Hans: ”Jag visste att jag skulle dö”

Posted on 2011/10/20

0


Namn: Hans Nilsson På Qruiser: hanpoz Ålder: 55 Civilstånd: Singel Yrke: Projektledare

Läser man din Qruiser-dagbok verkar du vara en riktig kulturknutte?
– Jag har lovat mig själv att göra en kulturell grej i månaden. Det coolaste jag sett var BB King. Vi satt 10 meter ifrån där han satt och plinkade. Musik och teater ger en sådan tillfredsställelse!

Några särskilda teman du lockas av?
– Eftersom jag är HIV-positiv går jag på de flesta pjäser som handlar om ämnet. Jag känner igen mig i smusslandet för föräldrar, rädslan att bli lämnad av sin partner och insikten att döden faktiskt kan komma i förtid.

När slogs du av den insikten?
– 1986 fick jag min diagnos. Det var på sommaren och en vän som just startat en klinik bad mig och min sambo ta prover för att höja statistiken. Min sambo var ren, men inte jag.

Hur reagerade du?
– Jag hade redan gått igenom två trauman: 1980 dog min mor i cancer, och året efter fick jag själv testikelcancer. Så jag tänkte mest ”inte en gång till” och tänkte att jag inte fick berätta för pappa. Min depression kom först senare, när jag upplevde den rädsla som samhället mötte mig med. Aids kallades ”bögpest” och man trodde i princip att den smittade via kramar. Jag kände mig övergiven och betydelselös, en människa kan må rätt dåligt utan närhet. I slutet av 80-talet levde jag väldigt destruktivt och prioriterade fylla framför arbete, övertygad om att livet ändå skulle ta slut snart.

Men livet tog inte slut.
– Nej, inte för mig, men för många a mina vänner. Det är skrämmande hur fort det kan gå. Men jag var inte en av dem som sprang på sjukhus och vakade vid mina vänners sida eftersom jag har så svårt att veta vad man ska säga till någon som snart ska dö. Samtidigt var mina vänners öde en påminnelse om vad som kunde vänta.

Hur lärde du dig leva med sjukdomen?
– Jag sökte upp en stödgrupp för HIV-smittade. Att kunna se och prata med andra i samma situation var ovärderligt. Det blev som att komma ut, men mycket svårare.

Hur länge har du varit öppen?
– När jag började med bromsmedicin 1997 berättade jag för pappa och på min arbetsplats. Eftersom jag visste att jag skulle vara sjukskriven under perioder så var det lika bra, för att undvika spekulationer.

Och arbetskamraterna var lugna med det?
– Inte alla. Jag blev uppringd av en mellanchef som inte ville att jag använde samma tangentbord som övriga anställda. Jag svarade att jag gärna informerade om HIV på arbetsplatsen, men att det var hans uppgift som chef att såg till att alla anställda mådde bra.

Är det okunskap som är problemet?
– Ja, jag tycker att det är för tyst om HIV. Eftersom det inte finns något nytt att komma med är medierna rätt ljumma för HIV-frågor. Särskilt bitter kan jag bli på den uppväxande generationens nonchalans. Jag har träffat unga killar genom Qruiser som blivit förbannade för att man inte vill spruta dem i röven, för att de inte förstår riskerna.

Hur blir det riskfritt?
– Man ska inte blanda sperma och blod. Så använder man kondom och inte kommer i munnen är det 99,9% riskfritt, enligt de senaste rönen.

Du har mött fler livskriser än många. Hur har du tagit dig igenom dem?
– Döden har nog lurat runt hörnet hela livet. Jag har alltid varit en unge som råkat illa ut, cyklat utför stentrappor, hamnat under mosters slåttermaskin och nästan kapat ryggraden. Men HIV-diagnosen visade sig vara det svåraste att leva med i längden. Jag blev en andra klassens bög och den stämpeln är fortfarande svår att tvätta bort.

Hur syns den?
– Den syns inte fysiskt som den kunde göra på 80-talet, med insjunkna kinder och svarta märken, men jag upplever att många ratar mig just för att jag har HIV. Oavsett hur mycket man läst om riskerna så vågar man inte när det kommer till ens egen kropp. Det kan visserligen ha att göra med att jag är lite äldre också, hehe.

Blir du reducerad till HIV-Hans?
– Ibland. Precis som när man lever öppet homosexuell får man räkna med att svara på frågor om man är öppet HIV-positiv. Ibland när jag ser folk från HIV-stödgruppen på krogen, vänder de bort blicken för att de inte lever öppet och inte vill bli sedda med mig och misstänkas för något. Men det är ett val jag gjort, det är därför jag även varit öppen i olika sammanhang i media.

Vad har du lärt dig av din sjukdom?
– Idag lever jag för mig själv i första hand. Har jag inte lust med något så gör jag inte det. Vill jag resa iväg någonstans så gör jag det. Det känns som ett sundare sätt att förvalta sina dagar, istället för att göra tråkigheter för att andra ska bli nöjda.

Hur länge räknar du med att leva nu?
– Ja du, bra fråga. Helt plötsligt har jag bara tio år kvar till pensionen, trots att jag inte haft en tanke på at leva så länge. Så nu blir det väl till att pensionsspara och se till att ordna ett drägligt liv efter 65.

Annonser
Posted in: Att komma ut