”Vi var mamma, mamma barn”

Posted on 2011/11/25

0



Namn: SabinaÅlder: 24 På Qruiser: Sinomi Bor: Södermalm i Stockholm Gör: Letar jobb Familj: Två mammor, två yngre systrar Civilstånd: Singel

– Jag har två mammor och har vuxit upp med att homosexualitet är helt normalt. Jag var själv kär i en och samma tjej i hela grundskolan. Det var först när jag blev kär i en kille som jag behövde komma ut.

Vad var det för kille?
– Vi träffades i en park i Virginia när jag var au pair i USA. Jag är en sån som klättrar över stock och sten till platser där det inte är så mycket folk, och tydligen var han också det. När jag kom fram till ett vattenfall så satt han där på en sten, som i en film. Då kan man inte göra annat än att säga hej. Vi blev aldrig mer än vänner när jag bodde där, men när jag kommit hem och det tagit slut med ytterligare några flickvänner kände jag att jag behövde träffa honom igen.

Fram till dess hade det bara varit tjejer som gällde?
– Ja, jag blev tillsammans med min första flickvän efter nian. Jag hade känt mig dragen till killar men aldrig tänkt ha ett förhållande med en.

Hur tror du att din uppväxt med två mammor påverkat dig i det?
– Jag tror inte att det har påverkat min läggning, mer hur jag förhåller mig till den. Jag är inte lika radikal som de av mina flatvänner som vuxit upp i en kärnfamilj. De har verkligen behövt komma ut och ta avstånd från något, och då har många ställt sig på barrikaderna. För mig har det behovet aldrig funnits, jag gick ju i Prideparaden redan i barnvagn.

Den stora babyboomen bland hbt-personer kom runt 2005. Idag talas det om att skolvärlden vet för lite om regnbågsfamiljer. Hur var det när du växte upp?
– Tro mig, jag har förhört mina föräldrar och de säger att de aldrig stött på problem. Innan jag var sex hade vi bott i fem städer och överallt var det självklart att vi var en familj med två mammor som fött varsitt barn ihop. På dagispapprena skrev de sina namn under ”mamma” och ”pappa”, utan att bråka om att blanketten inte var könsneutral.

Hur var det för dig själv i skolan?
– Det var först i gymnasiet som någon reagerade. Vi hade livskunskap, och någon sade att den aldrig träffat en homosexuell person. ”Men jag då?” utbrast jag, och insåg att det här kanske var något jag borde vara mer öppen med. Det kändes lite konstigt – för mig var det ju inte någon stor grej. Jag gick i Waldorfskola i grundskolan där det i princip inte fanns någon mobbning, så jag hade inte reflekterat över att jag kanske var annorlunda.

När insåg du att du var attraherad av killen i USA?
– När jag åkte tillbaka för att träffa honom. Vi bodde i den lilla idyllen Wolfborough i New Hampshire. Vi hade inga pengar, men jag gillar att leva fattigt. Han jobbade för husrum på ett bygge, vi sov på en madrass och bad om allmosor i kyrkan. Jag hade inte tanken på att bli kär men plötsligt var det så.

Och vips så var du i det där förhållandet som du aldrig skulle ha?
– Ja, och att komma hem och prata om ”min pojkvän” kändes konstigt. Jag kunde ju knappast kalla mig ”flata” längre. När jag och mina vänner demonstrerade på Kvinnodagen hade jag skuldkänslor: jag hade gått över till ”dem”. Men det var en nyttig klocka som ringde och gjorde att jag såg mina egna fördomar. Varför skämdes jag för att vara en av ”dem”?

Varför tog det slut med din pojkvän?
– Jag fick inget visum, och var nästintill beredd att smugglas in som baggage i landet för att få vara med honom. I efterhand var det nog det bästa – jag står inte ut med USA. De flesta fördomar jag hade om det landet besannades när jag var där.

Såsom?
– Att det i mina ögon är väldigt ytligt och trist. Väldigt få ser till världen utanför USA och man talar om Europa som ett och samma land – samtidigt som man noga poängterar skillnaderna mellan de olika staterna. Han var det enda som var bra med det landet.

Apropå män, vad vet du om din biologiska pappa?
– Lite grann. Det är en vän till familjen. Jag träffade honom en del som barn, men sen flyttade vi långt ifrån honom. Men jag vet ju vem han är.

Kan du sakna att ha en fadersfigur?
– Nej, jag får ofta den frågan men jag förstår inte riktigt varför jag skulle sakna det. Jag har ju inte varit ”utan pappa”, jag har varit ”med två mammor”. Jag har haft två föräldrar precis som de flesta andra och jag tror inte det gör någon skillnad om föräldrarna är av samma eller olika kön.

Annonser
Posted in: Att komma ut