”Föräldralös innan 30 var inget jag förberett mig på”

Posted on 2012/07/27

0


Namn: Justus På Qruiser: Eustache Bor: Södermalm i Stockholm Jobb: Butiksbiträde Familj: Ett helsyskon, flera halv Partner: Nej

– Jag är en samlare. Min lägenhet är full av böcker, gamla skivor och filmer som jag kan se om hur många gånger som helst. Och så mammas och pappas saker. De håller minnet av dem vid liv.

När gick de bort?
– Pappa så sent som förra våren. Jag visste alltid att mina föräldrar var äldre än andras – när jag föddes hade mina halvsyskon redan egna barn – men jag hade inte förberett mig på att bli föräldralös innan jag fyllt trettio.

Hur påverkas du av det?
– Folk utgår ju från att du har föräldrar, vilket gör att enkla frågor kan bli till jobbiga situationer. ”Vad gör dina föräldrar?” ”Vad ska du köpa på mors dag?” Allt sådant.

Du sade att deras saker blivit ett sätt att minnas dem. Vad har du sparat som du aldrig slänger?
– En gammal Françoise Hardy-skiva, en av de få artister som mamma gillade. Annars var hon totalt ointresserad av musik. Jag och syskonen skojade om att spela P1 på hennes begravning. Pappa var precis tvärtom och lyssnade gärna på opera eller New Orleans-jazz vid sitt ritbord.
– Jag har väldigt svårt att slänga något över huvud taget. Det känns tryggt att kunna laga mat ur mammas gamla kokböcker, känna doften av hennes parfym eller pappas piptobak. Moa, min hund, är det arvegods som betytt mest för mig.

När fick du ta över Moa?
– För sju år sedan. Det var då mamma förlorade kampen mot cancern.

Hur hanterade du det?
– Jag blev förvånad att livet ändå fortsatte som vanligt. Det fanns ju fortfarande saker att göra: Någon behövde ta hand om pappa, om Moa och lägenheten. Att teckna blev ett annat sätt att hantera tankarna. Det har det varit sedan barnsben.

Har du försökt göra något av konstnärskapet?
– Jag har gått en del kurser, men är en omöjlig konstelev. Jag har inget syfte med det jag tecknar, inget koncept, ingen vision. När jag ritar idag är det med samma drivkraft som när jag var fem, för att fly bort i någon slags fantasivärld.

Har du ärvt dina föräldrars intressen också?
– Absolut. Pappa var arkitekt, och det första jag ritade var hus och kyrkor. Att jag som barn uppskattade Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” är väl också ett tecken på att pappas filmsmak färgade av sig.

Hur var du som barn?
– Jag läste mycket och var väldigt blyg, det är jag fortfarande. Jag har alltid varit storvuxen, men har aldrig velat ta plats. Undantaget var när man fick klä ut sig på dagis. Jag älskade att ta på mig gamla tanthattar. Men jag blev aldrig någon skådespelare, det har mest blivit småroller i reklamfilmer. Oftast blir jag rollbesatt efter min storlek. Jag är 197 centimeter och har fått spela huligan och viking, men det är så långt ifrån min personlighet man kan komma.

Hämmar dig blygheten något?
– Den gör i alla fall att jag sällan tar första steget till kontakt med andra människor. Jag har till exempel aldrig dejtat någon kille och aldrig blivit kär, trots att jag alltid vetat att det är killar som attraherar mig.

Hur ser du på att komma ut?
– Jag förstår inte riktigt dramat i det. Jag har i princip aldrig varit i en situation där jag har behövt berätta att jag gillar killar. Mina föräldrar, till exempel, fick aldrig veta.

Annonser
Posted in: Att komma ut