka de hade träffats sex gånger, blev de ihop.

– Jag sade att jag inte åker femtio mil för något oseriöst, så vi pratade om det och fattade ett beslut, säger Antonia.

– Jag hade hunnit bli rätt säker på oss, säger Sofie. Hade vi bott i samma stad och gått på sex stycken dejter hade vi nog inte lärt känna varandra lika bra. Allt blir så intensivt på distans eftersom man bor hos varandra.

Antonia slängdes direkt in Sofies liv och träffade vänner och familj.

– Men jag har alltid fått vara Antonia, inte bara ”Sofies flickvän” som hon visar upp som en ny handväska. Att träffa vänner är trevligt, men det är viktigt att man får tid för varandra också där man kan stänga av telefonen, laga en trerätters och kolla film.

Eftersom Sofie lider av panikångest och har svårt för längre resor i trånga utrymmen är det oftast Antonia som får packa väskorna. Men eftersom Antonia är student är det oftast Sofie som betalar biljetten, något de kommit överens om. Samtidigt är Antonia tydlig med att resorna tär på henne.

– På ett sätt lever vi i olika förhållanden. Sofie är född här och har sin trygghet här. När vi träffades hade jag just flyttat till Trollhättan och försökte hitta ett socialt liv där. Samtidigt ville jag hinna träffa både Sofie och familjen hemma i Skene. På ett och ett halvt år har jag varit två helger i Trollhättan. Det tär på psyket, som att spela varje match på bortaplan. Många kvällar känner jag att jag inte orkar. Jag vill, men jag orkar verkligen inte. Särskilt nu i vintras när tågen hela tiden ställdes in.

Målet är att hålla ut i två år – då är Antonia klar med sina studier. När de inte ses, hörs de varje dag på telefon, ser samma film eller går promenader i varsin ände av luren. Sofie tar sig alltid den här tiden, trots att hon har mycket på jobbet.

– Säger Sofie att hon inte har tid, så vet jag att hon inte har tid, säger Antonia.

Har man alltid något att säga varandra?
– I början var det läskigt när det blev tyst i luren, säger Antonia. Jag kände att: ”Jaha, har vi inget mer att säga varandra?” Nu är vi trygga och det är ok att säga: ”Nej du, det var nog inget mer, vi kan höras senare.” Det betyder inte att det är slut.

Det är 50 mil mellan Antonia och Sofie. En billig tågbiljett kostar 700 kronor. För Andreas Ranåsen från Göteborg var situationen annorlunda. När han blev kär i Logan på andra sidan Atlanten i Nashville var priset för en träff 10 000 kronor – mycket pengar för en 19-åring.

– Under ett år var jag i USA tre gånger. Jag tömde alla mina konton, säger han.

Första resan var Andreas galet nervös. Han satt kvar på planet en halvtimme efter att det stannade, tills flygvärdinnan sa till honom att gå av. Men han hade oroat sig i onödan – han stormtrivdes under sina två veckor med Logan. Problemet kom hemma, med långa nätter utan någon som lade armen om honom.

– Jag bröt ihop varje kväll. Jag hade vant mig vid trygghet och närhet.

Livbojen blev att höras varje dag på Myspace, Skype eller sms. Det Logan skrev när han gick och la sig läste Andreas när han vaknade. Målet var att flytta till Los Angeles där Andreas kunde plugga och Logan kunde jobba som modell. Men så kom otroheten emellan …

– Jag är rätt svartsjuk av mig. Inte som en igel, men jag var orolig när Logan var ute och festade; gayvärlden i USA har en fri syn på sex. När jag åkte dit sista gången fick jag reda på att han låg med sitt ex.
– Idag är det rätt ofattbart att jag föll för någon över internet. Jag tror att distans är bra, eftersom man hinner längta och sakna, men det vore lättare om man hade levt ihop först och hade en grund att bygga på.

Så var det för David och Rikard. Efter sex år som sambos flyttade Rikard till Italien för att jobba som tandläkare.

– Precis som alla svenskar älskar han värmen. Det gör inte jag, säger David som ursprungligen är från England.

Nu har de varit tillsammans i 20 år på distans.

– Det där med kärlek är inte beroende av geografiskt avstånd. Det låter som en klyscha men vill man att det ska funka, så funkar det.

Hur ofta ses ni?
– Ibland några gånger i månaden, ibland kan det ta ett halvår. Men vi hörs två gånger om dagen. Och som tur är finns Ryan air om det krisar.

Vad finns det för svårigheter?
– Det skulle vara att man inte hinner tala om djupa ämnen när man hörs på telefon, eller att man glider isär, tröttnar och hittar en närmare kontakt med någon annan. Men så har det inte varit för oss. Tvärtom blir det spännande varje gång man ses, samtidigt som man känner sig trygg eftersom vi känner varann så bra.

Hur löser ni det fysiska?
– Det finns folk som bor ihop utan att ge varandra mer än en kram då och då. Vissa klarar av att ha ett öppet förhållande, men det funkar inte för mig. Är jag ihop med någon är jag ihop med någon. Jag skulle ha förståelse om han trillade dit någon gång, men inte om han skaffade en italiensk pojkvän.

Är det inte svårt att hålla nere förväntningarna när man väl ses?
– Äsch, jag känner ju honom. Man kan inte vara fantastisk jämt. Jag vet att han inte kommer att sätta locket på tandkrämstuben eller fälla ner toasitsen. Sån är han. Men jag vet också att det inte finns någon annan som jag vill leva med. Vi har bara tio år kvar till pensionen – då kan vi flytta ihop.

Medan David och Rikard planerar tio år i förväg, nöjer sig Sofie och Antonia med två. Antonia ville flytta till Stockholm redan i höst, men kom inte in på sjuksköterskeutbildningen som hon sökte. Efter att ha bott tillsammans nu under sommaren är de lite oroliga inför den kommande hösten. Jobb och skola gör att de inte kan fortsätta ses varannan vecka, som de gjort tidigare.

– Det kanske kommer dröja en månad eller två mellan gångerna, säger Sofie.

– Ja, det kommer bli tufft, säger Antonia. Samtidigt ser jag fram emot att ta upp sånt jag gjort avkall på. Som att spela basket igen.

Oavsett vad som händer med Sofie och Antonia är de säkra på en sak.

– Vi har pratat om framtiden.

Psykoterapeut Lars Folcke: Så klarar du distansförhållandet
Samtal
Det låter osexigt, men förhållanden handlar om samtal och förhandling. Prata ofta. När ni inte kan visa vad ni känner tänker och gör, är det ännu viktigare att kunna sätta ord på det.

Planera
När ses vi nästa gång? Vad har vi för förhållande? Får vi träffa andra? Gemensamma spelregler och mål ger trygghet.

Generositet
Var lyhörd och visa empati. Visa att du finns där på de sätt du kan.

Förväntningar
När man längtar efter någon förväntar man sig gärna fyrverkerier varje gång man ses. Det lätt att måla upp en bild av en person, som är vackrare än verkligheten. Var realist. Alla kan ha dåliga dagar.

Sluta noja
Varför tror du att din partner träffar någon annan? Ofta beror det på eget bagage. Har någon lämnat dig tidigare? Ta ett steg tillbaka och se på situationen. Och kommunicera med varandra!

Ha ett eget liv
Det finns ett liv utan din partner. Var med vänner, hitta hobbys, finn en egen trygghet. Två träd kan låta grenarna flätas samman, men måste ha sina egna rotsystem.

Mognad
Att sätta ord på sina känslor, ställa krav och vara trygg i sig själv och därmed trygg med någon annan kräver personlig mognad. Alla är inte där än.

Sund egoism
Glöm inte bort dig själv i förälskelsen. Berikar relationen ditt liv? Vad vill du? Vad vill du inte? Förhandla och var lyhörd men stå på dig.

Känn efter
Inga band mellan människor är gjutna i järn. Omvärdera hela tiden relationen. Älskar jag, eller är jag bara förälskad? Är det värt det?

Annonser
Posted in: Reportage