Den obotlige musikal-Martin

Posted on 2011/10/27

0


Detta bildspel kräver JavaScript.


Som 21-åring kastades han rätt in i sin barndomsdröm med en roll i Mamma Mia!. Snart lärde han sig att musikallivet inte alltid går som en dans. Några erfarenheter rikare drömmer Martin Redhe Nord om en ny show – en show om sig själv.
Ursprungligen i QX november 2011Foto: Peter Knutson

Den stora höjdpunkten i barndomens Borlänge var alltid när årets Disney-film kom på bio. 1995 hette den Pocahontas, och det var den som Martin Redhe Nord tog med sin första tjejdejt på. Efter att Pocahontas höjt sin hand i ett dramatiskt farväl satt tolvårige Martin med tårar längs kinderna. Det gjorde inte hans sällskap.

Det blev inga fler tjejdejter. Det blev inte heller så många fler år i Borlänge. Martin ville nåt mer än leva småstadsliv. Första steget var musikalgymnasiet i Sandviken.

I dag bor Martin Redhe Nord vid Telefonplan i Stockholm. I vardagsrummet står hans platinaskiva för musikalmusiken till Mamma Mia!. Veronica Maggios Välkommen in spelas från en Macbook. Mot väggen står musikalaffischer i ram.

– Jag håller på och rensa ut gamla grejer, säger Martin medan han går i snabbspolad skytteltrafik mellan köket och soffan med alla tillbehör en kopp te kan tänkas behöva.

Orden trillar av tungan med dalmålets mjuka konsonanter.

– Jag har samlat på mig så mycket saker genom åren och behöver få ny luft. Jag hade hela travar med QX i förrådet som jag sparat sen gymnasiet. De var ju som en helt ny värld då! Det är först nu jag haft hjärta att slänga dem – och direkt kommer ni in genom dörren istället.

Han ler så att de spetsiga hörntänderna syns och verkar med ens yngre än sina 28 år, en spjuver full av energi som spiller över. Abba-legenden Björn Ulvaeus har beskrivit honom som en kille man inte glömmer. ”En profil”. 2004 ville Ulvaeus se just Martin Redhe Nord i rollen som Peppar’n när Mamma Mia! sattes upp på svenska. Martin hoppade genast av sista terminen på Balettakademin i Göteborg.

Omställningen blev enorm. Sju föreställningar i veckan, 500 totalt, och alltid 1600 pers i publiken. Oftast gick han från applåder och jubel till en tom tunnelbanevagn mot ensamheten.

– Det var så många starka intryck, från eufori till vakuum. Trots att det var underbart var det inte det lättaste förstajobbet för en 21-åring.

Han var noga med att inte dricka på vardagar, ett annars vedertaget sätt att döva teaterstress. Efter 300 föreställningar kom ändå bakslaget.

– Jag blev förkyld, och så stressad av det att jag till slut fick en panikångestattack av tanken på att gå tillbaka till jobbet. Det var inte roligt längre. Lyckligtvis fanns en psykolog kopplad till produktionen som lärde mig att även musikalyrket måste få vara tråkig vardag. Men det var svårt att inse – det var ju min dröm som jag äntligen fick leva ut.

Han ställer ned tekopparna han hämtat från köket, med motiv från Mary Poppins, Wicked och Billy Elliot.

– Jag har stått längst bak på Kristina från Duvemåla som finnig tonåring och försökt fota Helen Sjöholm som en diffus fläck i fjärran. Att stå på röda mattan på Mamma Mia!-premiären var ett stort steg för mig professionellt, samtidigt som jag kände starkt med de tyskar som rest hit för att fota på andra sidan repet. Jag är ju själv en shownörd.

Numera samlar han på musikaler i form av manus, koreografier och poster på CV:t – inte som koppar i ett skåp. Det är en bransch full av bananskal. Man känner någon som känner någon och vips gör man något nytt, allt från dans till dubbning. Förra året frågade Bounce-koreografen Benke Rydman om Martin ville jobba med Lena Philipsson på Cirkus, passande nog i rollen som hysteriskt fan.

– Att just han frågade var till en början det största, eftersom Benke alltid varit en förebild. Jag trodde inte att jag hade någon starkare koppling till Lena, men det visade sig att jag hade fel. ”Stjärnorna” var ju en av de låtarna jag mimat till framför spegeln hemma.

Så besattheten av Lena fanns inte där på riktigt?
– Jag är rätt långt ifrån den rollen, samtidigt som de dragen finns hos mig – jag vrider bara upp volymen rejält. Det blir en klyscha av mig själv.

Men det var alltså inte PH som stod högst i kurs hemma i pojkrummet. Istället fascinerades Martin av det coola tjejgänget från TV-serien Ebba och Didrik som mimade: ”Vill du ha mig, så får du va mig, och inte ha dig – med Filippa”. Martin kunde hela dansen. Men att vara Betula var inte lika tufft i Borlänge som på tv.

– Visst blev jag retad, men samtidigt hade jag en tydlig talang att stödja mig på. Det där har nog mest fungerat som den där klassiska drivkraften och en vilja att visa dem, även om jag har märkt att små ärr sitter kvar.

Så fort han började tjäna egna pengar blev han medlem i Friends.

– Mobbning blev min hjärtefråga. Det värsta är när någon bara väljs ut på måfå, bara för att det måste finnas ett mobboffer.

Hur är det nu att komma hem?
– Folk har vuxit till sig, så det är mest ryggdunkningar och gratulationer. Långt ifrån ”Klassträffen” med Björn Kjellman, där alla faller tillbaka i gamla spår.

Martins bakgrund var en av anledningarna till att Glada Hudikteaterns grundare Pär Johansson bad honom vara med i föreställningen Elvis. Det är en två år lång resa som nu slutar med en föreställning på Globen.

– Pär visste att mina föräldrar jobbat med utvecklingsstörda hela min uppväxt. Det var viktigt för honom eftersom den sociala biten är lika viktig som det som händer på scen. Det har varit ett fantastiskt projekt att vara en del av.

Vad har du lärt dig?
– Att inte ta mig själv på för stort allvar. Som normalstörd kan jag älta felsagda repliker i dagar. Den självmedvetenheten finns inte hos utvecklingsstörda. Det är rätt ut med känslorna, som att vara den där lille pojken igen som satte på sig en kjol och bara körde.

Veckan innan vi ses har Uppdrag Granskning gjort en dokumentär, där Pär Johansson beskrivs ha utnyttjat funktionsnedsatta för egen vinning. För första gången blixtrar Martin till.

– Jag har tappat all respekt för det programmet. Det var en vidrig häxjakt där de gjorde allt för att vinkla Pär till något slags Joakim von Anka. Jag kan prata länge om allt han gör för skådespelarna. Han är en bra människa. Punkt.

Hittills har Martin Redhe Nords många uppdrag haft en sak gemensamt. Trots att han i Björn Ulvaeus ögon är en profil har han alltid fått spela den käcka birollen. Han förstår varför han inte castas som förste älskare: han är mer en Lefou än en Gaston och trivs bra så – även om han helst vore Belle.
Men i hans huvud har en idé börjat ta form.

– Jag vill göra en enmansföreställning: ”Drillpojken från Borlänge”, om en småstadspojkes nörderi och kärlek till musikaler.

I hörnet av vardagsrummet står en keyboard där han skriver egen musik. Länge har han suttit med en elak recensent på axeln som sagt att hans dramapop aldrig kommer att slå, och att hans texter om killar blir för queera. ”Du är född till musikalartist, och kommer att dö som musikalartist.”

– Förut har jag skämts för det, men jag vill ju inte vara någon annan, även om det vore creddigare på Debaser. Jag älskar Maggio och Linnros, men det är inte jag.

Han tvekar en stund.

– Det här är så gay att du gärna får omformulera, men drömmen är en Liza Minelli-karriär med musikaler, krogshower och popalbum om vartannat.

Och kanske kommer en finnig tonåring någon gång att sitta på salongens billigaste platser och försöka ta en bild av Martin Redhe Nord som en diffus fläck i fjärran.

Nils Martin Redhe Nord Ålder: 28 Bor: Telefonplan Civilstånd: ”Sex and the city” Äter helst: Husmanskost och godis Skivtips: Jenny Wilson ”Hardships” Filmtips: Notes on a scandal Boktips: Rensa i röran med feng shui Den musikalen är mitt liv: Billy Elliot Karriär i Urval: Mamma Mia!, Cats, Elvis, High School Musical, West Side Story och Romeo & Julia Aktuell: Lena PH:s ”Min drömshow” och Jackson Stewarts svenska röst i Hannah Montana.
Martin om Lena Philipsson
Det finns inte många som hon i Sverige, med järnröst, pissnygg kropp och en syrlig självdistans. Så backar hon det med 25 år av hits. I varje topp 10-lista över schlagerlåtar finns minst en PH-låt med.

Annonser