Rikard Wolff ångrar ingenting

Posted on 2011/10/04

1


Detta bildspel kräver JavaScript.

Foto: Christian Hagward

Hela uppväxten dunkade hjärtat samma rytm: lämna mig inte, lämna mig inte. Nu berättas den smärtsamt närgångna berättelsen om pojken som växte upp till att bli skådespelaren, bögen och pappan Rikard Wolff.

”Jag kan aldrig lämna något, inte ens det som redan lämnat mig.” Meningen dröjer sig kvar när jag går för att träffa den vuxna versionen av pojken jag just lärt känna i en bok; pojken som kallades Rikitikitavi och växte upp i storebrors skugga; som hade så svårt att släppa mammas klänning och som fick gå till psykolog utan att helt förstå varför. Pojken som drömde om kungar, Hollywoodstjärnor och ett liv större än livet. Pojken som idag är känd som Rikard Wolff.

Hans takvåning påminner om en fransk salong, med panorama över Södermalm. En svart flygel i hörnet, kristallkronai taket och spegel i guldram. En dator med halvskrivna sånger och väggar med böcker, skivor och fotografier: Edith Piaf, såklart, och så en på mamma Elisabeth.

– Jag har för mycket grejer framme som samlar damm. Mina luftrör skulle må bra av att ha det kliniskt rent, hörs Rikards mörka stämma från köket.

Han kommer in i vardagsrummet med croissanter, vecklar ihop sin långa kropp i en vit soffa, barfota och leende med hakan i handen. En ring med inskriptionen ”amor fati” – älska ödet – sitter där en förlovningsring en gång satt. Han skaffade den dagen efter uppbrottet med fästmannen André förra året.

– Vi blev två världar som hade svårt att mötas. Åldersskillnaden spelade säkert roll. Men jag ångrar ingenting i mitt liv, inte ens de kraschade relationerna. Jag tror på evig kärlek varje gång och de män jag har varit med har varit precis rätt när jag träffat dem. Visst har jag demoniserat dem i efterhand, men aldrig länge, och jag bär dem med mig tills den dag jag dör.

Orden rosslar fast i halsen och lossnar med en hostning. Sedan ler han igen, sådär wolffskt.

– Grejen är att jag har alltid har varit mycket bättre på passion än organiserad samvaro.

Första gången Rikard Wolff kände ömsesidig passion var han 20 år. Det var med en kursare på en teaterskola i Skara, han som senare blev sången ”Det vackraste mötet”. Rikard visste att det skulle vara för evigt.

Men så kom den där kalla tanken krypande. ”Han kommer att lämna mig.” Det svartnade. Än en gång blev Rikard pojken som vägrade släppa mammas klänning, men nu med en vuxens styrka. Han vände upp och ner på lägenheten, gav sin älskade skrämda ögon och en blödande näsa. Rikard stod ångerfull, som en bruten Jaques Brel: ”Lämna mig inte, lämna mig inte.”

Våldet återkom i flera relationer efter det.

– Men den perioden är över. Känslan kan komma tillbaka när jag känner mig förbisedd eller oviktig, men skräcken får aldrig övergå i våld. Jag går och kokar te istället, försöker vara vuxen.

De relationer som beskrivs i biografin har med få undantag varit korta och intensiva, där kärlek brunnit, blivit till aska och grott på nytt på annat håll.

– Jag har kastats mellan svart och vitt, det är sant. Men kaoset har berikat mitt liv.

Mest kaotisk var den period då Rikard trodde han var döende. Som elvaåring drabbades han av förhudsförträngning, men misstog symptomen för en könssjukdom. Mamma Elisabeth missförstod honom och sonen tystnade om sina besvär. Åren gick och rädslan för att amitta andra – och än värre dö – växte tills Rikard själv uppsökte läkare i hemlighet.

– Det var det vikigaste steg jag har tagit i mitt liv. Jag var femton och tog mitt öde i egna händer. Så har det förblivit.

Det var i den stunden hon kom till honom. Edith Piaf. Långfredagen 1972 satt Rikard vid familjens grammofon i villan i Karlstad, tretton år gammal och trollbunden av rösten som trotsigt hävdade att ”non, je ne regrette rien”, om och om igen.

Rikard ler åt minnet:

– Neeeej, jag ångrar ingentiiing, ingentiiing, mässar han monotont och skrattar.

– Edith Piaf fick ge röst åt min kommande tonårsrevolt. När jag blev äldre var det Barbara jag sökte mig till.

Han visar på fotona på väggen av den franska sångerskan Monique Serf, känd som Barbara.

– Hon uppfann sig själv. Alla kände till Barbara, men inte Monique-vem-hon-nu-var.

Det var på teaterscenen som Rikard själv blev den han ville vara. Folk kom för att se honom och tystnade när han talade. De till och med applåderade. Han slutade försöka regissera verkligheten, där varje födelsedag hittills varit ett manus som aldrig följdes och bara gjorde honom besviken.

– Folk säger att jag är modig som ställer mig på scen och pratar. Men det är ju en ordnad tillvaro, där allt är inövat och betydligt lättare än de 80 år av improvisationsteater man ägnar sig åt resten av livet.

Han blev beroende av publiken och i rollen som Zac, utanförskapets galjonsfigur i filmen Änglagård, fick han hela landets ögon på sig. Då var livet som det alltid borde ha varit.

– Jag är narcissist och har aldrig tyckt att det varit jobbigt när folk känt igen mig på stan. Tvärtom skulle jag nog sakna det om det försvann.

Men kärleken till teatern slet på hälsan. Det egna livet sattes i andra hand, till förmån från de många han levde på scenen. ”Vila? Nej, det går inte, jag har föreställning i morgon.” Han rökte trots den lungsjukdom och astma han haft sedan barnsben. Hans balkong var alltid öppen för vin och sång.

Våren 2010 kom smällen. Lungsjukdomen förvärrades. Blodpropp i armen. Hepatit.

I sjuksängen började han skriva. Han gick igenom de dagböcker han fått ärva efter att hans far gått bort. Han lärde känna sina föräldrar på nytt, och såg sin uppväxt bakom folkhemsfasaden i nytt ljus, depressioner och drömmar blottade. Civilingenjör Axel-Werner Wolffs journaler var fulla av detaljer och fria från känslor. Att sonen kom ut som bög kommenterades ”Ri har berättat för oss”.

– Han var väldigt korrekt, pappa, men alltid tillgänglig för oss barn när han var hemma. Tyvärr fick han spela den jävligt tråkiga rollen som familjeförsörjare. Mamma i sin tur gillade inte alls att vara hemmafru. Precis som jag älskade hon att jobba.

En av de sista saker som Rikards far sade till honom innan det plötsliga artärbråcket som avslutade allt var att hans mamma aldrig borde skaffat barn.

– En märklig sak att säga. Det var ju jag som var barnet. Jag hann aldrig fråga honom vad han menade med det. Jag tror att hon skaffade barn för att hon älskade honom, så att hans bild av den kärleksfulla familjen blev hel.

Idag är Rikard själv pappa, tillsammans med vännen Stina Gardell. Han visar en bild på ett blont leende yrväder och berättar hur han stålsätter sig inför dotterns sexårskalas till helgen.

– Jag hade nog en väldigt romantiserad bild av vad det innebär att vara far. Min sjukdom gör att jag inte kan springa och leka som jag vill och ibland måste vi hoppa in i en taxi när luften tar slut. För min dotter är det naturligt, eftersom det alltid varit så, men jag hade velat kunna ge mer. Men jag kan inte deppa ihop, rollen som pappa är ett kontrakt på livstid som du inte kan bryta.

Själv har Rikitikitavi inte längre någon klänning att hålla i. I våras somnade mamma Elisabeth in.

– För första gången i mitt liv står jag helt ensam. Det är en sorg och en möjlighet och någonstans tror jag fortfarande att den eviga kärleken dyker upp, den som är den första och sista. Som varje gång.

Efter hösten är även kalendern blank för första gången på länge. Det är med vemod som Rikard Wolff tar farväl av sin operadiva Maria Callas som han spelat på Stockholms Stadsteater. När jag ser henne på scen, en ensam stjärna med kärlekar bakom sig, ömsom i vitt och ömsom i svart, syns deras släktskap. Till och med grammofonen finns där. Jag sitter på nålar när hostningarna smyger sig på, men slappnar av när de görs till en del av rollen. Tillslut med orden ”jag ska”, försvinner Rikard Wolff, vitklädd bakom vita draperier.

En äldre kvinna sitter kvar i salongen med knäppta händer, fina örhängen och glittrande ögon.

– Åh, det gjorde han bra, viskar hon förtjust. Det var som på riktigt.

Jan Rikard Wolff
Ålder: 53 Bor: Södermalm i Stockholm Yrke: Skådespelare, musiker och numera även författare Aktuell med: Självbiografin ”Rikitikitavi – en folkhemsberättelse” Familj: Pappa till en sexårig dotter. Alltid förälskad. Bästa bok: Nattens lekar av Stig Dagerman Bästa resmål: Paris Den filmen är jag: A single man med Colin Firth Tre sånger om mitt liv: Var blev ni av med Monica Zetterlund. Vissa d’arte med Maria Callas. Keep on walking med Salem Al-Fakir. Dold talang: Är en jävel på att laga mat, älskar att ha gäster.

Röster om Rikard.
Lars Ring
Kulturkritiker Svd
– Rikard är särskilt duktig på att ta fram det sköra ur sina roller, en bräcklighet under den mörka rösten och att avkräva rollen ett brett känslospektrum. Jag glömmer aldrig hans roll som mamma i Lusthuset på Unga Klara på 80-talet: en magisk uppsättning där Rikard stod i en sjö av vatten, så hopplöst frusen och genomblöt och ensam.

Stina Gardell
Mamma till Rikards dotter
– Jag tänkte länge innan jag bestämde mig för att skaffa barn med Rikard Wolff. Vi hade känt varandra i över 20 år, men ytligt, och jag såg honom mest som killen som alltid speglade sig i hissen när man talade med honom och vars dörr alltid stod öppen för alla. Men han har ett allvar som jag tycker mycket om och en fin grundsyn och mänskliga värderingar. Han är djupt empatisk och kommer att bli en bra tonårspappa.

Annonser