Pride ska inte bli Bergman-bajs

Posted on 2010/12/12

0


Bögkollektivet är för dåligt på att förvalta sin frihet och tänker inte på det pris någon betalat för den. Det är ett av påståendena i Pride, en pjäs om våndan både hos dem som kämpat och dem som kastar bort.

Alexi Kaye Campbells pjäs från 2008 om hur vi hanterar förtryck och frihet hoppar mellan två parallellhistorier på varsin sida om den homosexuella frigörelsen.

I 60-talets verklighet tvingas Oliver och Philip svälja sina känslor för varandra eftersom Philip är gift med Sylvia och kärlek mellan män är en sjukdom. I 2010 års universum är alla garderobsdörrar öppna, men relationen mellan hålla-handen-killen Philip och Oliver, som njuter av sin sexuella frigörelse i så många parkbuskar han kommer åt, är långt ifrån problemfri.

– De har inte riktigt gjort upp några regler. Det blir lite ”jag gör som jag vill och tar inte ansvar för någon”, säger Albin Flinkas som spelar Oliver i Gerhard Hoberstorfers uppsättning på Stadsteatern.

Det är första dagen på semestern och vi har smugit in på Stadsteaterns lilla scen där Prides rekvisita står kvar, som hämtad ur HBO:s 50-talsserie Mad men: möbler i teak och whiskey i karaff. När Albin tände ljuset i taket sade han att han fick ”pirrångest” av vad han såg. Nu ligger han på golvet och vore slående lik Jude Laws karaktär i The talented Mr. Ripley (han kom hit på sin systers vita vespa) om det inte vore för ab-slidern, det magträningsredskap han använder för att bränna energi mellan scener och som han nu glider fram och tillbaka med över golvplankorna. I en fåtölj strax intill sitter Johannes Bah Kuhnke och ser på sin kollega med handen mot hakan.

Att just de två spelar pjäsens huvudroller är ingen slump: Albin har i egenskap av herraficionado fungerat som referensverk för att avgöra om problematiken i pjäsen även finns i verkligheten, och i rollen som transikonen Hedwig (Hedwig and the Angry inch) kämpade Johannes med samma vem-är-jag-vad-vill-jag-vånda som även drar 60-talets Philip ner i mörkret.

– Det är ångest hela pjäsen igenom, säger Johannes. Philip sväljer sina känslor så hårt att han till slut måste gå i aversionsterapi där de trycker kräkmedel i honom.

– Medan han typ tvingas läsa QX, flikar Albin in.

– Ja, lite som i Clockwork orange. Och det slutar inte alls lyckligt.

Enligt regissören Gerhard Hoberstorfer är Pride inget ”bögdrama”, utan handlar om en allmänmänsklig önskan om att kunna leva som man vill. Men han säger ändå att pjäsen inte skulle funka med ”två straighta snubbar som låtsas spela gay”.

Albin stannar upp mitt i en rörelse.

– Sade han så? Det håller jag inte alls med om. Det är som att säga att ”den här karaktären lemlästar barn, vi måste ha någon som gjort det.”

– Men han frågar dig ju saker ibland…, försöker Johannes.

– Jo, men att säga att det är avgörande? Jag ska fan sluta vara bög bara därför, så får vi se hur det går, säger Albin trumpet.

För att pjäsen inte skulle bli ”Bergman-bajs” har Gerhard Hoberstorfer gett sina skådespelare stor frihet att själva tolka sina roller. Det enda kravet var att de skulle kunna texten utantill på första repetitionen.

– Vi spelar manus rakt av, straight i all sin gayhet. Det är skönt att spela något nyskrivet eftersom man slipper skruva till allt, typ låta handlingen utspela sig på en underjordisk månbas där alla pratar swahili, säger Albin.

– Men när det visuella är så avskalat hänger mycket på dialogen, säger Johannes.

– Ja, det kan lätt bli som fjärde provet till Teaterhögskolan: man spelar ut hela registret på två minuter, fortsätter Albin.

– Man skrattar, gråter, får en psykos och är underbar.

– Tar några steg för att visa hur dansant man är.

– Precis, och helst vill man hinna klämma in en liten sång, säger Johannes och skrattar.

Kort sagt är Pride ett diskussiondrama, och tematiken kan stötas och blötas till förbannelse, vilket märks när Albin Flinkas plötsligt halkar i en monolog om hur gayrörelsen tappat kampviljan och nöjer sig med att bara beundra varandras biceps på Pridefestivaler.

– Det finns en djuphetsrädsla i hela gaypartysvängen. Vi glömde snabbt bort dem som krattat vägen, tröttnade på det politiska och undrade om man inte bara kunde ha kul istället. Är jag glad åt den friheten? Ja. Tycker jag att andra i världen också borde ha den friheten? Ja. Gör jag något åt det. Nej. Jag är hemsk!

– Fast tänk om du som ung kille eller tjej från en liten ort kommer till en huvudstad och ser Pride firas med pompa och ståt, säger Johannes. Eller om jag som straight unge bara hade sett en Prideparad, så hade det kanske gjort all skillnad i världen. Även partylivet har en politisk funktion.

– Ok då, glöm bort vad jag sa.

Om Albin Flinkas och Johannes Bah-Kuhnke lycka undvika Bergman-bajsets alla fallgropar märks 29 juli då Pride har premiär på Stadsteatern.

Namn: Johannes Bah Kuhnke Ålder: 38 Bor: Nacka Familj: Fru, två barn Gör i sommar: Hyr hus på Ibiza Bästa Prideminne: Sjöng som transikonen Hedwig i Pride park 2008.

Namn: Albin Flinkas Ålder: 31 Bor: Södermalm, Stockholm Familj: Ja, en jättestor som får familjen Von Trap att likna en skolkör. Gör i sommar: Spelar rockmusikal och homogaypjäs. Bästa Prideminne: Europride på Skansen 1998 framför Sollidenscenen, själva bastionen för heteronormen.

Annonser
Posted in: Kultur & Nöje