Under ytan på Jean-Pierre Barda

Posted on 2010/12/12

0


Jean-Pierre Barda lever på yta. Men all yta har ett djup, och bakom fasaden som proffsbög kämpar en liten, välkammad judisk pojke efter luft.
Ursprungligen för QX oktober 2010

Under de två dagar jag följer Jean-Pierre Barda har jag svårt att se spåren av det han kallar ”den värsta krisen i sitt liv”.

Tjejerna han anställt på sin skönhetssalong beskriver honom som ”en mysig gumma”, som håller god ordning med mjuk hand. Kvarteret, som fnissigt nog heter Nedre vätan, har han gjort till sitt eget: han tränar på Metropolis tvärs över gatan och om han hinner lunchar han på Vurma strax bredvid. Men oftast blir det som i dag – en kaffe, proteindrink och cigarett mellan hårfärgningar. Nu lutar han sig mot väggen, tänder en Virginia Slim och vinkar åt restaurangägaren tvärs över gatan. Ett osagt ”bonjour” hänger i luften. Och så, mellan blossen och med en röst som rostade valnötter, börjar han berätta sin vidunderliga historia.

Den börjar med att familjen Barda flyttar till Sverige från Paris 1971. De bosätter sig i Stockholmsförorten Sköndal och det är här, på Dalbobranten 7, som sjuårige Jean-Pierre ligger på golvet i det senapsgula vardagsrummet och ritar. Han drömmer om att bli Elizabeth Taylor eller någon annan av kvinnorna från de Hollywood-filmer han älskar. Han tecknar böljande klänningar på vackra mannekänger och känner sig lite avundsjuk på de andra ungarna i kvarteret, som själva får bestämma vad de ska ha på sig. Själv skickas han till skolan vattenkammad och välklädd och med glasögonen på. Pappa Victor har inte mycket till övers för det svenska sättet att uppfostra barn. ”Fri uppfostran? Snarare fri från uppfostran,” brukar han säga.

I tvåan börjar Jean-Pierre i judiska Hillelskolan, där även småbröderna David och Stephane senare ska gå. Som äldste son känner Jean-Pierre press på sig att vara duktig – och är det. Fem år yngre Stephane minns sin storebror som någon att se upp till:
– Han hade ett fantastiskt läshuvud. Jag har alltid undrat varför han inte pluggade vidare efter gymnasiet.
Småbröderna har också ett gemensamt mål: att slå Jean-Pierres alla skolrekord i friidrott.

Men trots att Jean-Pierre saxar över 1,35 som tolvåring, får pris som skolans idrottskille och tränar regelbundet i Bellevue IK är han inte byggd som någon atlet. Mat är alldeles för gott. Om nätterna kan han gå han upp, beväpnad med en baguette, och sleva i sig resterna av någon gryta som mamma Guyllène lämnat i kylen. Både mamma och pappa kommer från rika matkulturer; hon från Loiredalen, han från Nordafrika. Hennes doft var lavendel, hans apelsinvatten. I balkonglådorna växte mynta.

Två gånger om året åker pappa Victor söderöver med tomma väskor för att hämta hem sådant som inte finns i 70-talets smakfattiga Stockholm. I den mossgröna hallen väntar Jean-Pierre och planerar hur han ska småäta tunna, tunna skivor av allt – så att ingen märker något. En gång fastnar pappa i tullen och kommer hem tomhänt. Det känns som om Grinchen stulit julen.

I högstadiet på Ahlströmskas börjar ett annat liv. Skolan erbjuder danskurser, men Jean-Pierre vet att det är lönlöst att fråga hemma. Dansläraren skickar ändå ett brev till föräldrarna, och efter någon vecka ger pappa faktiskt med sig. Förmodligen är det mamma Guyllène mjukat upp honom. Jean-Pierre börjar röka och kallas ”tiggaretten” av gymnasiekillarna i rökrutan. Han träffar sin första pojkvän, en ”tokdeffad” kille från Balettakademien, och kommer fram till att han behöver banta. Varje morgon börjar med en kall dusch och en joggingtur. När det inte hjälper börjar han svälta sig och kräkas.

– Lyckligtvis gick det aldrig längre än till något slags lightversion av bulimi, säger Jean-Pierre, som idag är tajt som oxfilé.

Istället är det något annat som kastar livet på ända. När det kommer ut att han gillar killar är han inte längre välkommen hemma. Som 15-åring flyttar han till andra sidan stan, börjar extraknäcka som stylist och känner att han kan bli allt det han ritat som barn – och mer därtill. Snart är han en explosion av uttryck som vandrar längs Östermalms gator i rasslande armband och lila turban. Om någon frågar ”varför?” svarar han ”varför inte?”.

Han funderar ett tag på att byta kön. Efter gymnasiet frågar en vän om han vill åka på turné till Kos med dragshowgruppen ”Special Ladies”. Jean-Pierre, som är inne i en indisk period, rakar av sig skägget, noppar sitt unibrow och vaxar kroppen. Det sistnämnda tar 4,5 timme. Dagen därpå är han full av blåmärken och kräks hela morgonen. Det är det värt.

– Livet var aldrig trist som transa på Kos. Det var ju rätt spänt mellan Grekland och Turkiet på den tiden, så det fanns gott om militärförläggningar … Ja, vi behöver inte gå in på det närmare, säger han med tindrande ögon och ett pillimariskt leende.

På Kos har han även en ”lesbisk period” med en blond, grönögd och kurvig grekinna med förkärlek för motorer. Tillsammans utforskar de ön i jeep och på motorcykel; Jean-Pierre alltid bakpå, med vind i håret och ett vinglas i handen.

Men verkligheten finns kvar hemma i Sverige och åter i Stockholm börjar han som lärling hos frisören Björn Axén. Som en kul grej hakar han också på ett musikprojekt med Alexander Bard, där de under namnet Army of Lovers spränger alla gränser för hur män får vara. Jean-Pierre läppsynkar på scener världen över och lever ett liv i överflöd. I en teveintervju med Siwert Öholm sitter han med böljande lockar, full guldmundering och armarna i kors över en juvelbeprydd jättefallos. ”Vi är kreativt frigjorda,” förklarar han. Bandmedlemmen och vännen Dominika Pezcynski säger att hon aldrig skrattat så mycket som under åren med Jean-Pierre. De underhåller varandra genom att hitta på olika alter egon:

– De bästa var Judith och Hannele, två judiska tanter som tävlade om allt och skröt om att ha modellat för Wizo-basaren i Krakow. De hävdade att de hade ett band, som bara spelade akustiskt, och alla låtar handlade om Judith, typ ”Judith it my way” … och så var de hemliga agenter och mästare på förklädnader.

1994 gör Robert Gustavsson en sketch där han spelar gaypolis från Överkalix som ska rensa upp fjollträsket från ”Jean-Pierre Barda-bögar med lösnaglar och papiljotter”. Jean-Pierre Barda börjar bli ett koncept och allmän egendom. Han är en av landets första öppet homosexuella kändisar, pryder omslaget till första numret av QX, ger skönhetstips i teve och åker rullskridskor i landets första Pridetåg.

– Folk undrade ofta om jag verkligen behövde vara så extrem, men jag kunde ju inte vara någon annan än den jag ville vara själv. Det var ju inte mitt fel att det fanns så få av oss i landet. Någon annan hade gärna fått ta rollen som jeans-och-t-shirt-bög, tycker han.

Men gränslösheten blir tröttsam i längden. Army of Lovers stagnerar och läggs på is. Jean-Pierre jobbar som chefsmakeupartist på Elizabeth Arden och startar magasinet ”Hair, Style & Beauty”, men tänker hela tiden att han någon gång ska återvända till rampljuset. Den chansen kommer, men blir inte alls som han tänkt. Han får en roll som sig själv i filmen ”Livet är en schlager”. Men ”sig själv” innebär att gestalta proffsbögen Barda – inte den ”vaniljkille” som han är 90 procent av tiden.

– Det kändes väldigt skruvat alltihop. Och sedan när det var dags att starta BWO, kände jag en sådan ångest – jag ville inte längre.

Efter att i 20 år ha levt livet i 180 kilometer i timmen och kryssat mellan filer som han själv behagat tvärnitar Jean-Pierre Barda, och undrar: Vart är jag egentligen på väg? Och när han väl står still blir han ikappsprungen av en liten pojke med glasögon, snedbena och en massa jobbiga frågor i ryggsäcken. För första gången släpper han garden och tillåter livet att krascha.

Det blir tyst.

7 december 2009 öppnar salongen ”byBarda” på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Idag doftar den varmt av nyfönat hår och schampo. Marockanska lampor hänger i taket, i fönsterbläcket står ett inramat foto från tidningen Okej: Jean-Pierre Barda som tar emot en Oscarstatyett – klädd som Elizabeth Taylor. Bakom frisörstolen står den levande versionen. Han har silverstänk i hår och skägg, en Davidsstjärna och en ikon av jungfru Maria i band runt halsen. På höger pekfinger: mammas vigselring. Han samtalar med dagens första kund, Bimba, men vill hellre höra om hennes liv än berätta om sitt eget.

– Jag har fått en överdos av mig själv, säger Jean-Pierre. Jag kan skriva en biografi när jag är 70 och allt är preskriberat.

– Men får man fråga hur gammal du är? Du är ju ingen dam, menar jag, säger Bimba.

– Jag är 45, säger Jean-Pierre stolt. När jag var 30 hade jag sagt 47, bara att få höra att jag såg ung ut. Men inte nu. Jag har förtjänat att bli 45.

Kunderna avlöser varandra och när morgon blivit kväll strömmar Yves Montands ”A Bicyclette” ur högtalarna. De anställda droppar av och till slut sitter Jean-Pierre ensam kvar i köket. Det är tolv timmar sedan han kom hit. Ingen ovanig arbetsdag. Jag minns lillebror Stephanes fråga, varför inte Jean-Pierre pluggade vidare efter gymnasiet.

– Jag läste en kurs i modevetenskap för några år sedan. Mest var det för att få belägg för det jag alltid vetat, att så kallad fåfänga går mycket djupare än vad man tror. Människan har alltid använt tyger, lera, färg – vad fan som helst – för att uttrycka vilka vi är, långt innan vi hade ett talspråk. Och nog syns det på ytan hur en människa mår.

När Jean-Pierre pratar om sin passion glittrar hans ögon och det pillimariska leendet lämnar aldrig läpparna. Det är först när vi pratar om fasaden som föll som glansen falnar och han dröjer med ordvalet. Vänstra ögonbrynet, som hela tiden har höjts och sänkts i takt med hans tal, ligger stilla:

– Som jag mådde kunde jag inte jobba i en bransch där jag förväntades vara glad och glättig. Jag släppte allt, lät skägget växa och bar keps för att ingen skulle känna igen mig, men det gjorde ju folk ändå. Så jag stängde in mig hemma. Då bodde jag i en evakueringslägenhet och kände att jag inte hade en enda fast punkt i livet.

Vad var det som hjälpte dig ut ur krisen?
– Terapi och träning. Det är en oslagbar kombination. När jag började träna kände jag en sund hunger för första gången på länge. Jag var 37 år, och min tränare Micke gav mig energi att söka upp en terapeut. Det är som träning för själen och borde vara precis lika legitimt som att gå till gymmet.

Jean-Pierre ska stänga salongen, och passar på att tända en sista Virginia Slim. Han kallas inte längre ”tigaretten” utan köper sina egna, även om rökningen är det enda han ångrar i livet. Jag ställer en fråga som länge legat i bakhuvudet:

– Hur ser du idag på att du inte fick bo kvar hemma?

Jean-Pierre suger lite längre på cigaretten.

– Visst, jag kan förstå pappa, som växte upp i en annan kultur och en annan tid. Men långt här inne sitter en liten kille som säger ”men vafan, jag var ju hans barn!” Borde inte någon slags beskyddarinstinkt tagit över, som är starkare än allt det andra? Det hade ju kunnat gå rent åt helvete. Som liten har man inga skyldigheter. Inga som helst …

Han blåser ut en munfull rök som hänger kvar i luften.

– Fast det där är sånt man vill ta med sin farsa innan det står i en artikel.

Han ser mig rakt i ögonen och står tyst i några långa sekunder. Vakuum. Så säger han något jag aldrig trott att proffsbögen och glitterdivan Jean-Pierre skulle säga:

– Demonerna kommer nog alltid att finnas där. Men jag har lärt mig att bli vän med dem.

Jean-Pierre Barda vrider om nyckeln i låset och säger god natt till det han börjat se som sitt hem.

Namn: Michel Jean-Pierre Barda Ålder: 45 Bor: Solna Gör: Skönhetssalongen ByBarda I tidningshögen: Italienska Vogue och Scientific Minds I bokhyllan: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón Giftermål? Nja, så fall med flera. Jag tror inte på tvåsamhet. Barn? Nej, att ha hund var tillräckligt med ansvar. Rädd för: Höjder

Annonser