Östermalm redo att bli gayghetto

Posted on 2010/12/12

0


Som en sovande Törnrosa, redo för sin regnbågskyss. Så beskriver Jonas Andersson gaylivet på Östermalm. Mats Bax botaniserar bland klubbar och parkragg i Stockholms finare kvarter.
Ursprungligen i QX juli 2010

På Östermalm sover hundra år av hbt-historia, i väntan på att bli väckt. Redan 1926 kunde tidningen Fäderneslandets läsare läsa om ”tvetydiga” unga män som smekte varandra på nattklubben Grotta Azurra på Grev Magnigatan. 1979 stormades Socialstyrelsen på Linnégatan, och snart var inte längre homosexualitet en sjukdom. Och på 70-talet kunde den då 11-årige hästpojken Jonas Andersson komma ridande på sin ponny i Lill-Janskogen och känna magen pirra när han såg de mystiska lapparna med texter som ”möt mig här på onsdag 23.00” som satt fastnålade på de urgamla ekarna, från en okänd man till en annan.

Nu, 36 år senare hörs ett gnägg på Strandvägen. Det är Jonas Anderssons mobil som ringer.

– Hejsan lilla mamma! Ja, jag ska agera ciceron och visa QX runt på Östermalm. Pride ska ju flytta hit i år.

Vi går nedför Strandvägen, med sol i ögonen och svag saltdoft i näsan, förbi lunchgästerna på Strandbryggan och bort längs kajen där småbåtar vilar i vykortssommar. Lördagen den 31 juli kommer tiotusentals hbt-personer i alla möjliga färger och former vandra motsatt väg, mot Gärdet i årets Prideparad.
Vi svänger in på Birger Jarlsgatan och når snart första stoppet på Jonas rundtur.

– Zink Grill! Jag älskar det här stället, säger Jonas, och vi slår oss ner på uteserveringen till den franskinspirerade bistron.

Varje lördag gästas Zink av klubben Darling som Jonas beskriver som ”helt fantastisk”. Själv startade han stadsdelens första gaynattklubb i modern tid – Regnbågsrummet på Sturecompagniet. Klubben stängde efter tre år, sedan brandmyndigheten ändrat reglerna för hur många som fick vistas i lokalen. Jonas radar snabbt upp en lista med gaypopulära klubbar som blommat upp och dött ut. Club Confetti. After Dark på Dambergs. Alexandra’s som Alexandra Charles i 20 år såg till var Stockholms trendigaste.

– Legendaaarisk, säger Jonas och lutar sig fram. Och sen har vi ju Riche där bögsocieteten festat i alla tider, och det finns ju fortfarande kvar.

– Men vad finns det för rena gayklubbar idag, förutom Zink? undrar jag.

Jonas biter sig i läppen.

– Det är nog bara Zipper i så fall. Men avvikande sexualiteter har alltid funnits i på Östermalm. Ta bara diplomatkvarteren med Ebbe Carlsson och Sverker Åström. Det är viserligen ingenting man visar utåt, men jag tycker inte att Södermalm ska ha patent på att vara Stockholms gayghetto. Östermalms gayliv är redo att befruktas av Pride och börja blomstra.

Vi reser oss och börjar gå, uppför Grev Turegatan och mot Humlegården, som på 70-talet kallades ”bögparken” då den länge varit ett ställe för soldatprostitution och sex i det fria. Men sedan buskagen i parkens norra del sågades ner, för att göra parken tryggare, har det blivit allt mindre hum-hum från Humlegården. Där militärer och diplomatherrar tidigare gick lös på varandra bland buskar och pissoarer, leker och gungar nu dagisbarn i neongula västar.

– Men visst känner jag folk som tagit sig en svängom ute i det fria någon natt då andan fallit på. Det är ofta att folk ramlar in här efter en kväll på Spybar eller någon annan av Stureplanskrogarna, säger Jonas Andersson.

Även om Humlegården nattetid kan kännas osäker, är den en dag som denna en perfekt plats för picknick. Östermalm bjuder på fantastisk matshopping och beroende på plånbokens tjocklek rekommenderar Jonas antingen delikatessdisken på Sabis eller Östermalmshallarna, eller Ica Esplanad, som Jonas (och vännen Sofi Fahrman) trots standardpriserna kallar för ”rik-Ica”.

– Picknick i Humlegården är fantastiskt. Jag hoppas att det blir en naturlig plats att hänga på under Pride. Helst skulle jag vilja att hela Pride Park flyttade hit, mitt i stan så att man riktigt snubblar över festivalen.

Sedan starten av Stockholm Pride 1998 har Pride Park legat på en grusplan i Tantolunden på Södermalm, något som från början beskrev som en nödlösning, men som senare blivit tradition. Södermalm har, tillsammans med Gamla stan, blivit den stadsdel som hbt-stockholm gjort till sin och här finns merparten av stadens etablerade hbt-vänliga klubbar, barer och fik. Efter många års tal om flytt, gör nu Pride en klassresa och bygger upp sitt parkområde vid vatten och grönska vid Sjöhistoriska museet på Gärdet vid Östermalm.

Extrainsatta SL-bussar, taxibilar och ett Skansentåg – Prideexpressen – ska ta besökarna ut till det nya parkområdet som blir nästan dubbelt så stort som tidigare. Fler utställare, längre öppettider, två ”riktigt häftiga scener” och fler dansgolv än tidigare ska tillsammans med Schlagertorsdagen och 90-talskvällen locka folk till parken.

– Tidigare har parken dött när scenen gått ner. Vi känner att det har funnits en efterfrågan på längre öppettider och mer dans. En annan sak vi tror kommer locka folk är karaoketävlingen, som hålls varje dag med final på stora scenen på lördag. Vinnaren blir Prides representant i Karaoke-SM, säger parkchefen Michael Kröger.

Även utanför parkområdet arrangeras fester, bland annat i de närliggande museilokalerna som även ordnar utställningar och konstvisningar under festivalen.

Men att Stockholm Pride flyttar till andra sidan Slussen betyder inte att Södermalm töms på hbt-personer. Under parollen SoFo goes Homo har flera av Södermalms restauranger slutit upp med flathaken Momma och Roxy för att ge rabatter åt alla som kan visa upp ett festivalband.

– Vi vill inte konkurrera med Pride, utan snarare vara ett förfestalternativ för dem som vill fortsätta till parken senare. Festivalbandet ger rabatt hos alla ställen med regnbågsflagga utanför, säger Anna Högkil som driver restaurang Momma.

På Södermalm fladdrar regnbågsflaggor dagligen från balkonger och utanför restauranger och caféer, men under rundvandringen med Jonas Anderson på Östermalm har vi inte sett en enda.

– Men stadsdelen är full av gayentreprenörer och shopping, säger Jonas Andersson när vi går ner för Karlavägen. Modeskaparen Lars Wallin har sin ateljé på Humlegårdsgatan, du har antikvariaten på Sibyllegatan och Kommendörsgatan, Oscar & Clothilde…

De flesta platser och personer som Jonas räknar upp är antingen ”aanrika” eller ”legendaaariska”. Vi gör ett stopp hos en av dessa personer.

– Hej Tito!

Kindpuss, kindpuss.

Tito Frez har haft sin hårstudio på Karlavägen i 26 år. Idag är han fullbokad inför det kungliga bröllopet.

– Vi gör en rundvandring på Östermalm, inför att Pride flyttar till Sjöhistoriska, förklarar Jonas.

– Ja, äntligen har det flyttat. Nu slipper man bli rånad på väg hem från parken, säger Tito. Nu får man bara hoppas att de bokar några bra artister, så att det är värt att ta sig ut dit.

Efter ytterligare småprat och kindpussar är vi snart tillbaka där vi började, på Strandvägen. Den sista ”legendaaariska” platsen vi besöker på vår korta Östermalmstur är vad Jonas Andersson beskriver som ”gayinredningsmecka” – Svenskt Tenn. Och visst, hade jag varit dekoratörstypen hade jag nog blivit lite hård av Josef Franks eleganta stolar och porslin. Nu kan jag inte undgå att tänka att vad jag än har råd att köpa, kommer det göra mina Ikea-möbler avundsjuka.

– I mer excentriska hem går det utmärkt att blanda. Mig passar den exklusiva shoppingen på Östermalm. Jag har inga barn, kommer aldrig att få, och tycker om att unna mig, säger Jonas Andersson på vägen ut ur butiken.

Vi är tillbaka på Strandvägen, som om bara någon vecka kommer att vara överfull av h, b, t och allt däremellan.

– Jag tror att Östermalm mer än väl är redo för årets Pride, säger Jonas Andersson. Hela stadsdelen är som en sovande Törnrosa, som bara väntar på att bli kysst.

Annonser
Posted in: Reportage