Daniel: ”Svårigheterna gjorde mig stark”

Posted on 2011/06/05

0


Daniel
På Qruiser: considerate Ålder: 26, Bor: Lidingö Yrke: Restaurangbiträde på Bosöns idrottsfolkhögskola.Civilstånd: singel

– Den 13 december i fjol bestämde jag mig för att jag har 1000 dagar på mig att kunna springa 1500 meter på under fyra minuter och få tävla i SM. Ingenting i livet går före det just nu.

Är det inte försent att satsa vid 25 års ålder?
– Nu är det i varje fall för sent för mig att börja tidigare.

Vad offrar du för satsningen?
– Jag hinner inte träffa barndomsvännerna i Enköping, och nyss tog det slut med pojkvännen eftersom jag prioriterade träningen. Men det folk oftast reagerar på är att jag slutat dricka alkohol.

Hur ofta får du förklara varför?
– Hela tiden. Många bryter isen med att bjuda på en drink, och vissa tycker att jag är dryg eller tråkig som tackar nej eller ber om cola. Men en person som inte kan ha kul utan sprit är tragisk. Och om häcklöparen Robert Kronberg slutat supa hade han sluppit bli åtta i varje final han sprang.

Hur kom det sig att du började löpa så sent?
– Jag har alltid spelat innebandy och fotboll och ville göra något nytt, så jag prövade springa ett maraton och gillade utmaningen. En kompis tipsade om idrottsfolkhögskolan på Bosön, där jag kunde träna bland elitidrottare och plugga upp mina usla gymnasiebetyg. Jag träffade OS-guldmedaljören Anders Gärderud, som tyckte att jag borde satsa på 1500 meter. Det är den vidrigaste distansen, och eftersom jag är lite hjärndöd ville jag bli bäst på det.

Varför hade du dåliga betyg?
– Jag tänkte på annat i gymnasiet. Mina föräldrar skiljde sig när jag var sju och plastfarsan var alkoholist. Vi flyttade runt hela tiden men när jag var 16 sade jag ifrån. Vi hade bott på samma ställe i två år, jag hade fått trygghet i mina idrottskompisar i Enköping och vägrade flytta igen. Så mamma drog till Örebro, och jag gick till soc och hittade ett inneboende på 15 kvadrat och kokvrå med ockerhyra. Där satt jag och åt godis och blev tjock och tyckte att ingen brydde sig om mig, så varför skulle jag gå i skolan?

Vad gjorde pappa?
– Han bodde också i Örebro, och hjälpte så gott han kunde, men jag skämdes för mycket för att be om pengar. Jag älskar min pappa, men mamma har jag knappt kontakt med idag. Min barndom var inte problemfri, men det värsta jag vet är när folk tycker synd om mig. Svårigheterna gjorde mig stark.

När kom killar in i bilden?
– Jag har alltid varit småkär i en kille som jag spelade fotboll och bandy med. Vem det är kommer han aldrig få veta, haha.

När kom du ut?
– Som 16-åring. I början märkte jag att lagkompisarna höll sig undan. Telefonen slutade ringa och jag undrade vad fan som hänt. Men idag är det just de killarna som är mest beskyddande, även om det blir en del ”tappa tvålen”-skämt.

Du verkar vara en typisk lagsportare.
– Ja. Man höjer varandra i med och motgång och jag älskar att se andra glada. Därför är det konstigt att jag valt något så ensamt som löpning. Men på Bosön träffade jag min tränare Leif, som gav mig plats i IFK Lidingö där jag tränar med andra. Jag litar blint på honom. Jag må vara ateist, men Leif är min bibel.

Hur reagerade du när Patrik Sjöberg gick ut med att han blev sexuellt utnyttjad av sin tränare?
– Det är vidrigt. I friidrott är du så beroende av din tränare. Det är nästan som en extrapappa, någon du litar på och älskar, och ett övergrepp från en sån person är ett oerhört svek som man inte kan hantera som 14-åring. Men nu kanske fler vågar säga ifrån.

Hur bra är du jämfört med andra i din ålder?
– Det finns de som är yngre och mycket bättre, men det betyder bara att jag får träna hårdare och äta bättre. Sveriges bäste, Rizak Dirshe, är 39, så än finns tid.

Och hur gick det med betygen?
– Efter ett år på Bosön kom jag in på GIH, som gympalärare. Men jag är ingen pedagog, jag behöver prata med vuxna, inte barn. Så i höst jobbar jag heltid i matsalen på Bosön.

Vilket är ditt starkaste minne från friidrotten hittills?
– Jag glömmer aldrig mitt första 1500-meterslopp. Jag hade tävlat i 800 meter helgen innan. Det hade gått bra, och jag var så övertaggad att jag inte märkte att jag ställt mig vid fel start. 1500-meter startade på andra sidan banan. Mitt namn ropades ut, men först när startskottet gick märkte jag att jag var ensam. Så jag sprintade tvärs igenom allt, hoppade in i loppet mitt i en kurva, fick mjölksyra direkt och stapplade in på en skittid.

Vad är drömmen?
– Att göra en finnkamp innan 35 års ålder. Det är ett högt mål, och jag vet flera som säger att jag aldrig kommer att klara det. Men det sporrar bara. En dag ska jag spurta förbi en finne under de sista 100 meterna, medan Stadion står upp och skriker mitt namn, och vara så slut att jag inte kan röra mig på tio minuter efter målgången. Sen kan jag resa mig och säga ”jag klarade det – vad säger ni nu?”

Annonser
Posted in: Okategoriserade