Hon knäckte näsor för att få respekt

Posted on 2011/04/05

0


Valentina
På Qruier: Chula Ålder: 23
Bor: Alby Civilstånd: Förlovad

Vad jobbar du med?
– Jag har just utbildat mig för att starta ett hunddagis för kamphundar. De är portade från vanliga hunddagis, eftersom de har svårt för andra hundar. Det har urartat i hundrasism; jag har aldrig känt mig så hatad som när jag går med min amstaffmix på stan.

Varför skaffade du kamphund?
– Det bara blev så. Jag hade alltid velat ha en dvärgspets, men så hittade jag en omplaceringshund som hatade andra hundar. Så jag tog hand om henne.

Många hade backat för en kamphund med attitydproblem.
– Kanske. Jag såg bara hur skör hon var och hur mycket kärlek hon behövde.

Har du alltid velat ta hand om andra?
– Jag har alltid haft tålamodet i alla fall. När jag växte upp omgav jag mig med väldigt destruktiva människor. Jag kunde vakna av att en vän bankade på dörren klockan fyra på natten en vardag, med skärsår över låren för att hon haft ångest. Då fick jag lappa ihop på insidan och utsidan. Samma sak med kärlek: min första tjej var missbrukare och jag har dejtat killar som suttit i fängelse. Det var inte så ovanligt där jag växte upp i Botkyrka kommun.

The Latin Kings rappade ”stilett, butterfly, bazooka, i norra Botkyrka de är inte kloka”. Var det så?
– Ja. En massa ungdomar med svag självkänsla som gjorde sig ett namn genom att vara värst. Många bar vapen och den som ville ha droger behövde inte ens leta.

Och var fanns du i allt det här?
– Mitt i. Jag var en kickersunge med buffaloskor som klottrade CLA – Chula – på väggarna; det betyder typ ”ghettobrud” på argentinsk spanska. Jag slogs, stal och knarkade från det att jag var tretton. En gång slog jag en tjej medvetslös, knäckte hennes näsa och några revben.

Varför?
– Jag minns faktiskt inte. Hon hade kanske trampat på mina vita skor, det kunde vara så enkelt. Hon polisanmälde mig, så jag kom till hennes jobb och mordhotade henne. Då tog hon tillbaka anmälan.

Vad gjorde de vuxna? Dina föräldrar?
– Mamma och pappa är skilda och ingen av dem fick veta så mycket om vad jag gjorde. När snuten tog mig hem till mamma efter misshandeln sade de bara att jag ”hamnat i bråk”. Jag tror inte att mamma förstod hur allvarligt det var. Och pappa hade en märklig inställning till bråk. Han kunde säga saker som ”du behöver inte skämmas om du inte vinner”.

Vad betydde din invandrarbakgrund?
– Mycket. Pappa flydde från Pinochetdiktaturen i Chile, först till Argentina, sen hit. Han blev inte väl bemött och bad nästan om ursäkt för att han andades svensk luft. Den låga självkänslan smittade, och i skolan fick jag hela tiden höra att jag inte var svensk. Så jag sökte mig till andra som jag och det blev ”vi mot dem”. Det är samma med kamphundar: eftersom andra hundägare ser kamphundar börjar kamphundsägare hata typ … pudlar.

När slutade du bråka?
– När jag var 18 åkte mamma hem till Argentina i en månad. Jag hade en massa fester hemma, men satt bara i hörnet och deppade. Jag var så ensam utan mamma. Över telefon bad jag om ursäkt för allt jag gjort. Jag började må dåligt av mitt eget rykte. Min lillasyster fick respekt för att jag slogs och stal, men var det den person jag ville vara? Jag kände att jag måste skaffa mig en utbildning och nya vänner om jag ville sudda ut den bilden. Idag lever jag ett Svenssonliv och det är väldigt skönt.

Hur är din och mammas relation idag?
– Jag älskar min mamma. Hon har alltid stöttat mig. Till och med när jag helt plötsligt fick för mig att gifta mig med en gambian för två år sen.

Berätta.
– Det är en lång historia. Jag och Sara, som nu är min sambo, hade varit on-and-off i något år. Varje gång det tog slut med hennes flickvän kom hon till mig, men snart hade de lappat ihop allt igen och hon försvann. Så när jag träffade den här killen och han lovade mig guld och gröna skogar så åkte vi till Gambia för att gifta oss.

Hur reagerade Sara?
– Jag ringde henne på min bröllopsdag, och hoppades att hon skulle be mig att inte göra det. Det gjorde hon inte, så jag tänkte: ”hon kan ta sig nånstans, nu kör jag på det här”. Jag hade varit otrogen i princip varje relation jag haft, men nu var det slut med det. Nu var jag gift.

Men?
– När jag kom hem flyttade Sara från Salem till Alby, fyra minuter från min port. Vi började umgås som vänner och det var den jobbigaste tiden i mitt liv. Det gjorde så jävla ont varje gång vi skiljdes åt. Tillslut blev vi mer än vänner, och mamma märkte det. ”Du är gift nu, Valentina,” sade hon. ”Då gör man inte såhär”. Så jag skiljde mig.

Hur var det att äntligen bli tillsammans med Sara?
– Overkligt. Jag blev sådär tafatt och blyg som jag inte varit sen jag var tolv år gammal. Jag var rädd att göra något fel, nu när allt var tillåtet.

Så nu lever du Svenssonliv. På vilket sätt?
– Det bästa jag vet är att gå en promenad i skogen med hundarna och min sambo. Det skulle jag inte gjort när jag var ung.

Du bor kvar i Botkyrka. Gör du något för att hjälpa de unga som är som du var?
– Vad kan jag hjälpa till med? Jag lyssnade inte på någon när jag var ung och jag tror inte att de skulle lyssna på mig. Jag var nattvandrare ett tag, men … nej, jag har min lilla familj och hundarna att ta hand om. Bråket är polisens sak.

Annonser
Posted in: Att komma ut