Tony Irving: Pappa kallade mig ”shit-stuffer”

Posted on 2010/12/17

0


Från bråkstake i Bury till bög på is. Tony Irving pratar om sitt skenäktenskap, bråket med sin far och hur han lärde sig svenska.
Publicerad i QX november 2008

David Irving trycker upp sin äldste son Tony mot väggen med en smäll. Att få höra att Tony skilt sig från sin fru för att leva med en man blev för mycket att hantera.

– My son is not a shit-stuffer! väser han mellan sammanbitna tänder.

Han ger Tony en till smäll. Tony slår tillbaks, precis som pappa en lärt honom. Under skoltiden i Bury hamnade han ofta i bråk. Tony var liten till växten och den enda av pojkarna på katolska Church High School som dansade. I norra Englands skolväsende var skolgårdens lag att slå eller att bli slagen. Tony var alltid i underläge; en underdog som lärde sig att ge igen med knytnävar och knän. Han blev stor i truten för att överleva.
Det skulle senare göra honom känd i Sverige.

Decennier senare kämpar Tony Irving med att snöra av sig sina skridskor. Dansen, som blev hans biljett från Bury ut i världen, har tagit honom hit, till en svinkall tv-studio i Stockholm med isbana på golvet och plexiglas i taket. Här lär han sig att åka skridskor, vid 42 års ålder, inför över en miljon TV-tittare i TV4:s Stjärnor på is.

– I början kände jag mig patetisk, säger Tony som under de första veckorna ramlade fram på isen inpackad i skydd med partnern Malin Hållberg-Leuf som stöd strax bakom.

– Men startar man på botten finns det bara en väg att gå. Jag tänkte att ”fuck it”, jag ska klara mig till första programmet, sen får de rösta ut mig om de vill.

Han tränade tre pass när de andra tränade ett. Nu nöter han sin fjärde koreografi. Det liknar fortfarande mer Bambi än Disney on Ice, men Tony älskar det.

– Det är en sån härlig känsla att glida över isen, säger Tony. Det här är min första nya utmaning på länge. Jag känner mig som en liten pojke i en godisaffär.

Han spänner fast skydden över skenorna. På vägen till logen berättar han om dansen, hur han blev sams med sin far och hur en polack lärde honom svenska.

Det var mamma Yvonne och mormor som tvingade sexårige Tony till dansskolan. Först i Bury och sedan i Leeds. Tony hatade de tre timmar långa resorna han fick genomlida tre gånger i veckan för att ta sig till dansskolan. Ända tills han var 14 år och vann sin första rikstäckande tävling.

– Men jag fortsatte mest för att jag inte ville göra mamma besviken och för att jag visste att det retade min far.

Pappa David var katolik, fotbollsproffs och lika tjurskallig och spydig som Tony.

– Vi bråkade alltid om hur jag skulle vara och vad jag skulle bli. Han drog med mig på fotboll, karate, rugby… you name it. Men förutom de vältränade killarna var det ingenting för mig.

Som artonåring gifte sig Tony med en kvinna, ”för mammas och pappas skull.” Hon var hans danspartner, men han vill inte säga hennes namn. Tillsammans flyttade de till Los Angeles för att dansa vid Westwood studio.

– Pardansen är grundad på samspelet mellan man och kvinna. Vi var väldigt många homosexuella dansare som gifte oss med våra partners. Vi var rädda. Äktenskapet blev vår täckmantel.

Men frun kom på Tony med att gå bakom ryggen på henne med en dansare på skolan. Hon begärde skilsmässa och i det var i den vevan som pappa David fick veta att hans son var homosexuell. En ”shit-stuffer”. De hamnade i slagsmål, och talade sedan inte med varandra på tre år.

– När jag ringde hem och han svarade ropade han bara till mamma att det var hennes son och lade ifrån sig luren, berättar Tony.

Men en dag ringde telefonen i Tonys och hans pojkvän Rennies condo i Orange County.

– Ok, how did you know you were gay?

Det var pappa Davids röst i andra änden. Han hade just fått reda på att hans bäste vän lämnat sin fru för att leva med sin pojkvän. Tonys svar kom direkt:

– Well, dad, how did you know you were straight?

David började förstå. De hördes allt oftare. Tjugo år senare, när Tony bott i Sverige en tid, gick de i Pride-paraden tillsammans. I alla fall en liten bit.

– Det kändes overkligt, säger Tony Irving. Han är väldigt speciell min pappa. Han går fortfarande i kyrkan och lever sitt katolska liv, men försöker samtidigt hitta den perfekte mannen åt mig. Jag är väldigt stolt över honom.

Han skrattar.

– Men frågan är om han vet vem jag är egentligen. Han föreslår alltid eleganta gentlemen som är snygga i kostym, men det är ingenting för mig. Jag attraheras av starka personligheter. Jag hatar tänket att två människor ska bli en helhet. Som om man vore halv utan en partner.

Men att hitta en kille är inte lätt när man är känd från TV.

– Det är som att börja på femtonde dejten, samtidigt som jag inte har en aning om vem jag har mitt emot mig. Spänningen försvinner. Fast det är ett val jag har gjort, att synas i TV och göra intervjuer, så det är korkat att gnälla. Man kan inte bara välja de positiva sakerna.

Tony Irving har fått offra mer än magpirret för sitt karriärsval: Däcken på hans silvergrå Mercedes har skurits upp två gånger; flera gånger har han blivit hotad av upprörda tv-tittare och en gång vid frysdisken med viktväktarmat på Ica högg en kraftig dam tag i honom bakifrån och skällde ut honom för att han varit för elak mot Peppe Eng.

– Jag är nog en sån person som man antingen gillar eller hatar. Det finns ingen gråzon. Gillar jag inte någon kan jag säga att ”fuck off ”, vilket är lite osvenskt. Fast nu när jag befinner mig på andra sidan domarbordet förstår jag tanten lite bättre. Det är inte bara en lek och ett nöjesprogram. För de tävlande är det verkligen allvar. Men den delen man ser som domare i TV är min yrkesroll – inte hundra procent av min personlighet.

Tony Irving har alla internationella domarlicenser som finns i dansvärlden och är en av de få som dömt tre världsmästerskap. Det var också så han kom till Sverige 1993, för att döma SM i pardans. Den brokiga svenskan, som parodierats av främst Robert Gustafsson, ärde han sig av en polsk väninna som arbetade på RFSL:s café.

Me-en…

Som så många andra invandrare fick Tony ändå gå en kurs i Svenska För Invandrare – SFI.

– Det var ett hån. Alla hade högskoleutbildning, men blev behandlade som barn. ”Det här är ett checkhäfte”, ”så här gör man på Posten”. Jag vet hur man gör på Posten!

Det händer att tittare klagar på hans dialekt, men Tony försäkrar att det inte blir bättre än såhär.

– Jag förstår alla, alla förstår mig, what’s the problem?

Han ångrar inte heller att han valde jobbet som TV-domare. Han vet precis hur hans liv skulle sett ut annars.

– Ledig måndag, ledig fredag, jobba helgen, ledig två veckor på sommaren, två veckor vid jul… Samma rutiner i trettio år till. Bara några elever som byts ut ibland. Nu får jag nya erbjudanden hela tiden. Jag vet aldrig vad som kommer härnäst. Det är ett privilegium att fortfarande få fundera på vad jag vill bli när jag blir stor.

Namn: Tony Irving Ålder: 42 Bor: Stockholm Född i: Hawkshaw, England Familj: Pappa David, mamma Yvonne och David och Tracy. Civilstånd: Singel Äter till frukost: Eggs and bacon, toast and tea. Mest stolt över: Min far.

Annonser