Den dyra resan mot regnbågsfamiljen

Posted on 2011/06/05

0


Detta bildspel kräver JavaScript.


Regnbågsfamiljerna blir allt fler, men Sveriges lagar gör föräldraskap till en klassfråga. Alla har inte råd med resan mot regnbågens slut. Möt familjerna Lundqvist och Eng, som inte kunnat bli till på laglig väg i Sverige.

Det är en gråmulen majdag i Stockholm; en dag för snoriga näsor och färgglada galonbyxor. Ett lätt förmiddagsregn samlas i små pölar på marken och den ljumma luften gör att tvååriga Herbert kan hoppa i dem länge, länge utan att bli för kall. En bit bort sitter storebror Edgar på en gungbräda, trycker ifrån ordentligt med gröna gummistövlar i våt sand och flyger upp med ett vrål:

”Sjörövar-Fabbe, farfars faaaaar!!!”

Han har längtat efter lekparken hela dagen, och ännu mer efter att få åka till New York och se Empire State Building. Mamma Ylva Lundqvist håller ett vakande öga på vardera son.

– Det ska bli kul med en annorlunda semester. Hittills har det mest blivit barnpool och Bamseklubb på Teneriffa. Jag har aldrig känt mig så hetero som sedan jag skaffade barn.

Hon lägger handen på barnvagnen. Sedan den kom in Ylvas liv för fem år sedan är det ingen som längre ropar glåpord om ”lebbor” på tunnelbanan, trots att alla tecken finns där i form – regnbågsflaggor och rakat huvud. Som Ensamma Mamman blir Ylva ett välbekant djur i heteroflocken, och möts av ömma blickar som solidariskt fördömer ”de jäkla karlarna som bara drar”.

Men det finns ingen karl som dragit.

Ingen kvinna heller.

– Jag gjorde det på egen hand, säger Ylva Lundqvist.

Det var sommaren 2005 som Edgar blev till, helt i hemlighet. Södra Sveriges flatvärld hade börjat vänja sig vid de barn som blivit till genom insemination på Storkkliniken i Köpenhamn, och det var dit som Ylva tänkt vända sig. Efter en lugn separation med sin sambo i Lund levde hon i en etta i Malmö, som snart skulle lämnas för en jobbflytt till Stockholm. Men innan dess så…

Hon hade tagit alla blodprov och tester, satt på sitt lärarjobb och räknade dagarna. Tre, två, ett – ägglossning – tåget över bron och tillbaka igen! Snart låg hon hemma på soffan, med benen i högläge för att i den mån det gick hjälpa de danska simmarna på traven.

– Jag låg där och undrade vad fan jag hade gett mig in på.

Du höll det hemligt för alla. Kände du dig inte ensam?
– Nej, det var rätt skönt att inte ha någon press utifrån. Inga råd rörde till i huvudet, utan allt skedde på mina villkor.

Två veckor efter danmarksresan gick Ylva runt bland flyttkartonger med ett positivt gravtest i handen och en obeskrivlig glädje i magen. Under hösten växte Edgar ostört under bylsiga tröjor – tills han inte längre gick att dölja.

– Jag samlade familjen hos min ena syster, som också var gravid. Jag har alltid varit en sådan som visar foton, så jag sa att jag hade en väldigt speciell bild som de behövde se.

Det var ultraljudet.

Champagnen small, men eftersom alla i rummet antingen körde eller väntade barn, fick Ylvas svåger dricka den själv.

– Den enda som inte var glad åt beskedet var min nya chef. Vi var fem nyanställda den höstterminen och vid jul var fyra av oss gravida.

Vad betyder det att dina systrar har barn i samma ålder?
– Det är bra. Familjen var ett stort stöd senare under graviditeten.

Ett annat stöd var barnmorskorna på Mama Mia, en organisation som gjort det till sin sak att ge alla mödrar den vård de behöver. En barnmorska i Sverige har annars ingen skyldighet att hjälpa ensamstående som inseminerar utomlands.

– De kändes väldigt trygga på Mama Mia. De förstod vad det handlade om och frågade aldrig efter någon pappa.

I lekparken har Edgar tröttnat på gungan och springer iväg för att upptäcka en klippa. Herbert tultar efter sin storebror. De har blivit till på samma sätt, med samma donator, båda på första försöket. Jag tänker på Lotta, som jag träffade i decembernumret av QX 2010. I hela sitt liv hade hon strävat efter att bygga bo och bilda familj, med såväl män som kvinnor. Vid 45 års ålder, efter fler inseminationsförsök än vad någon livmoder orkar räkna, var hon fortfarande barnlös – med sju missfall i bagaget.

– Jag vet att jag har haft tur, säger Ylva. Jag kan inte ens föreställa mig hur andra får kämpa.

Var det viktigt för dig att dina söner blev helsyskon?
– För mig spelar det ingen roll, men det kan kanske kännas bra för dem senare i livet. Just nu tror jag inte att de bryr sig.

Hon ser sina två juveler kravla iväg över den våta stenen.

– Jag har aldrig känt behovet av att vara gravid. Hade det inte varit omöjligt att adoptera hade jag gjort det.

Lagen om samkönade adoptioner klubbades igenom 2003. Konkret innebär den att om Ylva gifter sig så kan hennes partner bli förälder till Edgar och Herbert genom en närståendeadoption. Annars finns adopterande hbt-personer bara på film i Sverige; inget av de runt 8000 barn som adopterats sedan 2003 har hamnat hos föräldrar av samma kön. I alla fall inte enligt statistiken.

Allt färre samkönade par syns köa hos de fem skattefinansierade adoptionsbyråerna, det enda lagliga sätt att idag adoptera barn från länder utanför Sverige. Kritik har riktats mot dessa aktivt väljer bort hbt-personer som föräldrar. På byråerna heter det istället att givarländerna inte tillåter samkönade par som mottagarfamiljer. Margret Josefsson, kommunikationschef på Adoptionscentrum, råder istället till adoptera svenska barn, men där blir socialtjänstlagen ett hinder, eftersom den värnar om barnets biologiska band till den grad att en utomstående adoption blir knepig.

Det finns sätt att gå runt det hela:

– En bekant till mig bluffade sig till en adoption genom att presentera en manlig vän som sin partner, men det är inget jag skulle kunna stå för själv. Vad säger man till barnet? ifrågasätter Ylva.

Några som slapp ljuga var herr och fru Hedlund, ett heterosexuellt par som 1976 adopterade en nästan nyfödd pojke från Etiopien – allt i privat regi. Pojken levererades av en lång, mörk främling, fick namnet Mikael och växte upp i ett Göteborg, där inget ansikte liknade hans eget. Den som ville killen med afrot något försökte med ett ”excuse me, Mr”.

Första gången jag träffade Mikael Hedlund var 2007. Då hade de sociala banden till adoptivfamiljen klippts, sedan Mikael förklarat att han gillade killar. Han berättade hur han alltid känt sig rotlös och utan blodsband och hur han på första dejten med sin pojkvän Fredrik Engsagt att han ville ha fem barn.

Nu har de gift sig, och idag sitter Mikael Eng i solen, på en bänk vid vattnet. De svarta flätorna ligger i rader på hjässan, ett tjockt göteborskt skratt rullar över de stora läpparna och ut över Riddarfjärden mot Stockholms stadshus.

Han ska snart hem till sin ettåriga dotter.

– När jag höll henne i mina armar för första gången … det finns inga ord för den känslan. Vi bara grät.

Det var via en föräldrakurs på RFSL i Stockholm som Mikael och Fredrik Eng såg över sina möjligheter att bli gravida. Adoption var aldrig aktuellt – och eftersom båda saknade livmoder var inte insemination en möjlighet. Även att få barn tillsammans med ett flatpar ströks från listan.

– Vi hörde flera historier där det ena paret helt kört över det andra. Det verkade onödigt att bygga in problem redan innan barnet var fött. Det är lätt att bli girig som förälder och basera beslut på egna känslor istället för barnets bästa, och om ett av paren splittras är det bara biologin som bestämmer vem som får vårdnaden. Jag cyklar som en dåre hem från jobbet för att få så mycket tid jag kan med min dotter, och hade jag inte fått den tiden varje dag hade jag fan gått sönder. Vi vill vara pappor på heltid.

De fick hitta en livmoder på annat håll. Surrogatmödraskap var, och är fortfarande, inte tillåtet i Sverige, så paret satte sig på ett plan mot Mumbai.

– Exakt hur det gick till tycker jag att vår dotter får berätta när och om hon själv vill. Det är hennes historia. Av samma anledning vill vi inte gå ut med hennes namn, förklarar Mikael.

Istället ber han mig gå in på surrogat.nu, ett forum som han och Fredrik driver, där folk delar med sig av sina känslomässiga bergochdalbanor på väg mot föräldraskap. Eftersom det bara är 30–50 procents chans att ett embryo får fäste i livmodern får många göra flera försök, och de första elva veckorna är fostrets hälsa svajig; en kritisk period för mången förälder, och än värre för den som följer utvecklingen via e-post.

– Varje gång det plingade till i inboxen hoppade hjärtat över ett slag, säger Mikael.

I Indien, såsom i Ukraina och USA, får kvinnor betalt för att bära andras barn. I debattboken ”Varat och varan” konstaterar Kajsa Ekis Ekman att ”jordens rika använder sig av jordens fattiga … som avelsdjur”. Mikael Eng köper inte kritiken.

– Visst, det finns de som tycker att vi köpt ett liv. Men då är väl jag och alla andra adoptivbarn ”importerade” också. För femton år sedan var även homosexualitet kontroversiellt, men det har förändrats ju fler som synts.

Mikaels egna fördomar om Indien har motbevisats för länge sedan:

– Vi hade hört om Indien som en gammal kolonialmakt, där bögar fick 10 års fängelse och där fattiga kvinnor tvingades sälja sina ägg och låna ut sina livmödrar. Men surrogatmödraskap är hårt reglerat av lagar och surrogatmamman, donatorn och deras män måste alla ge sitt skriftliga tillstånd. Däremot vet jag inte hur det ser ut i Ukraina.

Mikael Eng menar att den djupt rotade tanken att surrogatmödraskap är olagligt i Sverige försvårar den hinderbana av byråkrati som nyblivna föräldrar måste gå igenom för att få vårdnaden om sin nyfödda. I familjen Engs fall gick det problemfritt, men signaturen Lindis på surrogat.nu berättar hur hon stod med en nyfödd dotter i Mumbai, medan konsulatet krävde papper från familjerätten i Gävle, som i sin tur hänvisade till att surrogatfödslar inte är tillåtna.

– Då får barnet varken pass eller reseförsäkring och kan inte åka hem. Där har du ett problem: eftersom det inte finns några riktlinjer kan handläggare på myndigheter göra som de själva känner.

Och det blir inte lättare: sedan i slutet av 2010 krävs att faderskapet vid surrogatfödsel fastställs genom DNA-test innan barnet får fara hem. När Mikael och Fredriks dotter får ett syskon får papporna räkna med två månaders väntan i Indien efter födseln.

– Till skillnad från om jag varit kvinna och fött utomlands. Då hade barnet fått svenskt pass direkt, säger Mikael.

Kontroversiellt eller inte: för Mikael Eng blev faderskapet slutet på ett livslångt letande efter blodsband, trots att han inte var den biologiska pappan.

– Alla de tankarna var som bortblåsta när jag höll vår dotter. De fanns där innan, men när hon kisade mot mig med sina rådjursögon visste jag i hjärtat att hon var vår.

Vad vill du ge henne, som du själv saknat?
– Jag vet hur hennes biologiska mamma ser ut, hur hon rör sig och luktar och om min dotter vill kan jag ta med henne till mammas hemland, något mina föräldrar aldrig gjorde. Den enda kopplingen jag har till mina rötter är att jag letat upp den man som kom hit med mig.

Hur kändes det?
– Oerhört starkt. Jag fick hans namn från en släkting i Sverige, som visste att han flytt undan Mengistos diktatur till USA. Jag sökte på whitepages och ringde upp det enda nummer som kom upp.

Konversationen var den mest bisarra i Mikaels liv:
”Ursäkta, heter du si och så?”
”Ja”
”Har du varit i Sverige någon gång?”
”Ja.”
”Hade du en liten pojke med dig?”
”Ja, får jag fråga vem som ringer?”
”Jag är den lille pojken.”
”Oh! I remember you!”

– Så när Fredrik och jag var i USA hälsade vi på honom i Dallas.

Familjer som Eng och Lundqvist kan inte bli till på laglig väg i Sverige. I april röstade riksdagen än en gång nej till att singelkvinnor ska få inseminera. Både Ylva och Mikael vet att de är priviligerade.

– Långt ifrån alla har råd med de resor och den vård som krävs för att bilda familj. Regnbågsfamiljen har blivit en klassfråga, säger Ylva Lundqvist.

Och även om de stadigt blir fler, syns dessa familjer mest som färgglada flöten i Svenssonhavet.

– Jag har fått köpa en hel del barnböcker till Edgars förskola som visar något annat än mamma pappa barn. Det intresset borde egentligen finnas hos personalen. I skolvärlden har vi blivit rätt bra på att prata om etnisk mångfald, men vi halkar fortfarande efter i hbt-frågor, säger Ylva Lundqvist.

Edgar och Herbert kommer springande. De har lekt klart och det är dags att gå.

– Mamma, när ska vi till stora tornet? undrar Edgar.

– Om några veckor. Men idag ska du ju få se Kaknästornet. Det är nästan lika högt som det i New York!

Det har slutat regna, men pölar ligger kvar när regnbågsfamiljen Lundqvist rullar iväg, med barnvagnens hjul genom våt, tung sand.

REGNBÅGSFAMILJ – SÅ FUNKAR DET!
En bra början kan vara RFSL:s föräldrakurser. På http://www.rfsl.se finns även utmärkt info om de olika vägarna till föräldraskap, vart du kan vända dig och vad som finns att läsa.

Insemination:
Sedan 2005 lagligt för kvinnliga par, dock långa väntetider hos Landstinget. I Sverige har barnet rätt att veta donatorns identitet, inte alltid vid inseminering utomlands. Ensamstående mödrar kan vända sig till privata kliniker i Finland och Danmark, där insemination kostar från 4000DK. Gör först en standardundersökning hos gynekolog. Tajma din ägglossning!
Läs mer: http://www.mamamia.se, http://www.femmis.se.

Surrogatmamma:
Inte tillåtet i Sverige. Indien vanligaste landet. Sjukvården för en surrogatfödsel där kostar runt 200 000. Ha koll på vilka papper och blanketter du behöver! De är fler än du tror och ett surrogatkontrakt eller födelsebevis behöver inte vara giltigt enligt svensk lag.
Läs mer: http://www.surrogat.nu

Adoption:
I praktiken fortfarande omöjligt. Lagen från 2003 gav främst registrerad partner till person med barn möjlighet att bli laglig vårdnadshavare.

Annonser
Posted in: Reportage