En vandring genom det transsexuella Stockholm

Posted on 2010/12/14

0


Sedan 1 januari omfattas transpersoner av lagen mot diskriminering. Mats Bax följde med Nadja Karlsson på en vandring genom Stockholms transsexuella historia.
Publicerat i QX augusti 2009

En jätte har stulit Tors hammare. I utbyte kräver han gudinnan Freja som brud. Det får han inte. Istället drar Tor – asarnas väldige åskgud – på sig långklänning, stentuttar och slår ihjäl jätten och hela hans familj.

Med den historien vill Nadja Karlsson visa att män i kvinnokläder funnits i alla tider. Nadja står på Kungliga Dramatens stentrappa, 185 centimeter lång plus klack. En stockholmsbrud med bula i jeansen.
Hon skuggar ögonen med ena handen och blickar ut över ett vackert panorama; lummig grönska i stekande sol och bakom de många båtarna i Nybroviken syns Stockholms slott som en gigantisk stenkartong.

– Jag brukar börja transvandringen här, eftersom teatervärlden alltid varit förlåtande mot transor, säger Nadja.

Hon flyttade från Karlshamn i 1988 men blekingedialekten sitter i.

”Transor”? Är det transa du kallar dig själv?
– Ja, jag diggar det ordet. ”Transvestit” låter som en könssjukdom. Men ”transperson” är väl det korrekta i alla lägen.

Vi går ner för trappan och bort mot Raoul Wallenbergs monument, en grotesk fudgeliknande skapelse som upprör stockholmarna nästan mer än själva förintelsen. På höger sida passerar vi Berzelii Park och Berns, går över Nybrotorget och stannar vid foten av Karl XII:s staty som blickar bort mot slottet.

1626 stod där ett annat slott: Tre kronor. En decembermorgon skjuter högvakten salut. Gustav II Adolf – Lejonet från Norr – har fått en son. Hurra!

Strax därpå skjuts en ny salut. Det var tydligen bara en väldigt hårig tjej. Buu!

– Vi har fortfarande rätt svårt för Drottning Kristina. Hon uppfostrades till kille och bar helst killkläder. Hon gifte sig aldrig och det gick rykten om att hon var både hermafrodit och lesbisk. Hon är den enda kungligheten som vi fritt kallar ”ful”.

Nadja vänder på lockarna och nickar mot krigarkungen Karl XII.

– Han där var ju inte heller så jävla snygg, hade ingen tjej och inga barn. Men det snackar man inte om. Han är egentligen historiens största loser. Det finns en ironi i att nazister lägger kransar vid hans fötter på nationaldagen trots att han torskade Storsverige.

När vi går bort mot Operahuset säger Nadja att det borde gå fler gayrykten om landets store krigarkung.

– Att hela tiden ligga i fält sådär är misstänkt beteende. Flera av mina transvänner är militärer. Att utsätta sig för farligheter är ett sätt att trycka undan sina känslor, säger Nadja, som då hon hette Stefan som fotograf bevittnade hur Saddam gasbombade kurder i Irak.

Vi vandrar vidare genom Stockholm och historien. Den största behållningen är just detta – att vandra med en transa. Alla dessa blickar! När Nadja utanför Hamburger Börs berättar om hur After Dark tog dragshow till folket på 70-talet, skämtar byggarbetarna ikapp ett stenkast bort. När hon på Mäster Samuelsgatan berättar om sol-och- vårartransan Lasse-Maja blir en brittisk turist stående med ögon som klot och hakan i backen.

Så fortsätter det.

– Du märker nog av det mer än jag. Man utvecklar ett extremt tunnelseende. När en man klär sig som kvinna så verkar alla sociala regler suddas ut. Ibland brukar jag be gruppen jag guidar att vända sig om och stirra tillbaka.

Har du alltid känt sig som kvinna?
– Ja. Fast jag har levt straight och varit gift med en kvinna. Försökt få det att funka, och det höll fram till för några år sedan. Då hände väldigt mycket på kort tid som fick mig att inse att jag inte kan leva en lögn. Min farsa dog, det tog slut med frun och jag blev rånad under pistolhot.

Vad har folk för uppfattning om transpersoner?
– Historiskt har vi alltid klumpats ihop som freaks med dvärgar och prostituerade. Även idag finns en översexualisering kring transor, att vi går igång på att klä oss i kvinnokläder. Men då skulle jag vara kåt dygnet runt. I filmer är vi antingen psykon som i ”När lammen tystnar” eller fjantar. Inför Pride för några år sedan blev jag intervjuad av TV4. De frågade varför jag inte hade min fjäderboa på mig när vi filmade.

Vid de smutsvita 80-talshusen på David Bagares gata närmar vi oss slutet på transvandringen. Det har gått över en timme sedan vi möttes vid Dramaten. Nadja stannar i en trappa.

– Nu ska jag berätta om Carl-Axel Roos, säger hon.

Carl-Axel Roos var en man som i sin längtan efter kärlek klädde ut sig till kvinna och sålde sin kropp. Gratis. En av hans kunder märkte att kvinnan hade snopp och anmälde händelsen till polisen.
”Varför gör du det? Pengarna?!” ville polisen veta. ”Nej,” svarade Carl-Axel. ”Jag gör det för att jag är sån.”

– Han var som jag, med stora händer och krokig näsa så jag känner ett släktskap. Det är såna människor som jag gärna tänker på nu när det är Pride. Jag känner tacksamhet för att vi i Sverige från och med i våras har ett skydd som de aldrig fick, att transpersoner skyddas av diskrimineringslagen. Förut fick jag hoppas att någon skrek ”bögjävel” om jag blev överfallen. Nu kan jag vara mig själv.

Annonser
Posted in: Reportage