Här är världens mest våldsamma dragqueens

Posted on 2013/02/18

0


Lucha libres störste – Casandro – i ett dödsföraktande fyrametersfall. Foto: Bruno O'Hara
SPORT I Mexikos machokultur har ett gäng akrobatiska gender-benders blivit folkhjältar. Möt los exóticos – fribrottningens fixstjärnor.

Ursprungligen för QX januari 2013

Paljettrikån stramar över solbrända skinkor när Cassandro den Exotiske klättrar uppför stålbalkarna. Snart sitter hon i gränsle över ljusrampen strax under arenans tak.

På golvet nedanför turas transor om att ge varandra spektakulärstryk. Cassandro ler och ställer sig upp, vevar igång publiken och dyker sedan som en pimpad hök mot röran av glitter och kött.

Smack!

De faller som käglor, vrider sig i smärtor. Cassandro blir liggande. En läkare joggar in, lyser efter reaktioner i pupillernas djup.

”Hur fan gick det där nu då?” hinner jag tänka.

Då, som av magi, kvicknar brottarstjärnan till och med en handvolt landar hon i ringen.

Tv-kommentatorerna tror inte sina ögon och publiken vrålar: CA-SAN-DRO!

Det här är lucha libre, sin limites – fribrottning utan gränser – och trots min skepsis blir jag imponerad. Ett fyrametersfall går inte att fejka.

I snart hundra år har den gråtrista lerklump som kallas grekisk-romersk brottning formats om och färglagts där på andra sidan Atlanten. En avart blev den amerikanska ”vrässling” som under 80-talet kablades ut över Sverige. Solbrända broilers låtsades ge varandra på moppo, och dagisbarn bråkade om vem av dem som skulle ”få vara Hulk Hogan”.

Den maskerade mexikanska kusinen lucha libre gjordes närmast känd genom kalkonrullen Nacho Libre”, men där syns inte mycket av det som gör sporten sevärd: los exóticos. I ett land som präglas av machokultur har ett gäng akrobatiska gender-benders blivit folkhjältar.

– Jag tror att lucha libre är den enda professionella idrott som varit öppen för homosexuella utövare sedan 90-talet. Det spelar ingen roll vilken arena du går till, los exóticos är alltid favoriterna, säger dokumentärfilmaren Michael Ramos Araizaga.

Hans film om deras framfart i nationalsporten har just klippts klart. De första svartvita bilderna visar hur den parfymerade pionjären Dizzy ”Gardenia” Davis kliver in i ringen till busvisslingar och burop någon gång på 50-talet.

Den pensionerade luchadoren Raul Garcia Salazar minns:
– Det var de tv-bilderna som fick mig att förstå vad jag ville göra av mitt liv. Mamma tog med mig för att se Dizzy Gardenia brottas och jag blev hänförd, säger han.

Salazar gjorde karriär som el Bello Greco – den Snygge Greken – vars metrosexuella manér var nog så provocerande för femtio år sedan. Idag är Han en solbränd familjefar med rosa skjorta och guldglasögon. Han är inte helt nöjd med hur hans arv förvaltas av dagens exóticos:

– Idag är de flesta exóticos homosexuella, som ger slängkyssar till domaren, publiken och motståndaren. Det är långt ifrån den stilen vi representerade och jag gillar inte utvecklingen. Jag är inte gay, säger han i dokumentären Flores en el ring.

I slutet på 80-talet tog de första luchadorerna steget ut ur garderoben. Cassandro var en av dem. En annan var May Flowers:

– Ingen gav oss någon respekt, minns May Flowers. Men vi vann den.

Trots de skador och sträckningar som karriären medfört, är det utanför ringen som de flesta exóticos gått sin tyngsta kamp. Cassandro, till vardags Saul Armendariz, berättar hur han diskriminerats sedan barnsben.

– För mig blev brottningen ett sätt att hela en trasig själ. Att vara homosexuell i El Paso där jag kommer ifrån kan vara väldigt traumatiskt. Jag blev utnyttjad sexuellt och misshandlad verbalt och fysiskt. För mig var brottningen den bästa medicinen. Den tog mig därifrån, och gav mig en plattform att föra fram mitt budskap.

Världsmästaren Cassandro beskriver sig som lucha libres Liberace och har även blivit ambassadör för den mer burleska varianten lucha vavoom, (kryddad med neonljus, dvärgar, striptease och tequila) som dykt upp på turné i Tyskland och Storbritannien.

Att just brottningen blivit ventil för Mexikos hbt-community är inte långsökt. Sedan 1920-talet är det tradition bland luchadores att bära mask, ett kulturarv från aztekerna.

– Och den här masken kan tolkas på olika sätt, menar den amerikanske kulturkritikern William Nericcio, som skrivit om just mexikansk identitet.

– Poeten Octavio Paz såg masken som symbol för det mexikanska idealet att inte visa svaghet, att inte låta fasaden spricka. Kubanske Severo Sarduy har en mer queer tolkning: Masken låter dig skapa din egen identitet, bli vem du vill när du vill.

När Cassandro började brottas gjorde han det just som den maskerade Mr. Romano.

– Först ville jag gömma mig bakom masken. 1989 tog jag av mig den och Cassandro föddes. Såhär ser jag ut, och genom det jag gör i ringen visar jag att jag också hör hemma där – exótico eller inte.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser
Posted in: Reportage, Sport