Miss Li om trosor på scen

Posted on 2010/12/14

0


Charmiga poptokan Miss Li lär stå för en av de gladaste spelningarna på årets Stockholm Pride. Med Mats Bax pratar hon strömavbrott, Andres Estéche och varför hon gärna får trosor kastade på scen.
Publicerad i QX Augusti 2009

2007 fick Borlängetjejen Linda Carlsson sitt genombrott som Miss Li, ett yrväder av slarvigt svängpiano och rivig röst som inte går att ta fel på.

Samma sommar var hon klar att spela på Stockholm Pride, men blev sjuk och fick ställa in.
– Jag var så deppig under den perioden eftersom jag fick ställa in så många spelningar. Det var skittråkigt, jag älskar att gigga!

Har du varit på Pride någon gång tidigare?
– Ja, jag har hängt runt. Jag har inte varit på några konserter, eftersom jag flyttade till Stockholm 2007 och då hade fullt upp med mina egna konserter. Men jag gillar stämningen, folk är så öppna. Alla brukar visserligen vara öppensinnade på festival, men på Pride är det kanske lite extra utmanande och vågat.

Miss Li spelar på lördagen. Då står även Marit Bergman, Marc Almond och Andrés Esteche på scen. På internetcommunityt Qruiser.com finns grupper tillägnade alla fyra. Marit är störst. Miss Li bara trea. Med sina 96 medlemmar är hon 29 fans sämre än herr Esteche.

– Haha, det kan jag tänka mig! Det blir svårt att hantera den konkurrensen. Fast går man på en konsert med Miss Li går man garanterat glad därifrån.

Varför är du mindre populär än Andrés Esteche?
– Han har väl varit med längre i gamet? Jag har inte sett hans shower, men han kanske är helt jävla grym och jag helt enkelt lite sämre, haha. Jag får vara mer aktiv på Qruiser och styra upp det där.

Enligt Miss Li kommer årets Pride-besökare att få se en bredd och djup som inte fanns 2007. Då hade hon två album i bagaget som alla gjordes på rå inspiration. I princip skrev hon tio låtar över en kopp kaffe. Efter ytterligare två album är låtarna fler och mer varierade.

– Jag hatar ordet, men jag har väl mognat lite. I början var jag ung och naiv och bara körde på för att allt var skitkul. Nu finns det mer tyngd och allvar.

Du gjorde tre album på ett år, sen dröjde det två år till nya skivan ”Dancing all the way home”. Fick du skrivkramp?
– Absolut inte, jag skrev mer än någonsin. Men jag sållade. Jag kände att både jag och publiken behövde tid för lite eftertänksamhet.

Du kunde knappt spela piano i början och har gjort en grej av att det inte behöver vara så noga med tekniken… när är en låt perfekt?
– När det finns en närvaro. Jag älskar Bob Dylan och det är absolut in- te perfekt. De bästa låtarna är just när han börjar flabba i en låt eller spelar fel.

Även om Linda är känslig, självkritisk och lätt börjar gråta när det går trögt så älskar hon att leka loss i det dyra vuxendagis som studio Rekord i Årstaberg utgör. Men bäst trivs hon på scen, även om det ibland händer… märkliga saker.

– Jag har fått en del trosor kastade på mig i mina dagar. Först trodde jag att det var killar som ville att jag skulle ha dem på mig, men de flesta verkar vara använda. Det är inget man får gåshud av kanske, men ändå jäkligt kul. Jag brukar sätta dem på huvudet och sjunga vidare. Vad som helst är bättre än i Frankrike där några kastade upp sina kompisar som började banka på mitt piano.

Vilket är ditt bästa konsertminne?
– När vi fick strömavbrott på Malmöfestivalen. Vi hann köra halva ”Hard loved man” innan allt dog. Vi gick av, gick på igen och körde om från början. Publiken blev helt galen. Och självklart var det speciellt att gigga i Borlänge första gången. Jag kommer ju därifrån. Trodde inte att någon skulle dyka upp, men när jag gick ut på scen såg jag inte var publiken slutade.

Om jag ställer samma fråga i augusti, vad svarar du då?
– Jag hoppas ju att det är Pride. Det ska bli grymt! Vi har peppat i två år för det här.

Vad får du helst uppkastat på scen under Pride?
– Det blir väl trosor då, fast helst inte i ansiktet. Eller blommor. Eller… äsch kasta upp vad som helst, bara det inte är hårt eller fransmän som sabbar våra instrument.

Annonser