”Hördu, Ondskan, hur går det med plugget?”

Posted on 2013/02/18

2


Andreas Wilson och Jesper Salen i nya yrken, i skuggan av ett kändisskap. Foto: Christian Hagward

Andreas Wilson och Jesper Salen i nya yrken, i skuggan av ett kändisskap. Foto: Christian Hagward


SAMTAL De debuterade som huvudroller i guldbaggefilmer. Nu börjar Andreas Wilson och Jesper Salén på ny kula, i skuggan av ett kändisskap.
Ursprungligen för MOOD Magazine #2

Era debutfilmer Kådisbellan och Ondskan vann båda Guldbaggen för årets bästa film. vad fick ni för förväntningar på karriären?

Jesper Salén (j): Jag har tänkt mycket på hur sjukt det är att börja på toppen och aldrig komma högre. Jag har ju aldrig överträffat Kådisbellan.

Andreas wilson (a): Hur gammal var du då, tolv?

(j): Tretton. Jag var som creddigast i filmvärlden när jag var tretton år. Hade jag inte fått göra Ondskan i vuxen ålder hade jag nog saknat något. Det var visserligen en biroll, men i en uppskattad film. För dig som huvudroll var det ju extremt.

(a): Ja, det var väldigt mycket på en gång. Men samtidigt som jag trodde på mig själv och ville köra på, så visste jag att det inte fanns några garantier för en fortsatt karriär.

(j): All heder för att du inte lät det där stiga dig åt huvudet. Jag sket ju helt i studierna när jag upptäckte skådespeleriet. Mamma försökte förklara att betyg var bra för valmöjligheten. ”Fuck valmöjlighet, jag ska jobba med film – vad är det du inte förstår?”

Idag pluggar du till läkare, vad förändrades?
(j): Frilansskådespelaryrket var inte alls designat med mig i åtanke. Jag behöver tryggheten i att veta var jag jobbar om en månad. Dessutom vill jag känna mig behövd på jobbet, att jag gör något slags skillnad, annars känner jag mig jättedålig.

(a): Det där känner inte jag igen mig i.

(j): Du är ju gift, du känner dig redan behövd.

Hur gick tankarna inför att börja plugga?
(j): Först tänkte jag att jag lika gärna kunde köpa hus på månen, eftersom jag inte hade några betyg. Men fan, jag blir ju inte yngre. Jag bestämde mig på en kvart, sade upp mig från ett lärarvikariat och skrev in mig på Komvux. Det var det bästa jag gjort, någonsin. Det är en sådan kick att lära sig något nytt.

(a): Jag fick en släng av det där för något år sedan och pluggade juridik på distans. I högstadiet ville jag ha något slags akademisk karriär.

(j): Vilken dröm för ett barn!

(a): Min brorsa pluggade i Uppsala då, så det kanske mest handlade om att vilja bli full på Valborg.

Andreas, du spelade huvudroll i SVT:s Äkta människor våren 2011. Hur kombinerar du skådespeleriet med jobbet på Juiceverket?
(a): Jag tycker fortfarande att skådespeleri är kul, trots all ångest med att jaga provfilmningar och få recensioner. Men för att få fortsätta filma sådant jag tycker är kul behövde jag ett komplement, och jag såg många affärsmöjligheter när jag reste.

(j): Som pingpongshower?

(a): Precis, fast en juicebar verkade mer gångbart i Sverige. Jag fick idén i Los Angeles men först när jag träffade mina nuvarande kolleger blev det verklighet. Jag mår bra av att ha ett jobb vid sidan av. Man behöver inte jaga roller på samma sätt. Det är skillnad på att vara hungrig och se hungrig ut.

(j): Ja, det är lätt att man hoppar på något skit för att få pengar för stunden. Jag lovade mig själv att inte göra det. Jag skulle ta examen 2014, utan stickspår – punkt. För att bli en bra yrkesman inom medicin måste du ha båda benen i samma hink.

Ligger skuggan av kändisskapet kvar över era nya yrkesroller?
(j): Till viss del. Jag höll precis på att koppla upp ett EKG när en ung patient frågade: ”Hördu Ondskan, hur går det med plugget då?” Sånt där måste ju du få höra jämt, Andreas.

(a): Nej, faktiskt inte. Häromdagen sade visserligen en äldre dam att jag var väldigt lik Andreas Wilson.

(j): Och det är du ju, onekligen.

(a): Däremot så finns alltid Ondskan där som en referenspunkt när medierna skriver om mig, det har jag fått förlika mig med.

Ni har båda valt att jobba med människor. Vilka styrkor bär ni med er från skådespeleriet?
(j): Mitt nya jobb är väldigt kommunikationstungt, med skarpa situationer där man måste tänka på vad man säger och utstrålar. Vill jag kan jag bli väldigt medveten om hur jag uppfattas, och lägga på ett extra lager allvar där det behövs.

(a): Tja, vad bär man med sig? Bra på att jobba i grupp?

(j): Ni är tre pers på jobbet …

(a): Att ha krassa förväntningar då? Jag blir ofta glatt överraskad.

Saknar ni rampljuset?
(a): För mig är det här perfekt. Jag har aldrig haft något behov av att synas bara för att synas.

(j): Jag tänkte att jag skulle få sepa- rationsångest och var livrädd för att se Guldbaggegalan. Men det var en sådan lättnad! För första gången kunde jag ärligt glädjas med en kollega. Grejen är den: Att bli skådespelare var en dröm jag hade, nu är drömmen att bli läkare, och livet är väl tillräckligt stort för ännu en dröm efter det.

andreas Wilson

Ålder: 31 Familj: Gift Bor: Södermalm Ville bli: Akademiker Vill bli: Akademiker Setts i: Ondskan, Den utvalde, Äkta människor I bokhyllan: Frihet, Jonathan Franzen Senast sedda film: Sleeping Beauty om någon tjej som blev nedsövd och sov med gubbar På repeat: All of the Lights, Kanye West Mest stolt över: Att jag aldrig prövat droger Jesper om Andreas: Otroligt jordnära person som inte låter fram- gångar stiga honom åt huvudet. Lite kryptisk. Hade jag inte känt honom länge skulle jag inte vågat skämta med honom.

jesper salén

Ålder: 33 Familj: På gång Bor: Lidingö Ville bli: Snickare Vill bli: Läkare Setts i: Kådisbellan, Vita lögner, Ondskan, Strandvaskaren I bokhyllan: The Cell, Albert. Toktjock, aldrig läst Senast sedda film: Battleship, den var grym På repeat: Vårens första dag, Laleh Mest stolt över: Att jag börjat lära mig nya saker, som att spela saxofon Andreas om Jesper: Fyndig och rak, på ett sätt som oftast är bra. Blev väldigt hypokondrisk när han började plugga.

Annonser