”Varför dog hon och inte jag?”

Posted on 2012/05/19

0


Namn: Alex På Qruiser: TheAlxShow Ålder: 24 Bor: Östermalm Gör: Dansar Partner: Nej Familj: Mamma, pappa, fem systrar

– Jag minns ingenting av själva smällen, men allt dessförinnan är kristallklart. Vi sitter i liften, jag och Isabell, på väg upp mot bergsstationen i Abisko. Regnet öser ner och det blåser kraftigt. Vajern gnisslar till. Liftstolen börjar gunga. Stolen framför har lossnat, och jag ser hur den glider emot oss. Isabell skriker, jag hinner få upp ena benet, sedan svartnar det.
– När jag vaknade var vänster skenben brutet, ena axeln ur led och en led i högerlåret avsliten. Isabell var borta. På Gällivare sjukhus fick jag veta att hon omkommit.

Du var 16 år då, hur hanterade du det?
– Jag visste inte hur jag fick känna och skämdes när jag tänkte att jag hade haft tur som överlevde. Varför dog hon och inte jag?
– Tiden efter olyckan kände jag mig förlorad som person. Jag satt i rullstol, blev uttittad av folk, tidningar och tv ville prata med mig. Jag var som ett djur i bur. Utan mina systrar och min mamma hade jag inte klarat mig igenom det.

Du har deras namn intatuerade.
– Ja, så att de alltid finns där. Familjen har alltid varit viktig för mig, och mina
systrars namn känns mer meningsfulla än en tribal eller en muffins.

Vad tänkte du mer där i sjukhussängen?
– Hur mycket jag älskade att dansa. Innan olyckan ville jag bli skådespelare, men när läkaren sa att jag inte skulle kunna gå på ett halvår fanns det bara en sak jag ville göra. Dans är min terapi, mitt sätt att träna och mitt sätt att uttrycka sådant som inte kan sägas i ord. På ren vilja, smärtstillande, och lite idioti stod jag i danslokalen en månad senare.

Kom det något gott ur olyckan?
– Jag lärde mig att saker händer, men att du inte kan fastna i det utan måste gå vidare. Du kan gå vidare.

Du sade att det var dina systrar och din mamma som hjälpte dig igenom den svåra situationen. Var var pappa?
– Mina föräldrar separerade när jag var sex år. Jag och mamma flyttade upp till Kiruna, pappa till Gislaved. Jag hade inte alltid råd att hälsa på honom och han kom sällan upp till oss. Med tiden blev pappa en främling som jag bara pratade med ibland
på telefon. Jag hittade en egen fadersfigur i min systers man. Han fanns alltid där att prata med om sådant man annars frågar sin far.
– Annars hade jag lättare att umgås med tjejer. Kiruna har en rätt starkt rotad hockeykultur, med ett machoideal som jag aldrig kunnat eller velat leva upp till.

Fick du höra att du inte passade in?
– Jo, fast jag blev mer mobbad innan jag kom ut som 18-åring. Då var jag plötsligt stark och cool. ”Bög” blir inte lika laddat när man gjort ordet till sitt eget.

Var hittade du din gemenskap under uppväxten?
– Jag var med i Unga Örnar, ABF:s ungdomsförening. Det var med dem jag
åkte utomlands utan mamma för första gången när jag var tio år, det var med dem jag lärde mig om barns rättigheter. Och det var med dem jag åkte till Abisko. Efter olyckan kom jag aldrig tillbaka. Minnena var för starka.

Apropå barns rättigheter: ses du och pappa idag?
– Vi träffades nyligen, för första gången på tolv år, på min slutföreställning med Balettakademien. Pappa slösar inte med ord, men det märktes att han var stolt. Även om han inte har varit den bästa pappan så är han en fin och charmig man.
– Jag hoppas själv på att bli far någon gång, och ge mina barn ovillkorlig kärlek. De behöver inte leva som jag levt, men jag hoppas kunna hjälpa dem leva sina egna liv. Att jag har något att lära dem.

Annonser
Posted in: Att komma ut