Hysén är hetare än Zlatan

Posted on 2011/07/05

0


När Anton Hysén kom ut som homosexuell drog världen kollektivt efter andan. Själv undrade han vad grejen var. QX Mats Bax tog reda på det.

Vissa dagar trodde Glenn Hysén att hans yngste son var djävulens avkomma. Han åkte kälke nedför trapporna i tvåplansvillan i Torslanda och lade fyrverkeripjäser under vardagsrumssoffan. När det började brinna skrattade han förtjust från sitt gömställe bakom en bardisk. ”Kan någon kolla om det står ’666’ i hövve’ på’n” kunde Glenn säga när minstingen for fram som en virvelvind över golvet med munnen full av godis.

En gång satte Anton i halsen. Hans morbror Christian satt barnvakt och såg i panik hur systersonens ansikte färgades blått. Tillslut lyckades han rädda honom med en göteborgsk Heimlich-manöver: ett slag i magen.

Det var inte första gången som morbror Christian funnits där när Anton behövt honom…

– Jaha, välkommen hem till den andre bögen i släkten, säger Anton när vi kliver in i Christian och Rickard Stenevinges lägenhet på Götgatan i Stockholm.

Taket i hallen är bortplockat och ledningar hänger löst. Två stearinljus är den enda belysningen. Anton slänger ett öga på de nakna bjälkarna.

– Fan, är det ett fuskbygge? Har polackerna varit här? undrar han på ogenerad göteborska.

Christian förklarar att en vattenskada från grannen ovanför läckt igenom golvet.

– Åfan.

Anton slänger sin röda Peak-bag i hallen och hälsar hjärtligt på morbrors make Rickard. Han är i Stockholm för snacka jobb med modellagenturen Mikas och har just blivit hämtad från tåget; att flyga vägrar han. Det är det läskigaste han vet. Snart halvligger han och Christian i en stor hörnsoffa och skämtar och garvar åt galenskaper från förr medan Rickard då och då skrockar från en fåtölj.

På soffbordet ligger en trave papper, brev till Anton från hela världen. Sedan han kom ut i fotbollsmagasinet Offside har hundratals människor och medier velat gratulera världens enda öppna elitfotbollsbög. Hans Facebook-sida blev så överbelastad att han tog bort den, och självaste BBC:s nyhetsredaktion kämpade tappert med uttalet av ”Utsiktens BK”, namnet på den division 2-klubb där Anton spelar och pappa Glenn är tränare. I tidningar världen över har Anton upprepat mantrat ”Jag är den jag är. Nej, jag har inga problem. Det här borde inte vara en nyhet.”

– Jag har ju förstått att det är mycket större för andra än för mig själv, men att det skulle bli såhär stort … Mina gamla collegepolare från USA hör av sig och säger att jag är hjälte där borta. En tjej på tåget tackade mig för vad jag gjort, men vad har jag gjort egentligen?

Rickard ser upp från sin iPad.

– Ja, du har väl sprängt homofobins sista borg?

– Mjo…

När landslagsspelaren Victoria Svensson Sandell i juli 2008 berättade för QX att hon blivit både maka och mamma blev det visserligen en snackis, men inte många höjde på ögonbrynen. Så hur kommer det sig att en spelare från herrarnas fjärdedivision nu blir världsnyhet? Alla som bytte om efter skolgymnastiken vet svaret: det har alltid luktat mer unket i killarnas omklädningsrum.

Erwin Apitzsch, docent i psykologi vid Lunds universitet förklarar:

– Det har med ledarskap och kultur att göra. På damsidan ses idrotten som en del av en hel och socialt fungerande person, men för herrarna blir fotbollen snabbt det viktigaste och de mjuka värdena glöms bort eller trycks undan.

Glenn Hysén satte fingret på problemet när han invigde Stockholm Pride 2007: ”Ibland fostrar idrotten oss till ängsliga flockdjur med bögfobi, snabba att hacka på allt som avviker.”

Den enda kända aktiva fotbollsspelare som tidigare vågat vädra hos herrarna hette Justin Fashanu. Som 20-årig supertalang var han den förste svarte spelaren att värvas för över en miljon pund när han 1981 gick till Nottingham Forrest i den engelska högsta divisionen. Men när han kom ut som homosexuell i media kraschade karriären. Tränare och medspelare frös ut honom, Fashanu sökte sig bort. Via Sverige och Nya Zeeland kom han till USA, men inte heller där kunde han fokusera på fotbollen: han anklagades för att ha utnyttjat en 17-åring sexuellt.

Den 2 maj 1998 hängde han sig själv.

Även i Sverige finns dödsfall. Elitseriespelaren Peter Karlsson knivmördades i mitten på 90-talet. Att han kommit ut som homosexuell sades vara en trolig orsak till brottet. Även NBA-spelaren John Amaechi lever idag under dödshot, trots att han väntade med att komma ut tills basketskorna låg på hyllan.

Anton Hysén rycker på axlarna.

– Jag tycker mest synd om Fredrik Ljungberg. Han fick leva med bögrykten hela karriären, oavsett om de var sanna eller inte. Det slipper jag nu. Vill andra människor förstöra mitt liv är det ingenting jag kan göra åt. Nu kan jag bara köra mitt eget race och se hur långt det räcker. Fast det som hände Fashanu var ett jävla svek. Vad är det för lagkamrater? Och hans egen bror, som fördömde honom i media när han behövde honom som mest! Så jävla fel är det.

Du har två bröder som också spelar fotboll – Tobias och Alexander. Hur har de reagerat?
– De har stöttat mig fullt ut. Men Tobbe lär ju få höra ett och annat från klacken på bortamatcher. ”Tobbes brorsa är homosexuell” eller ”alla suger kuk i Göteborg”. Men det får han ta, det rinner av.

Jag slänger fram ett nummer av QX från 2006. Anton känner genast igen mannen på bilden.

– Asså Tobbe! utbrister Anton. Holy shit, det här har jag aldrig sett.

Han ser på bilden där storebror spjuveraktigt höjer ett ögonbryn medan han blandar proteindrinkar i regnbågens färger. Han skummar texten där brorsan pratar idrott och homosexualitet.

– ”Bögfavorit”, läser han tyst. Tobbe? Haha, där ser man…

Ju mer jag får veta om Antons familj, desto mer obegriplig blir uppståndelsen kring Anton. Det är självklart att Anton Hysén kommer ut. Kusinen Amy är en av många flatvänner och var den första Anton berättade för.

– Och sen har ju ni alltid funnits där så fort jag behövt prata om något, säger han med en nick till Christian och Rickard.

– Ja, du har ju varit här uppe på gayklubbar redan när du var minderårig, säger Christian.

– Och det skulle jag ju knappast kunna göra med Glenn, du vet, flinar Anton.

Glenn ja. Senast igår hamnade jag i en diskussion om Glenn Hysén. En kvinna menade att det var starkt av Anton att komma ut med en homofob som pappa. ”Ja, han slog ju ner den en kille på en toalett för att han tafsade!” menade hon.

Anton skakar på huvudet.

– Den där historien har blivit så skev. Om någon hade tagit mig på kuken hade jag säkert också vevat till. Om vi vänder på det då: en okänd man smyger upp på en kvinna bakifrån och tar henne på brösten … Det är inte en fråga om homofobi, utan om integritet.

Men visst, det är lätt att se Glenn Hysén som endimensionell alfahane; en mittback och härförare mäktig nog att ensam slå tillbaks hela Englands landslag på Wembley 1988 och som kommenterade fiaskot i VM 1990 med ”det här är kuken, nu ska jag supa mig kanon på midsommar”. Han är vilsen i kök, suckar åt att handla kläder och flinar åt fräckisar som börjar ”en dvärg sitter i bastun när en neger kommer in…”.

Det är lätt att homofobi slinker med på köpet.

Som när journalisten Patrik Ekwall undrade varför alla pojkarna Hysén spelar fotboll. Glenn svarade att det var det han själv kunde hjälpa till med, men att han skulle stöttat dem helhjärtat även om de velat dansa balett. ”Det vete fan om du hade stöttat balett,” utbrast Patrik Ekwall.

– Jo det skulle han, fanimej, säger Anton. Känner man honom så ser man ingen machoman. Han är väldigt mjuk, gubben.

– Jag har alltid sett upp till Glenn, säger Christian. Han var den förste person som jag kom ut för. Då var jag fortfarande förlovad med en tjej, och gick nästan i självmordstankar. Glenn har alltid funnits där under de 25 år han var gift med min syster. När jag gick i sjuan var jag rätt mobbad, men Glenn kom till skolan och redde ut det.

– Asså, gjorde han? Haha, jävla Glenn.

Anton flinar brett, ett leende som döljer fler än en pappa-historia.
Det räcker med att se Anton Hysén i t-shirt för att förstå hur mycket familjen betyder. Föräldrarnas namn är förevigade i svart bläck på varsin underarm, och på handleden syns syskonens födelsedatum. På höger ringfinger sitter Glenns gamla vigselring med ”Helena” ingraverat på insidan. Den har Anton burit sedan föräldrarna gick skilda vägar. Nu bor han och lillasyster Annie hos mamma Helena på Lillatorpsgatan i Göteborg.

– Familjen har alltid funnits där. Det är nog därför det här inte är någon grej för mig. Jag har alltid kunnat känna mig säker.

Har du verkligen alltid känt dig säker?
– Ok, i tonåren var man väl inte så kaxig. Jag kommer ihåg när morsan upptäckte att jag varit inne på gaysidor som Qruiser och Sylvester. Det garvar vi åt fortfarande.

Det var på telefonmodemets tid. På räkningen kunde Helena se adresserna till alla de hemsidor som besökts från husets dator. En dag frågade hon om Anton varit inne på några ”särskilda sidor”. Anton kände hur magen knöt ihop sig, men undrade ändå med en ängels oskuldsfullhet vad för sidor mamma kunde mena. ”Gaysidor,” svarade Helena. ”Gillar du sånt?”

– Och vad fan skulle jag svara då? Så jag skyllde allt på brorsan. Men där började de väl ana något.

Senare började ryktet gå i skolan. Med några månader kvar till studenten hade Anton gjort slut med en långvarig flickvän, en NK-modell som var såpass snygg att man inte gärna dumpade henne utan riktigt goda skäl.

– Lagkompisarna började också undra. Hon blev riktigt sur sen när hon fick veta att jag var bög. Men vad skulle jag göra? Jag gillade ju henne i början, men märkte sen att det inte var vad jag ville ha.

Vad var det du ville ha?
– Jag vill ha en kille. Killar ser bra ut, så är det bara. Hellre ett åttapack och bringa än en tjej med bröst. Jag gillar det manligt grova och är väl rätt grov själv.

– Akta, det där kan misstolkas, säger Christian.

Jag frågar hur det kändes när pappa Glenn, över en öl och mitt i under en handbollsmatch, frågade sin son vilken typ av kille han gillade.

– Haha, det kom jävligt oväntat. Det har han aldrig frågat mig förut.

Du svarade Carlos Bocanegra i USA:s landslag.
– Ja, han ser bra ut. Och det är viktigt för mig att ha någon som gillar fotboll. Jag verkligen hatar svensk schlager.

När Anton Hysén pratar finns det inget rum för gråskalor: han antingen älskar eller hatar.

– Eller alltså, inte hatar, missförstå mig inte, jag vill inte generalisera, men det har ärligt talat varit svårt för mig att hitta en kille som gillar det jag gillar.

Har du aldrig fallit för en kille?
– Inte än. Men ja, jag har varit med killar.

Något Anton Hysén fullkomligt älskar är fotboll. Han tränar fem gånger i veckan och föddes i Liverpool där pappa Glenn är en levande legend. Som liten skakade han hand med storheter som Ian Rush och John Barnes (att jämföras med Kylie och Madonna) och sin trohet till laget har han bedyrat med en förkortning av Liverpoolmantrat you’ll never walk alone – ”YNWA” – tatuerad på armen.

Vi kommer så osökt till den eviga bögfrågan: ”Men vad är grejen med fotboll, liksom???? 22 svettiga gubbar som jagar en boll och petar in den mellan pinnar.”

Anton slår ut med händerna.

– Ja, där har du det! Det finns inget vackrare än två lag som kämpar för en titel och ger allt för varandra för att bli bäst. Jag kommer aldrig att tröttna.

Han vänder sig till Christian.

– Öh, vi borde käka nu så vi hinner ut sen. Men du! Först måste du höra det här!

Anton klickar upp en video på Youtube; Davor Badrovs ”Ja baraba sve joj dzaba”. Det låter som vartenda balkanbidrag i Euriovision song contest. Snart står Anton i köket och sjunger med, medan han häller upp thaimat på en tallrik.

– Jag vet inte vad han sjunger, men bra är det! Jag brukar alltid gå på balkanfester hemma. Det känns som en stor familjefest, med helrör på varje bord. Juggar vet hur man festar!

Anton smakar på de wokade nudlarna och ryggar tillbaka.

– Kurva! Pička jeba! Såsen är ju fittstark! Jävla stockholmare, jag sade ju att han skulle göra en medium.

Om det är grovt jargong som skrämmer bort bögar från lagsporter behöver Anton Hysén inte oroa sig.

– Jag svär alltid på match också, jag behöver få det ur mig, men aldrig på det språk som domarn talar. I USA fick jag smeknamnet ”Fitta” av lagkompisarna.

Hur reagerar du på klassikern ”fan, gubbar, ni spelar som fjollor”?
– Inte alls. Jag säger det själv hela tiden.

Medan Anton sväljer ner maten med ett stort glas mjölk bläddrar jag bland breven på bordet.

Norrköping Pride vill ha dig som invigningstalare. Är det något du är sugen på? Gå i farsans fotspår?
Anton ser inte upp från tallriken.
– Nope, säger han mellan tuggorna. Jag hatar Pride. Eller alltså… Pride är inte min grej. Det var kul när man var yngre, men jag har inget där att göra. Det blir för mycket hysteri.

Finns det något av de här breven som berört extra?
– Ja, jag fick ett vykort idag. Det stod inget namn, men personen berättade att han varit en av Sveriges största elithockeyspelare och aldrig vågat vara öppen med att han var bög. Han sade att jag inspirerade honom. Det kändes bra. Det är bara en som varit negativ och sagt att han ska sluta gå på våra matcher. Såna människor är tragiska.

När Anton är redo att gå hänger en doft av Gucciparfym i luften. Han undrar för tredje gången vad det är för ställe de ska till.

– Pure, svarar Christian. Vi står på listan.

– Är det ett straight ställe?

– Blandat.

– Men inga AIK-supportrar eller sånt va? Jag orkar inte löpa.

Jag trodde du inte brydde dig om vad andra tyckte?
– Nej, men samtidigt så är jag inte så dum att jag söker upp bråk i onödan.

Skulle du dra dig för att visa ömhet öppet med en kille?
– Jag har aldrig varit en sån som gjort det men mina flickvänner, så jag tror inte att jag skulle börja. Om jag inte kände för det.

– Ja, du är väl så stark i dig själv att du inte är rädd för sånt, säger Christian.

Vad är du rädd för då?
– Att flyga.

– Och när jag sade att det bodde gremlins i källaren, flikar Christian in.

– Haha, shit gremlins ja… dem var jag rädd för.

Är du rädd för döden?
– Jag vill inte dö än i varje fall. Jag vill dö när jag är gammal och mår bra. Och när jag är redo för ansvaret så vill jag ha barn. Någon att lära fotboll.

Jag frågar hur han vill vara som pappa. Anton Hysén svarar direkt:
– Den softaste. Jag ska fan bli en Glenn.

Glenn Anton Hysén
Ålder: 20 Gör: Fotbollsspelare i division 2-laget Utsiktens BK och jobbar på bemanningsföretag.
Snyggaste fotbollsspelaren: Carlos Bocanegra eller Karim Benzema. Drömlag att spela i: Liverpool Dold talang: Språk och dialekter Älskar: Sneakers Sämst på: Matte. Klarade nätt och jämt G efter en massa hjälp från vänner och lärare. Bästa film: Dude where’s my car? Lyssnar på: Balkanmusik Läser helst: Inte.

SUGER ALLA KUK I GÖTEBORG?
Saxat: ”Spelaren Anton Hysén, son till IFK Göteborgs Tobias och förre Liverpool- och landslagsstjärnan Glenn, berättar i programmet öppet om sin homosexualitet.”
Fotbollskanalens Axel Pershagen slänger in ytterligare två bögar i familjen Hysén och kryddar med incest.

DAGS ATT VÄDRA HOS HERRARNA
Idrottspsykologen Erwin Apitzsch menar att Fotbollsförbundet nu måste ta sig i kragen.
– Som nationalsport har fotbollen varit ett självspelande piano. Man har inte behövt ta tag i frågan om icke-heterosexuella, eftersom utövarna ändå funnits där. Nu måste man rannsaka sig själv så att fler känner sig välkomna. Logiken ”problemet syns inte, alltså finns det inte” funkar inte.

Vad beror problemet på?
– En starkt manspräglad, konservativ kultur som satt sig över tid på samma sätt som i kyrka och militär. När något nytt dyker upp, är vår instinkt direkt att försvara det gamla. Där har vi sett en förändring, nu är det lagidrottens tur.

Hur styr man jargongen i omklädningsrummet?
– Det varierar från grupp till grupp. Ledare och stjärnspelare har den största påverkan. Jag uppfattar dock inte jargongen som så grov som media framställer den.

Vad betyder det att Anton Hysén kommer ut?
– Det kan betyda mycket, beroende på hur han lyckas. Han kan helt klart bli en positiv referens, jämfört med de mörkare exempel som setts tidigare.

Annonser