De inviger Stockholm Pride

Posted on 2011/07/05

0


Pride går tillbaka till rötterna: årets invigningstalare var båda med och sådde fröet till festivalen för 40 år sedan.

”Ut ur buskarna, och in i samhället”. Så skanderade Kjell Rindar och Anna Mohr då de för första gången demonstrerade för sina rättigheter under Homosexuella Frigörelsedagarna 1977. När nu Stockholm Pride river stängslet kring Pride Park och blir gratisfestival, bjuds Kjell och Anna in för att tala om öppenhet.

Även om de båda 40-talisterna varit barrikadhomos i decennier minns de sina liv i garderoben: han var reseledare och smög med män på Mallorca, hon en tyst arkeolog.
För Kjell vände det när han på 60-talet kom till RFSL.

– Där träffade jag människor som vågade prata positivt om att vara homosexuell istället för att smyga. Så småningom bad jag alla mina vänner sprida ut att jag var bög.

1995 cementerade Anna och Kjell sin öppenhet då de ingick partnerskap, hon med sin Britt, han med sin Per. Anna minns hur hela hbt-Stockholm samlats utanför Stadshuset.

– Den gemensamma glädjen över att vi kommit så långt var så varm, berättar Anna.

Kan du kyssa din fru på Konsum idag?
– Ja, sådant har vi alltid gjort. Jag vet inte om folk tittar snett på oss fortfarande, vi har slutat se efter.

För Anna Mohr handlar öppenhet inte om mod, snarare ett behov av att göra det som känns rätt. Men vågar alla visa sina riktiga färger, nu när festivalen öppnas för allmänheten?

– En del kanske drar sig för att visa sin identitet fullt ut, säger Kjell Rindar. Jag tänker främst på transpersoner och mina muslimska vänner. Samtidigt blir det inte en lika stor grej att vistas på området, vilket gör det lättare för smygisar att bara följa med strömmen.

– Under Frigörelsedagarna fanns inget parkområde, tillägger Anna. Tryggheten låg i att vi var många som syntes.

Under sina liv har Kjell och Anna blivit både avkriminaliserade och friskförklarade. De har ockuperat Socialstyrelsen och motat homofober ur Storkyrkan.

– Värst var en tant på Bostadsdomstolen som inte ville skriva in Britts namn på mitt kontrakt på 80-talet. ”Lever man som ni får man skylla sig själv,” snörpte hon. Men kampen har varit full av skratt också. Utanförskapets gemenskap är fantastisk.

Även om Anna och Kjell inte alltid fått skörda frukten av sitt slit (partnerskap fick de ingå först som 50-plussare) så är det de tunga stenarna i deras ryggsäckar som låter yngre generationer gå rakryggade i paraden varje år, inför 400 000 åskådare. Själv demonstrerar Anna Mohr under parollen ”Marching for those who can’t”.

– Jag känner en enorm glädje när jag ser de jublande massorna. Det gjorde jag på 70-talet också, men fanns det såna som kastade ägg.

Men så var det det där med öppenhet:

– Aktivisten i mig kan reagera på att så många heteros är med och går. Men jag lägger band på mig – de har all rätt att visa sitt stöd.

Annonser