Kollapsen dödade Rickard Engfors

Posted on 2011/08/05

0


Det var i december 2007 som en kollaps dödade Rickard Engfors. I alla fall den person han var då. I sin självbiografi berättar en ny Rickard om livet som var; om missbruket, ångesten och ADHD:n.

Rickard Engfors sitter skäggig och barfota i en soffa, med hakan i handen och pannan i veck. På bordet ligger QX septembernummer från 2007. Ansiktet på omslaget stirrar blåögt tillbaka på honom. Det är hans eget, men ändå inte.

– Jag ser förvånansvärt pigg ut, med tanke på hur jag såg ut inuti. Men den där killen är inte jag längre, han dog där i sjukhussängen.

Bilden är tagen bara några månader innan kollapsen som förändrade hans liv. Inuti tidningen, under rubriken ”What’s up, Rickard?”, berättar den dåvarande Rickard Engfors om hur han lever sin barndomsdröm och jobbar dygnet runt med gamla idoler som Carola och Liza Minelli.

– Jag tyckte att livet lekte, och vartenda ord i den artikeln var sanna för mig när de skrevs. Jag trodde jag hade kontroll.

Alla chanser att stanna upp och känna efter fylldes av jobb och annat missbruk. Men något åt upp honom inifrån. Och så, i gångarna under Globen, bröt Rickard Engfors ihop. Han vaknade i en sjuksäng.

”Var glad att du lever”.

Doktorns ord ledde till ett nytt liv och kognitiv beteendeterapi.

– Mitt problem har alltid varit att jag bara är det jag presterar. Punkt. Därför har jag alltid kastat mig huvudstupa in i nya projekt.

Han beskriver det som en torktumlare som aldrig kunnat fyllas. Varje hobby blev ett jobb och en jakt på bekräftelse.

– Alla framgångar har gett ett kortvarigt rus, som en snabb sil, men jag har alltid jagat vidare efter mer i en ond cirkel.

Hur hanterar du det idag?
– Skillnaden är att jag är medveten om det och jobbar på det. Idag kan jag känna att jag är bra, även om jag inte gör något. Bara att lägga sig i sängen på kvällen, utan dator, och låta hjärnan komma ikapp var ett steg framåt.

Rickard ångrar inte att han uppsökte psykolog, även om det vissa dagar var tungt att gå dit.

– Jag tänker inte skämmas. Vi tänker jävligt konstigt kring det där: Den som går på gym och tar hand om sin kropp är en förebild, men den som går till psykolog ses som svag. Jag kraschade inte för att jag var svag, jag kraschade för att jag tog hänsyn till alla andra – utom mig själv.

För att sortera tankarna började han blogga. Kommentarsfälten blev som stödmöten. Snart fanns de första kapitlen till vad som skulle bli författardebuten ”Allt eller inget”.

– Det där är ett till exempel på att jag inte kan leva ”lagom”: antingen skriver jag inte alls eller så skriver jag en hel bok. Men jag kände själv att det var en stark historia.

Resultatet blev 270 sidor om missbruk, sex, sammanbrott och schlager. Den första utskriften satte han i pärm och gav till sin mamma.

Vad har varit svårast att skriva om?
– Det mest ointressanta för mig var dragshowtiden. Det är bara en jävla röra, där jag mest var full och knullade med straighta snubbar.

Du lämnar inte ut mycket om de artister du jobbat med.
– Nej, jag ville inte att min berättelse skulle bli ”skvallerboken om kändisar”.

Ett stycke handlar om ADHD. Hur var det att få den diagnosen i vuxen ålder?
– Skönt. Det gav många svar, som varför jag alltid skitit i allt som inte varit kul. Jag kan låta räkningar ligga på hallbordet i veckor trots att de bara tar fem minuter att betala.

I samma veva som Rickard fick sin diagnos, läste han en artikel i Café där rapparen Petter berättade om sin uppväxt som bokstavsbarn.

– Ju fler som vågar prata om sådana saker desto bättre. Jag är ändå glad att jag fick min diagnos så pass sent; det lär vara tungt att bli stämplad som ADHD-barn som ung.

Innan Rickard försvinner ner på stamstället Faros (där ägaren kallar honom ”hjärtat”) finns det en fråga som är mer aktuell nu än någonsin:

What’s up, Rickard?
– Tja, livet suger varje morgon och panikångesten kan komma när som helst med tryck över bröstet och hej och hå. Men man får tänka på det som är bra: idag åt jag asgoda pannkakor till lunch. Mitt glas är alltid halvfullt.

Paul Rickard Engfors
Ålder: 34 Bor: Södermalm, Stockholm Aktuell med: Självbiografin Allt eller inget. Märkligaste gigget: När min Diana Ross-peruk smälte fast i ett stekbord i Nossebro. Mest stolt över: The Knife-videon Pass this on och när jag upptäckte att jag är bra. Värsta stunden i livet: När jag kollapsade i Thailand. Bästa festen: Jag, Christer Björkman och Lisa Nilsson spontanmimar ”Never let it go” med Afroditeperuker klockan sju på morgonen. Med otippade ragget: När jag stod mellan Haddaway och Dr. Alban på scen efter Prides 90:s fest, och den ena viskar skamliga förslag i örat.

Annonser