Gustaf Hammarsten – mannen bakom Brünos bitch

Posted on 2010/12/14

0


Ena veckan citerade han Strindberg på Stadsteatern, andra låg han fastkedjad i en annan man på ett hotellrum i USA med en toalettborste i munnen. Mats Bax träffar Gustaf Hammarsten, mannen bakom Brünos bitch.

– Jag har inte gjort något jag ångrar.

Gustaf Hammarsten lunkar nedför Kronobergsgatan, svartklädd och med böjt huvud. För en vecka sedan var han halvt bortglömd som Göran i Lukas Moodysons ”Tillsammans”. Nu syns han på biografer världen över som Lutz – Brünos nördiga bögassistent. Men utan Göran hade han inte fått göra Lutz.

– En av producenterna hade sett mig i Tillsammans och kom ihåg mig. Julen 2007 fick jag ett samtal från honom där han bad mig åka till London och provfilma. Och det ville jag ju.

Gustaf lyckades resa till London på ett utgånget pass och gjorde sin provspelning. Sedan tystnade telefonen. Tills han plötsligt fick en ny order: ”Kom till L.A. Nu!”

Gustaf lämnade motvilligt fru och barn än en gång för en tur över Atlanten till filmvärldens Mecka. Väl där improviserade han med Sacha Baron Cohen, mannen bakom allt. Gustaf minns inte mycket förutom att det någonstans fanns en nallebjörn med i bilden.

– Jag spelade Strindberg på Stadsteatern samtidigt och kollade hela tiden på klockan. Tillslut sade jag att jag bara hade tid med en improvisation till, sen måste jag dra. De fattade inte varför jag hade bråttom till Stadsteatern. ”Can’t that theatre group wait?”

Efter provspelningen tystnade telefonen igen. Sen fick Gustaf höra att rollen var hans. Och sen fick Gustaf höra att den gått till någon annan. Och sen…

– De ville att jag skulle vara i Hollywood om fem dagar och börja spela in. Då var jag så nedbruten att jag inte visste vad jag skulle tänka. Många går i extas över att de har fått en roll i en Hollywoodfilm, men då återstår ju den lilla detaljen att göra själva jobbet. Fram till dess att jag såg filmen färdig visste jag inte ens hur stor rollen var.

”Inte ropa hej.” Väldigt Gustaf Hammarsten. När producenten sade att Gustaf var otroligt bra tog han det med en skottkärra salt. När filmen han medverkar i ligger etta i USA undrar han vad som händer sen.

Vi vandrar ner längs Norr Mälarstrand mot Mälarpaviljongen. Över en tallrik rimmad lax förklarar Gustaf hur en straight, tillbakadragen tvåbarnsfar kan göra en så bögigt provocerande film.

– Att det var gay var aldrig någon grej för mig. Det var mer situationerna man var orolig för. Som när vi var i Mellanöstern och jag tänkte att ”här blir de ju inte bara arga, här kan man för fan bli skjuten”.

Men din fru då. Visste Jessica att du spelade in gayfilm på andra sidan Atlanten?
– Jag har knappt fått säga något till någon om filmen, men klart att Jessica visste. Jag kunde ju inte smyga iväg som någon hemlig agent utan att säga vart. Nej, nej, men hon är skådespelare själv så hon har varit ett stort stöd under hela processen.

För att visa sin fru ungefär vad han skulle jobba med de närmaste månaderna visade Gustaf filmen ”Borat”. Under scenen då Sacha Baron Cohen nakenbrottas med sin fete producent började Jessica skratta hysteriskt.

– Jag hade aldrig hört henne skratta så. Jag vet inte om det var rädsla, lycka eller rentav skadeglädje.

När Gustaf till slut fått ett ”ja” från Hollywood och skrivit på ett kontrakt tjockt som två biblar visste han inte vad som väntade. Skulle han få stå naken på ett torg medan folk kastade tomater på honom? Nej. Han skulle ligga fastkedjad i lädersele med toalettborste i mun. Han skulle servera Paula Abdul sushi upplagd på en naken tjockis. Han skulle gå halvnaken i läder och kedjor rätt emot ett demonstrationståg som marscherade under parollen ”God hates fags”.

– Fast jag har inte gjort något jag inte står för. Jag har kvar min integritet och vi har aldrig sparkat nedåt. Humorn har ett syfte, det är inte bara slapstick. Det enda som är på låtsas är vi själva, allt annat man ser – alla fördomar, allt sjukt – är på riktigt. Som hon mamman som gick med på att fettsuga sin dotter för att få med henne i en reklamplåtning. Fem kilo på en femåring… Det är ju sjukt! En sån jävla äcklig industri… Tycker du inte att det är sjukt!? Eller de där homohatarna som demonstrerade. De var på riktigt! Barnfamiljer som sjöng sånger om hur Gud vill att homosexuella ska dö, med vidriga budskap på färgglada plakat där de lika gärna kunnat stå ”visa Barbapappa varje dag!” Visst, man såg larvig ut och fick sig ett par smällar, men jag kände hela tiden att om ett år… om ett år så rullar det här på bioduken och då är det er man skrattar åt.

Gustaf Hammarsten har inte lurat någon. Kamerorna har alltid varit synliga. Tiotals Hollywoodadvokater har sett till att lagar följts; vilken delstat man får visa skinkorna i och i vilken delstat det är förbjudet.

Men var du aldrig rädd?
– Jo, men det finns vakter på plats som kan ingripa om något går alldeles fel. Det var lite ”gå in i den här brasan, du bränner dig inte”. Man fick lita på det. Det var läskigt att släppa på kontrollen, men helt underbart att agera i verkligheten. Det går inte att pausa för att gå på toa eller be att få läsa replikerna igen. Det var bara: ”Nu gör vi det här!”

Bästa minnet är då Lutz och Brüno är på cagefighting, en brutalare form av kampsport i bur. I publiken står stora vita män med rakade huvuden och tribaltatueringar som blivit lovade ”a night of hot chicks, cold beer and hardcore fights”. Och mitt i den svarta stålburen står Gustaf Hammarsten och Sacha Baron Cohen.

Och hånglar.

Det haglar pizza, regnar öl och en stol splittras mot golvet alldeles bredvid men Gustaf älskar varje sekund. ”Vi kan hålla på hur länge som helst! Ni har inte en chans!”

Men finns det någon person som du inte vill ska se det här?
– Jag har varken mina mor- eller farföräldrar kvar i livet. Mamma satt bredvid mig på premiären i Stockholm och hon sade sig i alla fall vara stolt. Så… nej, jag står fast vid min insats.

Han tystnar.

– Största behållningen är väl att jag visade att jag kunde. Här kommer jag, från ett annat land och klarar uppgiften precis lika bra som någon annan.

Eller bättre?
– Ja… bättre. Vem skulle annars kunna ha gjort den här rollen?

Det enda nästan kaxiga som Gustaf Hammarsten sagt idag.

– Det är klart att jag någonstans har lust att klättra upp på ett berg och vråla att ”jag är bättre än alla, era jävlar!”

Han slår ut med armarna och försöker se farlig ut, men hinner inte avsluta meningen innan skrattet tar över.

– Alla har väl det där egoistiska barnet i sig, men jag försöker kontrollera det. Jag har så lätt att först bli jätteglad och sen oerhört besviken. Då mår man inte bra. Barnet får bara komma fram när jag sportar.

Dålig förlorare?
– Ja. Och en helt värdelös vinnare.

Magda Gad, QX redaktör anländer i Jeep för att skjutsa till plåtning. Gustaf ser skeptiskt på det svarta plåtmonstret.

– Du tar väl inte illa upp om jag sätter på mig säkerhetsbältet?

Dörren smäller igen och vi skumpar iväg mot Södermalm med väggarna metalliskt skakande. Magda berättar sina favoritscener ur filmen och skrattar som tio tuppar. Gustaf hänger på med lägre volym.

– Förresten, säger han och vänder sig bakåt. Du frågade vem jag inte vill ska se filmen. Mina barn… ojoj, de håller fortfarande på att tackla Scooby Doo. ”Var det där monstret verkligen bara på låtsas?” De vet ju att pappa har jobbat med Majsmannen, men inte vad vi gjort.

Majsmannen?
– Ja, de kallar honom så. Han är ju helt gul och står i ett majsfält på affischen.

Bilen stannar vid en busshållplats med just en sådan affisch. Gustaf försöker få upp säkerhetsbältet, som trilskas. Magda hjälper till.

– Aaaaj!

Vad?
– Nedra dominatrixfasoner! Hon tryckte på mitt finger jättehårt!

Gustaf Hammarsten, som i fyra månader flängt världen runt med en av de galnaste människorna på planeten, kravlar sig ur bilen och landar på med viss ansträngning på fötter.

– Jag är bara glad att jag överlevde den här bilturen.

Han ställer sig bredvid filmaffischen. Hans namn står inte med. Bara Sacha Baron Cohens. Gustaf Hammarsten grämer sig inte över det.

– Fast det är klart, säger han dröjande.

– Det hade ju varit kul.

Gustaf Hammarsten
Ålder: 41 Familj: Fru och två barn, 4 och 7 år Bor: Kungsholmen i Stockholm
Vad vill du äta på din födelsedag?
– Chokladtårta med extremt mycket chocklad i och dricka en flaska champagne
Vilken film ser du när du är depp?
– Något riktigt tragiskt och romantiskt så att jag kan vältra mig i det härliga helvetet.
Bästa festlåten?
– Space Cowboy med Jonzun Crew
Vad gör du helst när du inte står på scen?
– Är med familjen eller bygger på mitt hem.
Bästa resemålet?
– Vart som helst med min Jessica.

Snyggaste manliga skådespelare du jobbat med?

– Jämt skägg mellan Peter Perski och Harrison Ford.

Annonser