Tolv år av Mr. Gay Sweden

Posted on 2011/08/05

0


De är tolv män med en sak gemensamt: de har någon gång fått titeln Mr. Gay Sweden. Följ med bakom kulisserna med ett drygt decennium av landets bästa bögar.

1999, i en tid då eurodiscon dunkade och Fröken Sverige-tävlingen fortfarande var en nationell angelägenhet, såg den första Mr. Gay Sweden dagens ljus. Han hette Jesper Wallin och var en 23-åring från Hudiksvall som flyttat till Stockholm för att plugga teknisk fysik. Jesper hade gjort lumpen på NB5 i Östersund och såg Mr Gay Sweden-tävlingen som en i raden av många fester för en kille som redan kammat hem titeln ”Fullast på Nubbedraget 1997” och nyligen upptäckt Stockholms gayliv.

Enligt Jens Crusenborg, arrangör för den första tävlingen, skulle segraren fungera som motpol till dåtidens synliga bögar: Jonas Gardell och Jean-Pierre Barda.

– Sverige var fullt av trevliga, vältränade killar som kunde snacka för sig. Vi ville att de också skulle synas. Mr. Gay 1999 var en ren skönhetstävling – så som det ska vara, säger Jens Crusenborg.

Det visade sig att tv och tidningar var mer sugna på svensk homosexualitets nya frontman än vad någon hade räknat med.

– Det blev rätt hajpat, och jag nappade nästan urskiljningslöst på allt jag fick chansen att göra, säger Jesper Wallin.

Idag har den 35-årige it-konsulten svårt att minnas allt han gjorde: ett uppslag i Hudiksvalls tidning, underklädesvisning i tv-programmet Silikon och en middag med ”Sveriges mest homofientliga man i något program med Renée Nyberg”.

– I och med att han aldrig hade träffat en bög förut kanske han tänkte till. Det programmet kan jag stå för, och att jag pratade på en RFSL-konferens i Piteå om min uppväxt i Hudiksvall, som då var utsedd till Sveriges minst homovänliga kommun. Men jag vill inte att det ska framstå som att jag ställde upp för att göra någon skillnad. Allt jag gjorde var för min egen skull.

Jesper Wallin sammanfattar sin medverkan som en ego-boost och ett sätt att komma ut för hela hemorten samtidigt. Efter honom har elva nya Mr. Gays passerat – och för många har den stora behållningen varit just skjutsen för självförtroendet. Alexander Erwik, som vann 2001 säger att han var ung och osäker när han ställde upp.

– Jag hade just blivit dumpad – ironiskt nog av samme man som i dag arrangerar tävlingen – och ville få bekräftelse. Lite ”du ska allt få se vem du dumpat”, säger han.

I dag ligger den tio år gamla plastkronan från Mr. Gay Sweden och faller sönder någonstans i en flyttkartong.
Tillsammans med sin föregångare, musikern Jonas Hedqvist, är Alexander Erwik en av få som har dragit nytta av Mr. Gay-titeln på sitt cv: Jonas släppte Prides officiella singel år 2000 och gick vidare med sin sångkarriär, Alexander fick en biljett till dokusåpan Baren.

– Där kunde jag få mer av den bekräftelse jag behövde då, samtidigt som jag byggde ett kontaktnät som jag har användning för idag när jag driver Finest.se.

Du omnämndes som Mr. Gay i programmet. Såg du dig som en representant för landets bögar?
– Nej, jag var för ung, och det var fel forum. Den dokusåpan gick ut på att supa, och jag porträtterades som någon som festade fram till sju på morgonen och sov halva dagen. Hemma i lilla Charlottenberg såg de på mig som något slags konstig utställningshund: både bög och dokusåpadeltagare. Men jag fick flera positiva mejl, bland annat från en mamma som hade haft svårt att hantera att hennes son var gay men som i mig såg att bögar kunde vara vanliga killar.

Det Alexander Erwik och många med honom har vunnit på är just sin ”vanlighet”. Juryn har under alla år älskat tanken på den vanliga grannpojken med båda fötterna på jorden. Ett genomsnitt av de tolv vinnarna ger en ljushyad, tränad, singelkille som nyss fyllt 20, med måtten 183-76-xx, grönblå ögon, mörk snagg och utan tecken på ”fjolligheter”. Många män på Qruiser.com skulle nog svara just så på frågan: ”Vad söker du?”
Majoriteten av vinnarna själva tycker att fotbollsspelaren Anton Hysén vore den perfekte Mr. Gay: ”ärlig”, ”säker” och ”otypisk”.

– Det betyder inte att Mr. Gay behöver vara intresserad av sport, men han bör definitivt brinna för någonting, tycker Alexander Erwik.

Mr. Gay Sweden startades som en skönhetstävling, och även om den enligt Jens Crusenborg i dag fokuserar för mycket på personlighet – ”och hur kan en jury bedöma det på tio minuter?” – är det fortfarande enligt Navid Kabiri, arrangör sedan 2006, fysisk skönhet som står i fokus.

– Även om vi även ser till personlighet och engagemang är det fortfarande en skönhetstävling, säger han.
När årets deltagare presenteras i detta nummer av QX har tävlingsledningen valt att beskära några av deltagarna så att bara deras ansikten syns.

– Vi vill visa alla finalister från deras bästa sidor, motiverar Navid Kabiri.

Årets konferencier Jean-Pierre Barda, reagerar när han hör det:

– Jag tycker att deltagarna själva ska få välja bildutsnitt. Men så är jag ju bara konferencier.

En tradition i tävlingen är att deltagarna visar sig i bar överkropp. Oftast är det den delen, tillsammans med något slags talang- eller talnummer, som visas för publiken, medan de personliga intervjuerna görs av juryn bakom scenen.

– Ett tag skulle allt visas för publiken, men det blev till tretimmarsprojekt som ingen orkade med. Låt oss se lite snygga killar och ha kul bara! säger Jean-Pierre Barda, som varit inblandad i tävlingen under alla år utom två.

Fröken Sverige har fallit i glömska, hur kommer det sig att gayvärlden fortfarande följer en skönhetstävling?
– Det finns någon charmigt provokativt i en skönhetstävling för män. Att Miss Gay Sweden-tävlingen aldrig fick fäste kan just ha att göra med att det känns så förlegat att sexualisera kvinnokroppen. Jag tror att valet av Mr. Gay även reflekterar communityts syn på idealmannen. Bögar har en tendens att sträva efter det ouppnåeliga: han ska helst vara både vältränad och avspänd, ung och världsvan, rolig och påläst – och med glimten i ögat.

Varför är den straighta grannpojken så populär?
– Ja, säg det. Men jag tycker ändå att fjollan har gjort ett uppsving från där han var för fem år sedan.

De flesta vinnarna beskriver momentet i bar överkropp som en kul grej. Bara en av dem har sluppit.

– Jag tyckte det var löjligt och sexistiskt, så jag gav förslaget att vi kunde gå i t-shirt. Det kändes som att många av deltagarna höll med, men inte vågade säga något, säger Joachim Corneliusson, Mr. Gay Sweden 2007.

Innan han gick ut på scenen fick han höra av artisten Drömhus-Therese Grankvist att han var hennes favorit. Även juryn föll för byggkillen från Lilla Edet som varit öppen sedan mellanstadiet – med motivationen att han kändes ”äkta”.

– Jag hade bott i Stockholm en period innan tävlingen, och det var kul att komma tillbaka. Uppladdningsveckan var extremt rolig. Men efter finalen var jag så trött att jag bara ville hem, minns Joachim Corneliusson.

Han satte sig i en taxi från tävlingslokalen Nalen tillsammans med Alexander Erwik, som suttit i juryn och skulle vidare till Café Opera. Ett par festdeltagare som stod och rökte såg händelsen. Snart spred sig rykten om de två – som snabbt blev riktigt grova.

– Vi kan nöja oss med att säga att jag blev sårad. Som 18-åring trodde att jag behövde bo i Stockholm för att leva ett gott liv som homosexuell, men klimatet var för uppblåst och ytligt. Det var inget jag ville identifiera mig med. Stockholm är fint på många andra sätt, men det kändes mer äkta att åka hem till Lilla Edet, säger Corneliusson.

Idag driver han ett eget företag som köper, flyttar och renoverar gamla hus. Han har ingen pojkvän och har aldrig haft, men vill ha. Efter tävlingen åkte han till USA där han dejtade en kille och han tackade nej till alla framträden som Mr. Gay i Sverige – förutom att han representerade Sverige i Mr. Gay Europe i Budapest. Där väntade ett späckat schema med frågor från såväl jurymedlemmar som journalister.

– Det var betydligt mer fokus på innehållet, vad man kunde göra för sitt land. Jag var så nervös att jag knappt minns vad jag svarade. Det kändes som att jag låg i underläge – de andra kunde göra så mycket för sina länder. Det kändes att vi kommit långt i Sverige, säger Corneliusson.

Till årets Europatävling reste 2009 års Mr Gay Sweden, Christo Willesen från Göteborg, och lyckades bli en av tre finalister.

– Man hade mycket mer tid med juryn, och det var olika bedömare i varje moment. Allt togs mer seriöst. Där kan den svenska tävlingen lära en del, säger han.

Enligt Navid Kabiri saknas resurser för den typen av tävling i Sverige:

– Annars hade vi gärna ordnat en hel vecka av arrangemang för deltagarna.

2007, när Joachim Corneliusson kröntes, arrangerades ytterligare en Mr. Gay Sweden-tävling. Startfältet var betydligt brokigare och vinnaren avgjordes genom en insamling – mest pengar till hiv-forskning vann. Totalt samlades 50 242 kronor in.

Arrangör var Leo Berglund, som arbetat som producent och arrangör under de första Mr. Gay Sweden-tävlingarna.

– Jag ville göra något nytt av konceptet, och en välgörenhetsgala fyllde en funktion samtidigt som det tog fokus från utseendet. Jag hade unga, gamla, tjocka och alla möjliga med – och de jobbade som galningar för att samla in pengar.

Vann gjorde hiv-aktivisten och värmlänningen Walter Heidkampf, som sedan dess har blivit Sveriges mesta Mr. – med titlar i både lädertävlingar och Worldwide Mr. Gay, där han representerade Norge. Med sina 50 år brädade han flertalet ungtuppar med en topp-10-placering och utsågs till tävlingens lokale hjälte för sitt engagemang.

Idag är han landets mest aktiva Mr. Gay och bloggar under alias ”En Hivdivas Bekännelser” på Qruiser.com
Insamlingsvarianten av Mr. Gay Sweden lades på is efter att Fredrick Federley vann 2008, och tävlingen som leds av Navid Kabiri har i dag blivit en av de största festerna i Pridesveriges eventkalender.

– Förra året räknade vi till 1700 besökare i dörren, säger Navid Kabiri.

Då lockade man med bögfavoriten Carolina Gynning som konferencier. I år är det hemliga dragplåstret en minst lika stor kelgris, som dessutom kan sjunga.

Är Mr. Gay något mer än en fest?
– Det är en fest, där man kan vinna en titel som man sedan själv ansvarar för att förvalta. Vi kan hjälpa till med att genomföra idéer, men Mr. Gay måste själv komma med förslag, säger Navid Kabiri.

För många vinnare följer tävlingen samma mönster: en ung kille som nyligen upptäckt gaylivet i en storstad anmäls av en vän, ställer upp som en kul grej, upplever en enorm ego-boost, säger i segeryran att han vill förbättra allt för alla, vilket han till viss del gör i sin hemort, där han talar ut i lokalpressen och ger folk ett välbekant ansikte på en okänd läggning, för att därefter dra sig tillbaka och som mest synas som barbröstad gästbartender på vimmelbilder.

För att väcka samma medieintresse som de tidiga vinnarna verkar det krävas ett tydligt driv eller en plats i Melodifestivalen, som 2010 år vinnare Simon Forsberg. För många har det varit svårt att veta vad de ska göra med sin titel. 1700 sålda festbiljetter för 160 kronor styck plus barförsäljning lär ge bra avkastning för arrangörerna, medan flera vinnare säger sig ha saknat såväl ekonomiskt som organisatoriskt stöd efter festen.

Jörgen Tenor som vann 2004 minns hur han efter att ha tagit emot sitt pris (tre dildos, två porrfilmer och en middag på Mälarpaviljongen) satt med sin pojkvän och skickade mejl till skolor och organisationer, utan att riktigt veta vad som förväntades av honom. Han frågade helt enkelt om de hade användning för en 20-årig Mr. Gay, vilket inte riktigt ledde någonvart.

Christo Willesen satt i samma sits, innan han kontaktade sin högstadieskola i Glöstorp och började föreläsa där.

Mirza Muhic (2008) den ende Mr. Gay som sagt att han vill bli en förebild för bögar med utländsk bakgrund, säger i dag att han inte har gjort något för att bli det:

– Mr. Gay skulle ha mycket större möjlighet att påverka om arrangörerna hade en färdig lista med saker man skulle göra under året.

Navid Kabiri säger att han tar till sig av kritiken.

– Det är absolut någonting vi ska titta på framöver. Vi pratar om olika tv-framträdanden i år, och siktar på att ha en hel agenda för vinnaren 2012.

De män som en gång utsågs till de bästa bögarna i sin generation lever i dag med Mr. Gay-stämpeln. Särskilt på gayklubbar verkar det alltid finnas någon som minns. En Google-sökning visar att Jesper Wallins seger lett till att en strejt kille med samma namn kallas just Mr. Gay of Sweden i sitt fotbollslag. Men ingen av de gamla vinnarna ångrar sin medverkan. Ingen av dem skulle heller ställa upp igen, även om de menar att ålder och erfarenhet har gjort dem till bättre kandidater i dag. Flera av dem bidrar aktivt till dagens gaycommunity: Alexander Erwik, som i egenskap av chefredaktör för Finest.se vill lyfta fram så många hbtq-bloggare som möjligt, och Nicklas Ottosson (2003), som driver Torget, ett av Stockholms landmärken vad gäller gaykrogar.

I Göteborg har Cato Helleren (2001) gift sig med Niklas från Arvidsjaur, och pratar om sin titel då han håller inspirationskurser på sitt jobb som hovmästare på Liseberg.

– Jag gjorde inget speciellt framträdande som Mr. Gay, eftersom de flesta uppdragen var i Stockholm. Men jag tog mig an varje diskussion som uppstod i min vardag och gör det fortfarande. På så sätt gör jag en skillnad, säger han.

Och så till sist: ja – alla vinnare fick fler erbjudanden om att ligga. Och nej – alla utnyttjade det inte.

Annonser
Posted in: Reportage