”Psykoserna har tagit mina minnen”

Posted on 2012/01/24

0


Namn: Nienori Ålder: 24 Bor: I Skärholmen Gör: Sjukskriven Civilstånd: Singel
Ursprungligen i QX februari 2012

– Psykoserna har tagit många av mina minnen, så jag har i princip tappat min livshistoria. Det första jag minns är ångest, när jag som sexåring slog handlederna mot stålramen på min brors fåtölj för att få blåmärken. Men först när jag var 16 år upptäckte mina föräldrar mitt självskadebeteende. Vi var i Frankrike och det var varmt, så utan att tänka mig för kavlade jag upp ärmarna på tröjan. Jag såg mammas chockade min, och skyndade att dölja ärren på mina armar igen. När vi kom hem kontaktade de barn- och ungdomspsykiatrin.

Hur kunde det dröja så länge?
– De var väl upptagna med sitt, och jag var bra på att dölja det.

Varför började du skada dig själv?
– Jag förstod inte livet. Jag såg andra barn leka och undrade hur de visste vad de skulle göra. Vem var det som bestämde? Om någon frågade om jag kunde öppna fönstret sade jag att ”ja, det kan jag” och satt kvar där jag satt. De där sociala förmågorna som andra har automatiskt, de har inte jag.

Hur har det påverkat din uppväxt?
– Jag passade aldrig in någonstans i Lunde där jag växte upp. Det är en liten ort nära Ådalen i Västernorrland. I skolan fryste tjejerna ut mig och killarna försökte slå mig, men jag var en decimeter längre och starkare så de slutade.

Hur är det idag?
– Socialt kan jag nog uppfattas som konstig, arrogant och otrevlig. Men jag lär mig hela tiden hur jag ska tolka situationer, till exempel vad ”kan du öppna fönstret” egentligen betyder. Mycket tack vare mina föräldrar. Min mamma är specialpedagog och hon och pappa har jobbat mycket för att jag ska få den utredning för aspergers syndrom och autism som jag just påbörjat.

Hur känner du själv inför en utredning?
– Det är jobbigt att behöva gå igenom alla gamla journaler, som i mitt fall är rätt många, men äntligen får jag en chans att ta reda på vad som är fel med mig. Jag har väntat på det här hela livet. Jag har slussats runt i psykiatrin i sju år och bara getts olika mediciner, men får jag en diagnos kan jag komma in på en folkhögskola där jag kan plugga upp mina gymnasiebetyg med det stöd jag behöver och en assistent som påminner mig om rutiner.

Att du har svårt att läsa sociala koder, hur påverkar det kärleksrelationer till andra människor?
– Man måste vara tydlig med mig och säga rakt ut vad man vill. Jag har haft turen att träffa folk som kunnat det. Men att ha ett förhållande blir svårt eftersom jag är relationsanarkist, medan mina partners har velat vara monogama. Jag har aldrig upplevt att en och samma människa kan ge mig allt jag behöver. Det är samma med vänner: jag har en filmkompis, en fotokompis och så vidare.

Var det svårt att förstå att du drogs till kvinnor?
– Inte alls. Jag har helt enkelt aldrig gjort skillnad på tjejer och killar. Min första förälskelse var i en tjej i fyran, men jag har bara haft en flickvän. Killar verkar ha lättare för mig.

Självskadar du fortfarande?
– Jag har blivit mycket stabilare. Men jag vet att jag om jag blir pressad, kommer att ta en tändare och sätta igång. En gång brände jag mig så allvarligt att läkarna ville transplantera hud. Själv mindes jag inget av det.

Du sade att psykoserna tagit din livshistoria. Finns det något minne du inte vill bli av med?
– När jag var liten och fick spela Ducktales på pappas kontor. Han brukade ge mig tio kronor till att köpa läsk, vilket aldrig hände hemma där allt skulle vara näringsriktigt. Det var alltid en högtidsstund!

Du sade att du aldrig passade in som barn. Har du hittat en sån plats idag?
– Förutom internet så finns Attention, en riksförening för neuropsykiatrisk ohälsa. Där hittade jag för första gången folk som pratar och tänker på samma sätt som jag gör.

Var kommer ditt namn Nienori ifrån?
– De förlorade sagornas bok, av Tolkien. Jag bytte i våras. Jag hade kallat mig så på internet länge, och det var ett sätt att bli av med allt gammalt och hemskt. Jag känner mig inte som ”Emelie” längre.

Annonser
Posted in: Att komma ut