Kathryn: ”Mentalsjukhus var en bra upplevelse”

Posted on 2011/05/05

0


Kathryn
På Qruiser: freakonaleash Ålder: 28 Bor: Hägersten Yrke: Säljare Civilstånd: Sambo

– Jag tror jag var tolv år när jag slog min mamma för första gången. Det är ingenting jag är stolt över. Men det finns en gräns för hur mycket ett barn kan ta…
Jag växte upp i Marxzell, en liten håla med 1400 invånare utanför Karlsruhe i södra Tyskland. Alla kände alla och jag blev tidigt en outsider; mina föräldrar var aldrig ihop och farsan stack innan jag föddes, så till skillnad från mina klasskamrater hade jag varken pappa, hus eller syskon.

Hur såg din familj ut?
– Det var jag, mamma, mormor och mina två mostrar. Inga män. Mamma fick mig när hon var 21, men hon var för svag för att få barn så tidigt.

Hur då för svag?
– Hon faller lätt för beroenden, och då är det som att hon kastar sig ut från ett flygplan och drar med sig så många hon kan som fallskärm. Jag var den enda som inte kunde slita mig loss. Alla pengar som mamma tjänade gick till alkohol. Hon fick sparken och ljög om det, och jag vet inte hur många gånger jag fick lifta hem från fotbollsträningen, för att hon snarkade på soffan marinerad i vin. Golvet i vår sunkiga lya var täckt av tomflaskor och burkar. Jag minns när jag fyllde tolv och städade bland skiten för att några kompisar skulle komma över. Mamma kom hem och undrade om jag dammsugit. Jag hade glömt det, och hann inte reagera förrän ett slag landade rätt i ansiktet. Jag slog tillbaka och gick för att stoppa näsblodet. Jag har förträngt mycket av det där, men några sorgliga minnen lever kvar.

Som vadå?
– Julafton. Jag minns inte hur gammal jag var, men jag minns att mamma hade åkt för att köpa en gran. För mig var det speciellt, så jag städade så gott jag kunde. Jag blev inte klar innan hon kom hem men det spelade ingen roll; den där granen blev liggande på balkongen tills barren föll av, medan mamma sov, rökte och drack. Inte ens när hon hittade ett kärleksbrev som jag skrivit till en tjej orkade hon bry sig, och jag slutade bry mig om henne och höll mig borta hemifrån.
– Många föräldrar är superhjältar i deras barns ögon, men min mamma var aldrig mer än människa för mig. En gång sade hon att hon aldrig velat ha mig, att hon suttit på sjukhuset och funderat på abort. Jag svarade att: ”men nu är jag här, så deal with it.” På gott och ont har jag fått uppfostra mig själv och hitta mina egna förebilder.

Vad för förebilder?
– En familj jag bodde hos ett tag hade fem barn och inga pengar, men bjöd mig ändå alltid på mat. Det är kärlek. En av de få som ställde krav och trodde på mig var min gamla engelsklärare. Han betydde mycket. Vi skulle till London med klassen, och han visste att jag aldrig skulle få några pengar av mamma, så han bad alla andra föräldrar att skrapa ihop till min biljett.

Hur var du i skolan?
– Jag var hård och hade kort stubin. Om någon stor kille jävlades med mina vänner var jag den första att be honom dra åt helvete. Jag har alltid velat vara viktig känna mig behövd. Min första kärlek var Annika i Pippi Långstrump, en sån där tjej som man behövde ta hand om.

Vad har du haft för flickvänner?
– De flesta har varit straighta innan de träffat mig. Jag har alltid varit Omvändaren. Men förhållandena har inte varit de bästa alla gånger. Efter att ha flyttat ifrån mamma levde jag i kaos lite här och där tills jag flyttade ihop med en tjej i Karlsruhe. Hon var väldigt svartsjuk och en gång började vi bråka för att jag varit på biljardhallen för länge. Tillslut tog hon en kniv och högg sönder ett Ikea-skåp i hallen, ett sånt med trädörr med frostad plast. Jag stannade hos henne, trots att vi hamnade på sjukhus några gånger. Jag ville ha ett normalt liv med parförhållande, så pass mycket att jag slutade värdesätta mig själv. Men tillslut var hon otrogen och jag flyttade tillbaka till Marxzell.

Hur kom du till Sverige?
– Jag började hänga på en hästgård och försökte hitta något slags lugn, men det var så mycket som snurrade i hjärnan. Om kvällarna kunde jag slå handen väggen tills knogarna blödde. Tillslut sökte jag hjälp. Mentalsjukhus var en bra upplevelse; där såg jag drogberoende tjejer som skakade i hela kroppen och som varje dag försökte ta sina liv. Jag kände att trots allt jag varit med om och trots att jag aldrig ser mig för när jag går över gatan så är jag mer normal än många. Genom hästgården träffade jag en svensk tjej och bestämde mig för att fly från Tyskland. Det var för fyra år sedan.

Hur var det att komma till Stockholm?
– Paradise. Jag slapp vara en outsider. Det kraschade snart med tjejen, men jag hade i alla fall vänner. Jag kände mig mer hemma bland bögar än flator; de har ett mer avspänt förhållande till livet och relationer. Det finns för många onda blickar, flator emellan, och ärligt talat: säg den flata som inte är lite av ett psykfall?

Har du många vänner?
– Om man ska tro Facebook har jag 700 stycken. Men det är väldigt få som jag släpper nära inpå livet. En av dem är min vän Richard. Han har ett hjärta stort som hela Globen.

Hur ser du på din uppväxt idag?
– Eftersom jag alltid vill ha folk omkring mig så känner jag mig väl längst inne rätt så tom. Jag är inte bästa vän med mig själv, om man säger så. Men samtidigt är jag glad över att inte ha vuxit upp i en svennebananfamilj, där det bara finns en enda form att bli stöpt i. Jag har sett hur man kan bli av det; vissa är så inne i garderoben att de kvävs av alla kläder. Jag kommer aldrig att kika i titthålet innan jag går ut i trapphuset.

Hur är din och mammas relation idag?
– Hon är clean, och stolt att jag lyckas fylla 28 i år. Vi ses någon gång om året och jag ska dit nu i påsk. Det jobbigaste är alltid att skiljas åt. Det går inte att ta igen 20 förlorade år på en vecka. Vi kommer aldrig att få tillbaka den tiden, men jag vet att om hon fått en ny chans hade hon gjort allt annorlunda. Efter allt vi varit med om kanske det låter konstigt, men jag älskar min mamma.

Annonser
Posted in: Att komma ut