Pontus dansar runt världen

Posted on 2010/12/17

0


Pontus Lidberg växte upp i en akademikerfamilj, men dansade snart där ifrån. Idag reser han Hanoi-Stockholm-New York som hyllad koreograf.

Under trippande tystnad flyter paren fram över det vita golvet. Mjukt, mjuk – åh lyft, and two and three and ner. ”Tactile Affinity” heter stycket och det ska tydligen handla om släktskap genom beröring. Jag fattar inte. Jag tänker mest på det plumpa ljudet av fuktiga strumpor mot linoleum – ”prutt, gnissel, prutt-prutt”.

– Vi kör allt again from the top, säger koreografen Pontus Lidberg.
Han går bort till stereon, behagligt och med fötterna lite utåt som balettskolade dansare gärna går. Han sätter på musiken, ett ensamt, ivrigt piano som blåser liv och mening i dansarnas böljande rörelser och får nackhåret att kittla även på en oinsatt.

Det är majlördag och slut på repetitionen för danstruppen Stockholm 59° North i Kungliga Operans balettstudio, ett av kolossalt många projekt Pontus Lidberg bollar med.

En kvart senare sitter han i skjorta och cargopants med en sallad på Operakällarens bakficka och rotar i sin blå, slitna Fjällrävenryggsäck. Han tar upp en liten inbunden skrivbok som han alltid bär med sig. Snabbt bläddrar han igenom bladen där sketcher och anteckningar avlöser varandra, idéer som kanske någon gång tar fysisk form på scen eller i film. Senast han hade användning för boken var igår.

– Det var när planet från Malmö flög längs med kusten på väg mot Arlanda och jag såg Mälarens tusentals öar i solnedgång, berättar Pontus med den blå blicken skinande någonstans i fjärran. Det var bland det vackraste jag sett! Solen stod så lågt så man såg öarna nästan som i motljus, som små, svarta silhuetter i ett blått och gyllne hav… som små händelser i ett stort sammanhang.

– Som vemodiga dansare på en enorm gyllene scen? försöker jag.

Pontus ruskar på huvudet och stoppar undan boken.

– Nej, det ögonblicket behöver jag inte göra något mer av. Jag är bara glad att få ha upplevt det.

32-årige Pontus Lidberg är ett av Sveriges yngre koreografstjärnskott. Efter den prisbelönta kortfilmen ”The Rain” från 2007 har kalendern tecknats full med uppdrag, på scener från Peking till New York. Just nu innebär vardagar repetition i Malmö, helger – som idag – repetition i Stockholm. Och igår skickade han iväg kostymskisser till en föreställning i Frankrike som har premiär om ett och ett halvt år. Kort sagt har Pontus Lidberg sju koreografier i huvudet. Däremot har han aldrig hört Malena Ernmans bidrag till kvällens Eurovisionsfinal, även om just det inte är något han grämer sig över.

– Men jag kan sakna att ha en riktig helg, säger Pontus. Du vet den där fredagskänslan? Den har jag nog inte haft sedan jag jobbade på Göteborgsoperans balett 2004.

Mår du aldrig dåligt av att jobba så mycket?
– Nej, aldrig av att jobba. Däremot under långa vintermånader när solen vägrar skina och allt bara är slask, då kan jag må sämre.

Du i princip lever dans, vad gör att du inte tröttnar?
– Det är svårt att förklara. Men det är något med energin från en annan människas kropp, försöker Pontus. Att bära någon och att bli buren. Att våga falla. Jag har aldrig behövt någon mer motivation, det har alltid kommit inifrån.

Det drivet syntes tidigt. Pontus växte upp i en akademikerfamilj. Pappa var läkare och mamma psykolog.

– Men där finns en konstnärlig ådra också. Mamma gick på Adolf Fredriks musikskola och pappa gillade måleri.

Syskonen är i huvudsak naturvetare. Men som tioåring gick Pontus sin egen väg. Han valde mellan musik vid anrika Adolf Fredriks musikskola eller dans vid Kungliga Svenska Balettskolan. Pontus klarade båda inträdesproven.

– Men provet till Adolf Fredrik var på en söndag. Det var helt dött. Jag satt ensam med läraren i husets enda tända rum och plinkade. På balettskolan var korridorer och klassrum fulla av andra elever. Det kändes självklart att det var där jag skulle vara.

Jens Rosén, konstnärlig ledare för Stockholm 59° North, minns den några år yngre Pontus som målmedveten under skoltiden och att han koreograferade redan då. Pontus nickar när jag berättar.

– Det finns något med att skapa egen koreografi som man inte alltid har som dansare. Även om man dansar fantastiska verk är man ofta styrd av någon annan. Jag dansar gärna mina egna koreografier.

Du växlade friskt mellan engelska och svenska när ni repade. Håller du på att bli en Victoria Silvstedt?
– Nej, det var mest för att regiassistenten och en av dansarna också skulle förstå. Jag har inga problem att växla mellan engelska och svenska. Däremot är växlingen mellan engelska och franska en utmaning.

Ditt verk ”Heart of silk” som du repar i Malmö nu sattes först upp på operahuset i Hanoi. Hur var det att åka till Vietnam?
– Dansarna var fantastiska. Som tända ljus! Fast man fick anpassa arbetssättet. Dansare i Vietnam tjänar, vad vet jag, ett par hundra i månaden. Så någon hade en skoaffär vid sidan av, någon annan jobbade på kafé, och samtidigt heltid som dansare. Otroligt att de åstadkom det de gjorde. Vi körde på hårt.

Resan till Vietnam betydde även en kulturkrock för den välorganiserade Pontus Lidberg. Han berättar om sitt första besök till Hanois franskbyggda operahus.

– De hade enorma kristallkronor i taket, ja, precis som här. Skillnaden var att typ hälften av glödlamporna var trasiga. Det var inte så att de saknade någon som kunde byta lampor, det satt säkert tio vietnameser där, men de tyckte kanske att det var tillräckligt ljust som det var. I Sverige hade en trasig lampa lagats direkt av ren princip.

Får du aldrig hemlängtan när du är ute?
– Nej. Det enda jag saknar är mer tid till närstående.

Frågor om eventuella pojkvänner vill han helst hålla privat. Precis som vad han gör med luckorna i schemat och när de inträffar.

Vilka är dina mål nu när du jobbat för stora danshus i Asien, Europa och USA?
– Min nya film. Ett scenverk försvinner så fort. Du lägger ner hela din själ i något som är borta om tio veckor. Och i filmen kan man kombinera dansens rörelse med bildspråk och musik. Det är det ultimata.

När du lägger ner hela din själ i något sådär, hur reagerar du när folk tycker att det är bra?
– När det är någon som jag känner är det helt underbart.

Han har lite svårare att förklara känslorna som uppstår när någon helt okänd hör av sig. Han får ofta mail, särskilt strax efter att en föreställning haft premiär.

– Och efter The Rain fick jag massa positiva kommentarer från hela världen. Klart att jag blir glad… men det känns lite konstigt. Det är ju inte därför jag håller på. Inte alls. Nej.

Namn: Pontus Lidberg Bor: På turné Yrke: Koreograf och dansare
Aktuell: Med verk världen över Familj: Mamma, bror, syster m.fl.
Såg senast: Filmen Coraline. Jag älskar stop-motion animation.
Läste senast: Herman Hesses Siddharta.

Annonser