Livet på en lott

Posted on 2010/12/14

0


Vad gör två män med hög inkomst som lever ihop utan barn? Vissa åker till Barcelona, andra seglar. Jan och Lars har kolonilott.
Publicerad i QX augusti 2009

Allt som hörs är fågelkvitter. Då och då dunkar tågrälsen bakom skogen där bananer fraktas från Frihamnen. Stora Skuggans hundraåriga kolonilotter breder ut sig i ett hav av färger och vore jag inte pollentäppt skulle jag säkert känt dofter från blommor och kryddgrönt.

– Jag brukar ta taxi hit, säger Jan Rundgren när han möter mig och fotografen Peter Knutsson vid ett litet rött hus med vita knutar.

Han leder oss bort längs grusvägen. I fläckfria designerjeans, knallröda Adidasskor och glasögon från Yves Sa- int Laurent i pannan ser han inte ut som någon typisk trädgårdsmästare. Det är han inte. Han är formgivare.
För något år sen var han trendkännare på Svenska Moderådet och talade ofta om för tidningar vilka solglasögon som var rätt eller hur man dekorerade matbordet med grönsaker istället för blommor.

– Jag har en yrkesskada. Jag kan inte ens lägga varor på rullbandet på Ica utan att koordinera efter färg och form, eller åka tåg utan att inreda vagnen i huvudet. När jag jobbade på Twilfit sprang jag in i varenda klädaffär och kollade damunderkläder. På semestern.

När Jan Rungren var 20 år gick han förbi här utanför på Björnnäsvägen med sin pojkvän Lars Ring och tänkte att ”kolonilott… det kan vara något”. Nu är han 43 och har haft trädgårdsland i 16 år. Sedan förra året är han formgivare på Plantagen.

Vi kommer fram till det lilla 1700- talsinspirerade skjul som Aftonbladet kallat ”ett slott på sex kvadrat”. Jan har ritat, men inte byggt. Den vita och gröna färgen flagnar, men visst är det en näpen bod.

Hade vi kommit om fjorton dagar hade vi stått i ett doftande rosenhav. Idag är det bara blåregnet som blommar.

– Desperate housewives! utbrister Peter Knutsson när han får se de blå blommorna.

Jag är mer intresserad av den två meter höga häck som omgärdar huset.

– Vi lever lite i knät på de andra tanterna här, så vi ville skärma av oss. Då kom det direkt en granne och sade att ”jaså, ni ska ha häck, hur hög ska den bli då!?”. ”Ja, hur lång är du?” svarade jag. Haha, jag tror det får plats två granntanter på höjd där bakom.

Jan visar resten av trädgården. 500 kvadrat där blommor blandas med grönsaker och ett persikoträd som efter tre år sakta börjar bära frukt. Utseendet påminner med sina strikta, raka linjer om trädgårdarna vid Drottningholm.

– Det här området brukar faktiskt kallas ”Lilla Drottningholm”, säger Jan.

– Nej, säg inte så, då kommer han ju skriva det!

Sambon Lars Ring reser sig upp bakom en spaljé med famnen full av ogräs, i slitna joggingskor och lortiga nävar. Han presenterar sig som ”en av bögarna på Svenska Dagbladets kultur- redaktion”.

– Jag brukar säga att de här händerna aldrig gjort ett vettigt handtag i sitt liv, förutom att rensa en jävla massa ogräs, säger han.

Jan och Lars åker ofta till England för att hitta nya växter. När de kliver av på Arlanda har de plantor och lökar för 8000 kronor vardera i sina grafitgrå Samsonites. En fin orkidé kan gå loss på 1200. Just nu planerar de en hemlig tulpanresa till Holland, utan ärkerivalen Birgitta.

– Hon hade en jättefin brun tulpan med gul rand förra året, säger Jan och nickar bort mot Birgittas lott. Men nästa år ska vi trumfa det, säger Jan.

Under sommarhalvåret åker de hit varje helg och någon kväll i veckan. Hade Jan fakturerat för arbetet han lagt ner hade trädgården varit värd miljoner.

– Oj… fast så kan man inte tänka. Det här är ju vår grej. Vissa seglar, andra åker till Barcelona – vi har kolonilott, säger Jan.

– Och så är vi ju två ”dinkare”, förklarar Lars. Double income, no kids.

Jan menar att det finns något tillfredsställande i att inte behöva tänka på trender utan att plantera något och sedan sakta se det växa. Som persikoträdet.

– Det känns… sunt på något sätt,
säger han.

– Fast det är inte något sådant fengshui mumbojumbo, menar Lars. Det här är vårt utomhusvardagsrum där vi kopplar av och festar med vänner.

Vi har slagit oss ner vid ”partylotten”, en rund välklippt gräsmatta med stolar, en parasoll och persikoträd. Här firades midsommar för någon vecka sedan.

Kommer det aldrig någon och sabbar?
– Jo, det var några huliganer här för en tid sedan. Men då var ett par bastanta damer som fick tag på dem. De lynchade dem inte utan sade bara att de såg vad de pysslade med. De kom inte tillbaka.

Vilka är trädgårdsmästarens värsta fiender?
– Sorkar, mördarsniglar, rådjur. Marken är gammal sjöbotten, och det visste vi inte i början. Allt vi sådde antingen drunknade eller åts upp av sorkar.

Vad gör ni när ni ser en sork?
– Skriker i falsett, säger Lars.

Vilka är era bästa vänner då?
– Vänta! säger Jan och rusar iväg.

Strax kommer han tillbaks med en sak i varje hand:

– En rostfri spade och en riktigt bra häcksax! säger han nöjt.

Jag känner mig klar, tar i hand och tackar.

– Konstigt, du har inte ställt den enda fråga som jag förberett ett svar på, säger Jan.

Vilken då?
– Totalt finns det 212 koloniloitter och elva bögar i området.

Namn: Jan Rundgren Ålder: 43 Bor: Söder i Stockholm Civilstånd: Sambon Lars Yrke: Kreativ chef för Plantagen

Annonser
Posted in: Reportage