Fantastic Mr. Fux

Posted on 2011/08/05

0


”Ska du intervjua Robert Fux? Fråga varför han alltid måste göra så sjuka grejer”. Det visar sig ha en logisk förklaring: det är det enda sunda att göra.

Att det bara finns en som Robert Fux blev klart redan 1999, på en dragshowtävling med namnet Miss Pride. Startfältet bestod till hälften av Charlotte Perelli-kopior som mimade till ”Tusen och en natt”, och till hälften av Charlotte Perelli-kopior som mimade till ”Take me to your heaven”.
Och så Robert Fux – ett könlöst väsen som kaosade till housemusik.
I havet Perellis var han den enda som gick emot strömmen, och mycket riktigt blev Miss Gay 1999 inte en ”kvinna” utan ett två meter långt bröstlöst Någonting med silverspikes och lysdiodrar på huvudet.

Det finns en förklaring till varför Robert Fux var den enda som ifrågasatte varför en dragqueen måste ha lösbröst och peruk. Den börjar på en gård i småländska Smedby. Gården Ulfsborg var självförsörjande och allt som åts på den hade även odlats där. Heinz Werner Fux – pappa Ketchup kallad – levde enligt mottot ”man skördar det man sår” och lärde sina barn att sylta, safta, kärna, ysta och allt annat de kunde tänkas behöva för att överleva och inte få panik om de så var den siste på jorden.

Heinz var född katolik, men evig rebell och vägrade låta den svenska skolan undervisa hans barn i religion, eftersom det då mest handlade om kristendom. Istället hemundervisade han sina barn i alla världens trosuppfattningar.

– Pappa ville visa att det fanns mer att välja på, så att vi själva kunde bestämma. Jag växte upp med att alltid ifrågasätta innan jag tuggade och svalde, berättar Robert Fux.

Vi sitter på restaurang Tyrol på nöjesfältet Gröna Lund. Under en period bodde Robert Fux på en ångbåt strax utanför. Med hans livshistoria i hand förvånas jag inte.

Medan pappa Heinz Fux var en sådan som sparade mat för vintern, var mamma Jenny precis tvärtom: hon levde för dagen och reste runt jorden, och såg hon något hon gillade så köpte hon det utan en tanke på prislappen eller vad någon annan skulle tycka.

– Jag levde i två ytterligheter: på pappas gård, och i mammas lägenhet i Kalmar. Mina föräldrar älskade varandra, men var för olika för att bo ihop. Jag tror inte heller på sambolivet – var och en kan ha sitt, så ses man och har trevligt istället.

När Robert var tio år gjorde Heinz och Jenny ändå ett försök: de flyttade till Wien och gifte sig.
Utan att kunna ett ord tyska började Robert fjärde klass med ”realistisk” inriktning, en mattetung linje för blivande akademiker. Hans lärare var en karg ”Frau Professor” med pekpinne; klassrummet brunt och med stengolv. Det var en ordnad, inrutad tillvaro där eleverna skulle ställa sig bredvid bänken innan de svarade på en fråga.

– Släkten blev min stora räddning.

Familjen Fux är nämligen full av konstnärer och de ordnade stora middagar där Robert umgicks med Wiens kulturelit.

– Det var en väldigt kreativ miljö där det inte bara var tillåtet att ifrågasätta ordningen – det uppmuntrades.

Heinz blev chef för ett hem där människor som länge suttit på mentalsjukhus skulle anpassas till ett liv i frihet. Han blev känd i hela Österrike för sina ”radikala svenska metoder” när han brände de friskförklarades sjukjournaler. Budskapet till sin son var att ingenting någonsin har en fast position i samhället, utan allt är i ständig förändring.

– Jag försöker att alltid omvärdera min omgivning och rannsaka mig själv. Gränsen mellan ”missanpassad” och ”normal” är sällan tjockare än ett pennstreck.

Teaterscenen blev den plats där Robert Fux kunde återuppfinna både sig själv och universum i oändlighet. Under högstadiet, tillbaka i Kalmar efter att föräldrarna skilt sig, var det till Triangelteatern han flydde för att undkomma tankarna på skilsmässan och högstadiets hockeydominerade helvete.

Idag är hans arena betydligt större. I snart ett decennium har Robert Fux försörjt sig heltid på att inför publik skärskåda den verklighet han flydde från som ung.

Han är en av få öppna bögar i Stockholms Stadsteaters ensemble. Där, i monologen ”Sugarstar Sockerstjärna”, gestaltar han en liten flickas hela uppväxt på ett sätt som rört kritiker till tårar. Att Robert Fux, en 32-årig man med kropp därefter klarar av det är inte fullt så konstigt som det verkar – han har suddat ut könsgränser sedan tonåren.

På gymnasiet tog hans kreativitet fart på allvar. Inspirerad av brittiska fetischmagasin började han experimentera med uttryck, och gick på Kalmars gator klädd i gaffatejp. När han flyttade till Stockholm gick han på gayklubb i en outfit av hönsnät.

– Jag ville skapa något obestämbart, och eftersom jag aldrig kunnat sy så tog jag till avbitartången och chansade hej vilt. Jag blev utslängd av vakten för att jag rev upp de andra gästernas kläder.

När han 1999 visade en hel armé av Perellis var skåpet skulle stå öppnade en ny dimension för svensk dragshow. Under långa turnéer med gruppen Cunigunda lärde sig Robert Fux att hantera alla de situationer som kan uppstå när heterosexuella ortsbor plötsligt står öga mot öga med ett något oförklarligt och sminkat i latex och platåskor.

– När jag klär mig i drag har jag ingen rätt att bli arg om någon kommer fram och vill prata. Jag har ju själv valt att synas. Men jag köper inte att bli ett offer och allmän egendom. Jag har blivit rätt bra på att läsa av människor och styra samtalen så att de inte råkar gå över gränsen.

Vad bidrar drag till ett framträdande?
– Det är ett sätt att kidnappa publiken. De förväntar något glatt, passivt och opolitiskt, vilket gör att man kan överraska och bevisa motsatsen.

Hans dragpersona dyker fortfarande upp överallt i landet där någon behöver en färgstark konferencier med vass tunga. Men aldrig utan att Robert Fux först ifrågasätter sig själv:

– Jag tänker alltid efter varför de frågar just mig och vad för tillställning det är. Det sägs att det alltid är roligare att säga ”ja”, men det är mycket lättare också. Jag tvivlar på att man sover så bra om natten av att alltid säga ja.

Särskilt är det allt med beteckningen ”VIP” framför som han avstår. Han köper inte bögvärldens fascination för utrymmen där ett sammetsband skiljer ”viktiga” människor, som bloggare och dokusåpadeltagare, från ”oviktiga” människor som sjuksköterskor eller arbetslösa.

– Att vara känd behöver inte betyda att du är viktig eller bra, det betyder att du är populär vilket i sig inte är någon kvalitetsstämpel.

Själv strävar inte Robert Fux efter att bli populär. Han låter inte heller någon annan bestämma var hans utrymme börjar och slutar. Han drar sina gränser själv, och om han i processen gör en del ”sjuka grejer” så är det helt i sin ordning. Gränsen mellan missanpassad och normal är som sagt aldrig tjockare än ett pennstreck.

Mer om Robert Claus Johan Fux
Ålder: 32
Bor: Södermalm, Stockholm
Yrke: Skådespelare
Aktuell med: Monologen Sugarstar Sockerstjärna på Stockholms Stadsteater och Paradutropare i Stockholm Pride.
Utbildning: Teaterhögskolan i Stockholm.
Tidigare:: Salong Giraff, P3, Cirkus Cirkör, Orionteatern m.fl.
Kom ut: Med buller och bong i en tidningsartikel i Barometern i tvåan på gymnasiet. De blev överlyckliga. Det fanns inga bögar i Kalmar.
Gillar: Surkål. Vi åt det som snacks efter skolan i Wien.
Dold talang: Har 200 timmars utbildning i första hjälpen och jobbar frivilligt som sjukvårdare. Jag har ett jobb som hela tiden kretsar runt mig själv och behöver få vara osjälvisk, som ventil.
Hemsida: http://www.robertfux.com

Annonser