De skapar liv från varsin sida jorden

Posted on 2010/12/17

0


Det har hetat att musiker bör vara i samma rum för att skapa levande musik ihop. I fem år har Nina Ramsby och Brent Hunter arbetat på albumet ”The World…”. På varsin sida av jordklotet.
Publicerad i QX Mars 2009

Hyllan i hallen bågnar av hundratals cd-skivor. Nirvanas ”Incesticide” trängs med Mariah Carey och Jan Johansson. I rummet intill hänger gitarrer och stråkinstrument. På golvet står pianon.

Nina Ramsby sitter vid datorn i studions tredje rum. Snaggat hår, t-shirt och pösiga jeans. På bordet bredvid ligger valthorn, tvärflöjt och trattfiol – ja, instrument för en hel blåsorkester. Men det som hörs i högtalarna är electronica. En arg predikan om varje individs rätt att älska:

”It’s just a shame, you think you’ve got the right to complain in our way of showing fellowship”. Ninas ena pekfinger knackar takten i bordet. Det andra trycker på paus.

– När jag var 14 år stod det till och med i skolböcker att det jag kände var en avvikelse. Hur klyschigt det än må låta så är musiken självterapi, säger Nina Ramsby på utpräglat södertugg.

Hon tar upp fodralet till ”The World… according to Brent Hunter vs. Nina Ramsby” från skrivbordet och studerar låtlistan. Bakom de 22 titlarna döljer sig hennes och Brent Hunters kamper och kriser. Låtarna går in i varandra och blir till en lång berättelse som inte tystnar förrän skivan är slut. Musiken påminner om Baxter, ett av de många band som Nina Ramsby är en del av.

Och det var just Baxters musik som fick Brent Hunter att skicka det där mailet för fem år sedan.

Brent Hunter växte upp i den amerikanska södern i ett samhälle utanför Nashville, countrymusikens huvudstad. Vägarna kantades av små kyrkor. I valtider pryddes kyrkväggarna av skyltar med texter som ”NO to same-sex marriages”.

– Klart att det finns en homosfär i Nashville också, men man lever ju inte i små sfärer utan i större samhällen och sammanhang, förklarar Nina Ramsby.

Brent hörde Baxters första platta och skrev till Nina för att tacka. De började brevväxla. Brent skickade några låtar han spelat in, brusiga mp3:or som han sade att Nina fick göra vad hon ville med.

– Ljudkvaliteten var ju inte optimal, men jag förstod hans toner och hans klang. Det fanns något känslomässigt släktskap mellan min historia och det Brent gick igenom. Så det här ljudnörderiet… det skickade vi åt helvete.

Nina Ramsby har satt sig i soffan i den grönmålade hallen; två koppar svart, svart kaffe på bordet. Med den blå blicken långt borta berättar hon hur hon och Brent blev vänner.

– Vi har träffats flera gånger, men musiken har vi alltid gjort på skilda håll. Man ”ska” egentligen vara i samma rum som den man spelar in med, men varför? Det handlar ju bara om att ha känsla för feeling. Jag tycker att vi lyckades få fram det bra på skivan, annars skulle vi aldrig ha släppt den. Fast man kan ju inte tvinga andra att gilla det, typ ”vafan, hör du inte att det är närvaro”.

Vad känner du när folk säger att de blir hjälpta av din musik?
– Jag blir uppfylld och glad. Även om jag skriver av rent egoistiska skäl så släpper jag musiken just därför, för att ge något vidare. Jag vet ju själv hur det är att höra något och känna att ”yes, precis sådär är det”.

Vilken musik känner du så av?
– Det går i perioder, men jag kommer alltid tillbaks till gospelmusik. Jag växte upp på soul, gospel och r’n’b. Jag är inte alls kristet religiös, men gospel kan rymma ett sånt liv och hopp, en sån glädje och tacksamhet. Jag får samma känsla som den som sjunger, fast min känsla inte har Jesus i sig.

Sedan Nina Ramsby köpte sin första bas och började spela efter Bob Marley-plattor spelar hon alltid på känsla. Som barn lärde hon sig piano och klarinett efter noter, men kände att något stod i vägen mellan henne och lyssnaren.

– Det var som om jag hela tiden skulle prata genom att läsa från ett papper. Det ger en helt annan känsla att spela på gehör.

På The World spelar du tio instrument, du har tolkat Cornelis och spelat både indie-rock och jazz… Är du lika splittrad som du verkar?
– Ja. Ena dagen kan jag känna att bas är mitt urinstrument, andra dagen är trumpet det ultimata om jag bara skulle träna lite mer. Men det som driver mig är min extrema nyfikenhet.

Gör du och Brent något mer tillsammans?
– Ja, det kommer en skiva till. Nu ska vi bara göra musik när vi är tillsammans. Så… den nya skivan blir väl mer närvarande, haha!

Vad prövar du mer på nya skivan?
– Riktigt korta låtar. Fleetwood Mac och José Gonzales har gjort några såna, som man känner att man bara vill ha mer av, men vet att det inte skulle vara lika optimalt om man fick det. Korta tillslag bara. Ett hej och hej då.

NINA RAMSBY
Namn: Nina Ramsby Ålder: 36 Yrke: Musiker Aktuell med: Plattan ”The
world… according to Brent Hunter vs. Nina Ramsby”

Annonser