Munawer: ”Det finns ingen Bollywoodkärlek”

Posted on 2010/12/12

0


Namn: Munawer Ålder:29 Bor: Stockholm men född i Muradbad i norra Indien. Yrke: Inredningsdesigner.
Publicerades i QX augusti 2008

Hur ser din familj ut?
– I Indien bodde jag med hela min familj, över hundra personer, i ett jättestort hus. Jag är adopterad av min moster, som jag har att tacka för mycket. Hon hjälpte mig att rymma hemifrån till konstskolan i Delhi så att jag kunde leva ut min dröm.

Du rymde hemifrån?
– Ja. Efter att ha fullbordat en sexårig examen i fysik och matematik ville jag bli designer. Där jag kommer ifrån blir pojkar doktorer och ingenjörer. Konst är för flickor. Det är så det ”ska se ut”. De äldre sade jag aldrig skulle komma längre än att måla väggar på gatan. Jag hungerstrejkade i tre dagar. Min faster sade åt mig att fly. ”Ta en bil, kör till Delhi. Dör du så dör du, men det här är inget liv för dig.”

… dö?
– Ja, det är 150 kilometer till Delhi. Vägarna är som skogsvägarna här i Sverige och det finns inga regler. Jag såg tre olyckor på vägen. När jag kom fram kände jag att jag kunde klara allt.

Hur kom du till Sverige?
– Efter två år på konstskolan kom jag först till Nokia i Finland genom ett jobb på en designfirma. Jag kom dit en söndag mitt i vintern och kunde inte tro mina ögon. Var det här Gud hade varit hela tiden, upptagen med att designa detta vita drömland? Och var fanns alla människor? Det var så tyst… Vid 22 års ålder kunde jag för första gången tänka ostört och fundera på vem jag var som individ.

Då kom du på att du var homosexuell?
– Att jag var sexuell över huvud taget. I Indien hade allt handlat om konkurrens och karriär. Internet var bara ett bibliotek.
– Allt började med två män på ett badhus. Jag hade bestämt mig för att lära mig simma, trots alla historier om sjömonster jag hört som barn. Jag var ny i landet och pratade med alla. De bjöd mig på kaffe. Den äldre mannen frågade om jag var gay, straight eller bi. Jag undrade vad orden betydde. Han berättade att den yngre mannen var hans pojkvän. ”Självklart – han är pojke och din vän.” Mannen förklarade. Min värld rasade. Vad var det här för människor? Jag låste in mig hemma och svarade inte när de ringde.

Men…?
– Jag insåg att jag var ohövlig. Vi började umgås och gick på bögstället Mixei. Sakta insåg jag att jag var en av dem. Jag kände mig usel. Så jag bröt ännu ett tabu och smakade alkohol. Varför inte vara uslare?

När blev du kär första gången?
– För fem år sedan. Det höll ett år och jag blev förstörd. I Indien finns inte alternativet att göra slut med någon. Gifter du dig ska det vara resten av livet. Jag insåg att det inte fanns någon lycklig Bollywoodkärlek och slutade leva mitt ”butterfly life”. Nu ser jag klarare.

Vad sa familjen?
– Det var svårt att berätta, eftersom de redan förberedde mitt bröllop. Min moster och äldre syster förstod, men var rädda att jag skulle leva ensam. Jag har inte berättat för alla än. De äldre har inte mycket kvar av livet och jag vill att de går bort med ett gott hjärta. Det går inte att forma ett gammalt träd – då knäcks det.

Nu lever du inte ensam?
– Nej, jag träffade min pojkvän för tre år sedan och vi flyttade till Stockholm för att starta företaget. Jag blev fascinerad av Gamla Stan. Det var som att gå in i en saga med slott och kungar.

Ska du på Pride i år?
– Ja, för andra året. Jag ser fram emot att höra invigningstalaren. Det är stort av prins Manvendra att komma ut offentligt i Indien. Förhoppningsvis ger det folket mod till en kulturevolution.

Annonser
Posted in: Att komma ut