Zandra kämpar mot kategorierna

Posted on 2010/12/12

0


Namn: Zandra Ålder: 30 Bor: På Södermalm. Jag flyttade till Stockholm från Luleå efter gymnasiet.

Vad vill du bli när du blir stor?
– Psykolog eller författare. Eller rockstjärna. Helst allt samtidigt. Jag har inte riktigt hittat min väg, sådär.

Vad har du pluggat?
– En massa olika. Filosofi, genusvetenskap… det är intressant att spåna kring sånt, även om det inte finns några helhetslösningar.

Varför flyttade du från Luleå?
– Jag träffade en kille från Stockholm faktiskt. Sen när vi gjorde slut träffade jag min första tjej. Då genomgick jag ett slags andra pubertet, så filosofin kom lite i second hand (skrattar).

Hur kom du ut?
– När jag träffade den här tjejen så hade jag tyckt ett tag att tjejer var intressanta. Under gymnasietiden hade jag många vänner i Luleå som hade lite bitendenser. Jag pratade mycket med dem om att jag kanske var bi, men att jag aldrig trott att jag kunde bli kär i en tjej. Kanske ha sex, men allt sånt gull efteråt kändes bara äckligt. Jag och mamma pratade också väldigt öppet och hade en jättenära relation, så jag kände att hon verkligen skulle förstå när jag berättade. Men hon blev fruktansvärt upprörd och var det i två, tre år. Så pappa tog på sig rollen som den förstående föräldern.

Är det lättare att komma ut nu, tror du?
– Ja, det tycker jag absolut. Många filmer och serier har ju något slags hbt-inslag, så folk har vant sig mer.

Har du alltid vetat om din läggning?
– Jag kan inte relatera till hur jag var vid sju års ålder och känna att ”ah, jag har varit lesbisk hela tiden”. Jag har alltid funderat väldigt mycket och analyserat om jag verkligen tycker om tjejer, eller om det bara är något jag vill av politiska skäl för att stå upp mot patriarkatet, haha. Men för mig har det nog handlat mest om att hitta rätt person, oavsett kön.

Du är bisexuell?
– Jag hatar att kategorisera. Samtidigt behövs det för att belysa att det finns minoriteter och normalisera dem. Men när människor börjar berätta för varandra hur de ska vara för att tillhör en viss kategori så låser man sig… man får inget spelrum. Fast det är väl upp till en själv att spränga de här gränserna och inse att problemen och makten att lösa dem ligger hos en själv…

Grubblar du mycket?
– (skrattar) Ja, alldeles för mycket. Jag tillhör nog den otacksamma generationen som aldrig är nöjd med det man har. När jag pluggar vill jag jobba, när jag jobbar vill jag plugga.

Hur får du utlopp för det?
– Jag skriver väldigt mycket för att kanalisera tankar och känslor. Det har ett jättestarkt självterapeutiskt värde att få ner saker på papper, så jag kan släppa dem för stunden.

Vem beundrar du?
– Folk som kan uttrycka sig i tal och skrift. Jag blev helt kär i Sara Stridsbergs språkbruk i boken ”Drömfakulteten”.

Vad beundrar du hos din flickvän?
– Hon är inte dömande och väldigt trygg. Jag känner mig fri att vara den jag är.

Hur träffades ni?
– På en fest hos en gemensam vän. Vi är jätteolika, så vi hade nog inte träffats annars. Men man får vidga sina vyer och leta utanför sin egna lilla värld för att hitta kärleken.

Har du träffat någon via Qruiser?
– Näe, faktiskt inte. Bara småflirtat, men aldrig träffat nån av kärleksskäl så.

Vart går du ut?
– Roxy älskar jag! Och Club Intern, när det fanns.

Annonser
Posted in: Att komma ut