Lindy Larsson gör nya Änglagård

Posted on 2010/12/19

0


När han kom ut skrotade Lindy Larsson drömmen om att bli präst och gav sig av för att bli skådespelare. Nu gör han långfilmsdebut – som pastorslärling med gaytendenser.
Publicerad i QX januari 2011

O scarbelönade Laurence Olivier har liknat skådespeleri vid magi. Och visst är det lite trolleri att kunna dö varje kväll på scen, eller att få leva andra människors liv i en film. Lindy Larsson har prövat de flesta tricken i boken. Ända sedan han var elva år har han tänjt gränser.

– Det var på en julavslutning i skolan och vi röstade om vem som skulle spela den elaka trollpackan som kidnappade Lucia och kokade henne levande. Rösten föll på mig och jag älskade det. Jag har fått göra en del queera roller sedan dess.

På juldagen gör han debut på vita duken. Vägen dit började med ett telefonsamtal, någon gång i juni 2009. Det hade hunnit bli så pass varmt att man kunde gå runt i kalsonger i Lindy Larssons hus i Grödinge utanför Stockholm, och det var just vad Lindy gjorde. Pojkvännen Stefan låg fortfarande och sov, men Lindy sprang ändå ut i trädgården, eftersom att det är så jobbigt att prata i telefon när andra kan höra. Där, under en björk, fick han frågan:

– Jag gör en ny uppföljare till Änglagård. Vill du vara med?

Rösten i andra änden var ingen annan än Colin Nutley.

– Jag fick nästan inte fram något mer än ”ja” under hela samtalet. Änglagård-filmerna har betytt så mycket för mig.

Lindy berättar att han som barn inte kände sig som en del av den svenska
gemenskapen. Pappa var svensk och mamma var av resandefolket. Lindy och hans sex syskon bodde aldrig länge på ett och samma ställe. Sitt andra skolår avverkade Lindy på fyra, fem skolor runtom i Småland.

– På den här tiden fanns en utbredd rasism mot ”tattarna” som man kallade oss, så vi höll oss mycket för oss själva. Det var något jag kände av ända tills jag flyttade hemifrån som femtonåring.

När så filmen Änglagård kom 1992, kände Lindy igen sig så pass att han och kompisen Petra började kalla varandra Fanny och Zac efter filmens huvudkaraktärer.

– De passade ju inte heller in i den svenska landsbygden. Jag och Petra drömde om att vara sådär berlinskt mystiska och farliga.

Nu blir Lindy Larsson själv en del av historien, som nyinflyttade Kristoffer, en blivande pastor som alltid ser det goda i allt och alla. I den rollen har Lindy fått utforska hur hans liv kunde ha sett ut om inte valt att bli skådespelare.

– Jag ville nämligen bli präst när jag var liten. När jag var tolv höll jag lunchmässor i kyrkan i Östersund, där vi bodde då, och sjöng psalmer för pensionärer.
Och precis som Lindy blir Kristoffer förtjust i den mystiske Zac.

– Men det är väldigt oskyldigt, jag tror inte Kristoffer själv riktigt har kommit fram till vad han känner. Inte ens jag har fattat. Men jag tror såhär: ge honom några år – and he’s a gay man.

När Lindy i tonåren kom fram till att han själv var ”a gay man” lämnade han kyrkan.

– Men min familj var väldigt förstående. Mamma älskar minoriteter så hon skrek nästan rakt ut av lycka. Några av mina brö- der sade att de också experimenterat med killar. ”Det är ju ändå inga tjejer som vill haoss”. Pappa var väl lite stel första gången han hämtade min pojkvän från tågstationen, men ingen Tyko Jonsson; inget ”jag har närt en bög vid min barm!”

När Lindy lagt psalmboken åt sidan började han leva livet på scenen. Eller, flera liv. Precis som i barndomen flackade han fritt utan att riktigt känna sig hemma: han tröttnade på teatergymnasiet, tillbringade ett år vid Balettakademien i Göteborg, reste till Barcelona för att lära sig Flamencosång och kom in på Teaterhögskolan i Stockholm. Men inte förrän han hittade dansteater, med regissörer som Dorte Olesen och Kajsa Giertz slog han sig till ro.

– Där fick jag göra lite av allt på samma gång och det var verkligen min grej. Jag ärbara så glad att folk vill betala mig för det här.

Han hyllades för sin insats i Ronny Danielssons ”All we need is love” på Intiman i Malmö och fick pris för sin tolkning av Carmen på samma scen. Men oavsett vem han spelat, har Lindy Larsson alltid haft en ovälkommen känsla med sig i bagaget: prestationsångesten.

– Jag har extremt höga krav på migsjälv. Innan vi skulle filma Änglagård mådde jag illa i en månad för att jag var rädd att bli en nationell skamfläck. Jag har inte sett filmen än, förutom att jag steppar i trailern, men jag hoppas vid gud att jag kan koppla bort att det är jag. Låt mig slippa snabbspola!

Men något som är starkare än ångesten är viljan som driver honom:

‘– Känslan av att få vara någon annan. Att få leka. Som i Carmen; tänk att få dö varje kväll. De flesta får bara uppleva det en gång i livet.

Och det är väl det som är magin.

”Änglagård – tredje gången gilt” har premiär på Juldagen

Annonser