Luka: ”Min styvpappa slog mig”

Posted on 2010/12/12

0


Namn: Luka Qruisernick: Luka. Ålder: 37. Jobb: Kriminalvårdare. Bor: Stockholm (uppväxt i Småland och Blekinge)
Publicerad i QX februari 2010

En vanlig bild är att det är svår att komma ut i en småstad. Hur var det för dig?
– Jag var mer upptagen med att hantera att min styvfar slog både mig och min mamma. Jag tänkte inte på vad andra tyckte om min läggning.

Har du träffat din riktiga pappa?
– Nej, han stack innan jag föddes. Min styvfar såg ut som en helt vanlig man med bockskägg, men måste ha haft psykiska problem. Han kunde anklaga mig för något som mitt småsyskon gjort, och slå ett par slag med handflatan. En gång hade jag fått stryk på gården, och kom in med näsblod. Han sade åt mig att sluta gråta och gå och lägga mig. Klart att jag var ängslig för att komma hem ibland, men jag sade aldrig något utan trodde att det var mitt fel.

Hur hanterade du det?
– När jag var fem, sex år gick jag alltid med en vän till biblioteket och lyssnade på ”Bröderna Lejonhjärta” på ljudband. Det blev väl en tillflyktsort, som försvann när vi flyttade ut i skogen.

När tog misshandeln slut?
– Han slutade slå med tiden. Senare fick jag veta att min moster hotat döda honom. Tillslut sparkade mamma ut honom. Då tog han med sig fågelburen han byggt till mig. Jag var tio år och tyckte det hela var hemskt orättvist. Efter det skaffade jag pyrenéerhundar, som blev mer familj än jag haft tidigare. En hund sviker dig aldrig.

Kom du någonsin ut för din biologiska familj?
– Ja, när jag var 32. Jag behöver inte ha den familjen i mitt liv. Det är en bråkig familj och behövde inte veta något. Min läggning har aldrig varit något speciellt. Jag har alltid vetat vad jag gillar, men inte alltid haft ord för vad jag känt. Som liten hade jag en sagobok, med två barn på framsidan – en pojke och en flicka – och jag tyckte att pojken var finast. Och mamma läste böcker från Jehovas vittnen, med bilder på vackra, muskulösa män i skägg som jag tyckte mycket om. Man kan säga att Jehovas vittnen hjälpte mig att bli bög.

Du har själv skägg. Vad är grejen med skägg?
– Det är vackert! Skägg är mannens stolthet.

Vad skulle få dig att raka av det?
– Om någon hotade mig till livet. Annars skulle jag inte göra det. Jag har till och med fått min pojkvän att odla skägg.

Är det lite som i Killinggängets ”Ben och Gunnar”, att män med helskägg har ett slags tyst brödraskap, att man uppmärksammar varandras skägg med en nickning på gatan?
– Haha, jo, lite så är det väl.

Hur ofta får du höra att du är en ”björn”?
– Ofta, men jag ser mig inte som en björn. Folk är snabba att döma efter utseende, särskilt på Qruiser. Sedan läser de min dagbok och förvånas över att jag kan skriva. Många utgår dessutom ifrån att jag hänger på SLM och klär mig i läder. Jag är vegan!

När bestämde du dig för att bli vegan?
– När jag fick reda på hur de behandlade grisarna på slakteriet i Kalmar, där jag bodde, ville jag inte vara en del av köttindustrin. Jag slängde ut kött, mjölk, skinnjacka – allt! Det svåraste var att ge bort mina nyköpta Dr. Martens-kängor.

På din Qruisersida länkar du just till recept på veganmat. Du är också med i klubben ”jag hade ett liv, sen kom bredbandet”.
– Jo, visst skulle jag må bra av mindre Internet. Men jag har också träffat människor därigenom som jag inte hade träffat annars. Som min pojkvän i Skåne.

En annan av dina länkar handlar om enneagram, hur man läser personligheter genom siffror…
– Ja, och jag är en åtta. Jag tar för mig och gillar att bestämma, i allt. I mitt jobb har jag alltid haft chefsroller. Just nu är jag kriminalvårdare på ett fängelse och tar hand om buspojkar. Man är medmänniska och hjälper dem.

Har du hamnat i den situationen att din egen moral fått ge vika, där du fått hjälpa någon som gjort något vidrigt?
– Ja, det var en man. Han hade misshandlat sina barn… Men han behövde en ny chans. Alla behöver fler chanser, tills de bättrar sig. Om man hela tiden dömer någon utifrån något personen gjort, så kan personen aldrig ändra sig.

Skulle du ge din styvfar en andra chans?
– Han är en tönt och kommer aldrig att finnas i mitt liv. Om han kontaktar mig och ber om ursäkt? Jag vet inte. Det kan jag inte säga förrän han står där. Jag hoppas att jag skulle kunna förlåta honom.

Annonser
Posted in: Att komma ut