Timbuktu genom himmel och helvete

Posted on 2011/11/23

0


Detta bildspel kräver JavaScript.

Foto: Christian Hagward

Genom musiken hittade Jason Diakité sig själv och sin värld. Men det är först nu han börjar bli sams med allt. Det tog tjugo år, tusen misstag – och en träff med döden.

”Du är som en gud, fast mänsklig.” Så har någon skrivit i gästboken på Timbuktus hemsida efter en konsert i Sundsvall, som artisten stoppade eftersom folk bråkade i publiken. ”Musik ska handla om kärlek,” menade han. Men kärt barn har många namn och Jason Michael Bosak Diakité har inte alltid kallats ”gud”. Ett av de första namnen han fick leva med var ”negerjävel”.

Under uppväxten i Lund såg han knappt någon som påminde om honom själv. Inte ens hemma. Han var inte en svart man från Harlem som pappa, eller en vit kvinna från Pennsylvania som mamma. Han var Jason med konstigt efternamn, som med två kulturer i bagaget försökte klara sig i en tredje.

Han blev mobbad, slogs och mobbade andra. Han drog sig undan och letade efter svar om sig själv bland pappas böcker och vinylskivor. Han hittade Michael Jackson och härmade honom framför spegeln. I mammas lägenhet på Östra Torn sjöng han blueslåtar medan styvpappa Roland spelade gitarr.

Jason Diakité älskade musik.

Varje födelsedag fick han en skiva i present. 1989 fyllde han fjorton och fick välja mellan hiphop-gruppen De La Souls 3 Feet High and Rising eller Paula Abduls Forever Your Girl.

– Jag är jävligt glad att jag valde De La Soul, säger Jason Diakité och bränner av ett leende som 32 halogenlampor medan han går nedför Riddargatan i Stockholm.

Rösten är tjock, han har ont i kroppen, är på väg att bli sjuk, men har för mycket att göra. ”Tja, man,” säger en främling och Jason skakar hand. Resan till att bli Timbuktu med hela Sverige har varit en berg och dalbana. Den började den där födelsedagen på mammas gata för snart 23 år sedan. Musiken gav Jason Diakité en plats att höra hemma. Men den stängde också in honom. I alla fall till en början.

– Det fanns en tid när jag levde för hiphop och ratade allt annat. Men någonstans insåg jag att jag förlorade på att alltid ha taggarna utåt och bara umgås med såna som jag själv. Livet är fullt av smaker, varför käka banan varje dag?

Under gymnasietiden på Spyken i Lund klädde han sig hiphop, pratade hiphop, hade hiphopvänner – och fuck alla andra. Han började skriva eget och stå på scen och vågade sakta lyfta blicken från skosnörena. Med mick i hand blev han något mer och modigare, så mycket större än sina 163,9 centimeter. Han blev Timbuktu.

– Jag kände en sån otrolig stolthet i att tillhöra en grupp, att andra delade mina erfarenheter. Men en grupp kan också låsa en vid ett visst sätt att vara. ”Såhär är vi och om du inte gör som vi är du inte välkommen.” Att pappa gifte sig med en vit kvinna var till exempel ett big no-no hos mina svarta släktingar i USA. På samma sätt kan jag tänka mig att det finns saker man förväntas göra och inte göra för att passa in i gaycommunityt.

Förra året fick han Martin Luther King-priset för sitt sätt att bygga broar mellan människor. Samma år hamnade han på ”nye lasermannens” lista över skurkar att skjuta. En orsak till att såna listor görs menar Jason är att folk ser nyhetsinslag som sanningar och dömer varandra efter de skruvade stereotyper som syns i amerikanska sitcoms.
– Vad hade Breivik för egna erfarenheter av mångkulturalism? Och om han inte hade trätt fram, hade man då inte misstänkt muslimer? Men vårt ursprung, läggning eller vad vi kallar vår gud säger ju ingenting om våra mänskliga kvaliteter. Folk kan vara assholes oavsett bakgrund – eller fantastiska människor.

Ett av de assholes som Jason Diakité fruktar mest är just afroamerikan, heter Herman Cain och är republikanernas toppkandidat till presidentvalet nästa år. Förutom att införa lojalitetstest för muslimer i politiken och bygga ett elstängsel längs mexikanska gränsen vill Cain åter förbjuda öppna hbt-personer i det militära. ”Homosexualitet är en synd och något självvalt.”
– En fullständig dåre, säger Jason med eftertryck och låter skånskan dra ut varje stavelse till max.

– Tänk att leva i Herman Cains värld? Eller i Jimmy Åkessons bild av vad Sverige borde vara? Det känns som att mänskligheten är på väg åt helt fel håll.

Själv är han inte bunden till något parti, men har genom jobbet fått tillgång till det offentliga rummet. Behovet av att säga sin mening har funnits länge. I gymnasiet skolkade han mycket men läste desto mer och lärde sig sätta ord på sina tankar, få ut dem ur huvudet och ner på papper.

– Ofta är det strax innan man ska sova som tankarna kommer smygande. Då skriver jag ner dem så att jag kan ta ställning till dem nästa morgon.

Några texter blir till låtar, andra till arga brev – ett arv efter pappa. 2003 skickade han låten ”Ett brev” som en uppmaning till dåvarande statsminister Göran Persson om att börja leda landet rätt.

På ett gig i Norge hade du Fremskrittspartiets Siv Jensen i logen. Du bad vakterna eskortera henne ut. Varför?
– Jag borde kanske pratat med henne istället, men just då kunde jag inte köpa att hon skulle hänga med oss backstage och samtidigt säga att sharialagar råder i Rosengård när hon aldrig varit där. Såna uttalanden göder bara den där illusionen av att vi borde vara rädda för varandra, när vi istället borde lära oss av varandra.

Som artist och radioreporter har Jason sett världen från Kina, till Kuba. Med varje nytt land kom nya lärdomar. I Ghana 2004 hamnade han och vännen Måns Asplund på en biljardhall. Musik spelades ur en radio och vid borden stod stora, svarta män med mörk uppsyn, män som i andra kläder skulle smält in på Bronx bakgator. Så hördes en välbekant panfjölt strömma ur radion, och plötsligt sjöng alla med i refrängen till ”My heart will go on”.

Jason garvar när han berättar.
– De menade varje ord! Jag trodde att de skulle digga typ Jay-Z, men de hade ingen aning om vem det var. Där var det Celine Dion och Westlife som gällde, och nåde den som dissade dem.

Starkast minns han kvinnorna i Kongo, dit han reste som reporter för Musikhjälpen i Sveriges radio 2008.
– De satte mitt liv i sånt jävla perspektiv. Jag pratade med små flickor som blivit sålda, våldtagna och behandlade som djur av män med vapen. Och ändå hittade de en mening med att gå upp om morgonen, sätta på sig kläder och göra något av sin dag. Själv mådde jag dåligt bara av att höra av det. Men de lärde mig mycket om livet.

Jason Diakité var då 33 år gammal och hade börjat lära sig slåss mot sina egna demoner.

Länge hade han flytt från dem.

1994 insjuknade hans styvpappa Roland i cancer. 19-årige Jason kunde inte ta att familjen gick sönder. Han flydde, först in i dåligt umgänge och droger och slutligen till pappas släkt i New York där han stannade ett halvår.

Långt efter att han kommit hem fortsatte han surfa på glädjerus och fly från sitt ansvar. Vännen Mårten Edh, känd som rapparen Promoe, tänker tillbaka:
– Vi festade alltid hårt och mycket och Jason styrde upp djävulskap och hyss utan en tanke på morgondagen. Han kunde vara så i nuet att de som jobbade med honom fick bära in honom i turnébussen för att inte missa nästa dags spelning. Men Jason lyckades alltid rymma och var snart uppe på borden och härjade igen. Det var sjukt kul att se på, men man hade aldrig orkat vara den som fick ta ansvaret.

Efter att ha flytt från det jobbiga i tio år kom Jason inte undan längre. Döden kom ikapp och var nära att ta honom med sig. Länge önskade han att det blivit så. Historien om hur han satt i passagerarsätet när hans vän Peter körde ihjäl sig gör fortfarande ont att berätta.
– Jag gick in i en fruktansvärd depression och hade ångest för vem jag blivit. I nio månader såg jag bara mörker. Men när jag vaknade på min trettionde födelsedag så kände jag att det hade släppt. Jag ville leva.

Han hade hittat ljuset i tunneln, och sommaren som följde spred han det över Pampasscenens redan soldränkta publik på Hultsfredsfestivalen, där 25 000 människor sjöng att alla ville till himlen, men att ingen ville dö.

Jag minns det som den festivalens gladaste spelning. Hur kan sån musik kommit ur svärta?
– Det är typiskt nordeuropeiskt att musik ska vara svår och allvarlig, lika melankolisk som vår natur. I Afrika är musiken som solsken och något att samlas kring och hämta styrka ur. Den inställningen har jag fastnat för. Jag hade gått itu om jag gjort ledsen musik när jag mådde som jag gjorde.

Den största nackdelen med att vara artisten Timbuktu är att alla sorger och misstag lätt hamnar på löpsedlar. Innan jag ens skakat hans hand kände jag till dödskraschen, att han tagit kokain på en klubb och att alla hans pengar trollats bort i en revisorshärva som fortfarande inte är löst. Innan han sagt ett ord visste jag att han föddes med kejsarsnitt och att det regnade den dagen.

2010 skrevs det så mycket i tidningarna att det kändes som att han var i krig med hela världen.
– Folk stannade mig på gatan och ville veta om min privatekonomi. Det hände väldigt mycket i mitt liv som inte var helt lätt att tas med, men jag överlevde det också. På ett sätt är jag tacksam för de mörka stunderna. Jag hade inte varit den jag är utan dem, och det positiva har alltid vägt över.

Ibland har det varit nyttigt att se sina misstag tryckt i svart på vitt.
– Som med kokainet. Jag visste att det var en dum grej när jag gjorde det, men tänkte ”fuck det, det här är min ensak”. Min första instinkt när det kom ut var att lämna landet, jag blev så förbannad på kvällstidningarna, men i slutändan är det ju enbart mitt fel. Jag insåg hur mina handlingar påverkar dem jag älskar, och det var bra att tvingas prata med mina föräldrar om det. Jag ville inte vara den människan längre.

På nya plattan Sagolandet gör Jason upp med sitt förflutna, på ett sätt som börjar likna det vemodiga vis som förr skulle ha fått honom att gå sönder. ”Det här är ingen hjältesaga, inget legendariskt … ingen komedi, men inte helt och hållet tragiskt” sjunger han över ett mörkt pianostycke av Schubert.

Men när han rappar om folk som svikit honom i Resten av ditt liv vet han att han varit lika jävlig själv.
– Jag har också svikit vänner och varit otrogen. Jag skäms otroligt mycket för att jag mobbade en kille i grundskolan av den sjuka anledningen att han var längst i klassen och fick könshår först. Han dog innan jag hade chans att säga förlåt ordentligt. Så det är en text jag behöver höra själv, och undermedvetet är det nog delvis därför jag skrev den.

Jason Diakité är långt ifrån guds bästa barn. Han vet att han kommer att fortsätta att göra fel i resten av sitt liv. Men han ska göra sitt bästa för att deala med konsekvenserna.

*********************
Jason Michael Bosak Diakité
Ålder: 36 Bor: Malmö Familj: Mamma, pappa, syster, flickvän. Debut: 1996 med singeln Lifestress. Har sedan dess släppt nio album, som belönats med fem grammis och fyra P3 guld. Övrigt: Lade ett tag ned musiken för att plugga ekonomisk historia. Aktuell: I TV4:s ”Så mycket bättre”, höstturné med nya skivan Sagolandet. 12–18 december leder han Musikhjälpen för alla flickors rätt att gå i skola – hans tredje år som programledare. Hittills har Musikhjälpen dragit in 21 miljoner kronor till olika ändamål.

Jason om namnet Timbuktu:
– Pappas släkt har rötter i Mali, så jag läste om handelsstaden Timbuktu. Det var en kulturell smältdegel där människor från alla hörn av världen möttes. Som 16-åring började rappa under det namnet. 2004 fick jag möjlighet att åka dit.
… musik:
– På 80-talet var det bara Michael Jackson som gällde. På 90-talet bara hiphop. Idag är jag öppen för allt.
… internet:
– Den största upptäckten sen atomen. Det är som vilda västern, där alla får en röst på gott och ont. Jag blir rädd när man i England pratar om att censurera sociala medier. De var ju grunden till vårens revolutioner.
… och ”Så mycket bättre”:
– Det var en kul utmaning som jag inte hade tagit mig an för några år sedan. Svårast var att ha en egen dag. Det blir jobbigt att bara prata om sig själv.

Vännen Promoe om Jason
– Vi träffades på en spelning på Mejeriet i Lund i slutet av 90-talet. Jag var ett fan och vi började jobba ihop. Senare inspirerade han mig att blanda in nya element i musiken. Det finns de som gnäller på att han inte gör hiphop längre, men även om jag också tycker att hans debutlåt Lifestress var grym hade det varit tråkigt om han fortsatt låta likadant i 17 år. Livet måste få gå vidare.
Vilken är din favoritlåt?
– Alla vill till himlen. Beatet är tungt, och samtidigt så jävla upplyftande. Man blir peppad, samtidigt som den tar upp viktiga grejer. Det är en perfekt låt.
Vad vet du om Jason som vi inte vi vet?
– Att han är en sjukt bra försäljare. Han var med på vår turné i Japan, och spontansålde slut på alla våra grejer till blyga japaner som inte visste att en Looptroop-tröja var precis vad de alltid velat ha.

Annonser